Uppsalas stadskärna håller på att dö, men fler bilar kan rädda den!

Tyvärr uppvisar detta svar, enligt min personliga uppfattning, på några av de sedvanliga dragen i arkitektur- och stadsplaneringsdebatten. Det handlar mer om floskler än om konkreta förslag. Förvisso innebär en övergripande debatt närmast oundviktligt med vissa inslag av luftiga begrepp men problemet med svensk stadsplanering är knappast bristen på användandet av sådana begrepp. Flosklerna blir inte bättre av att de till synes krockar med varandra. Följdriktigt kan debattörerna vända sig mot Åkermans kritik mot nuvarande arkitektur:

"Varje tid formar sin arkitektur. Därför är 1800-talets storslagna flerfamiljshus likartade, därför ser också vår tids arkitektur många gånger likartad ut."

Detta efterföljs av följande uppfattning:

"I dag förtätas staden. Stadsdelarna byggs samman. På så sätt skapas en mer integrerad stad. Då är det extra viktigt med en god arkitektur som tar till vara stadsdelarnas unika karaktär. Många stadsdelar är uppbyggda kring tanken att bebyggelsen inlemmas i den omkringliggande naturen. Man har utnyttjat platsens naturliga miljö och låtit den bli en del av den arkitektoniska helheten. Den här grundtanken måste bevaras vid en förtätning. Därför kan inte alla stadsdelar bli innerstadslika."

Byggnader skall således både avspegla sin tid men samtidigt ta tillvara och underordna sig stadsdelens unika karaktär. Stadsdelarna skall integreras men samtidigt inlemmas i den omkringliggande naturen.

Dessa ståndpunkter är - i alla fall i min föreställningsvärld - väldigt svåra att kombinera. Debattörerna bjuder in till diskussion men med den utgångspunkten som debattartiklen formulerar verkar det inte finnas så värst mycket att diskutera.