Utredaren Lars Magnusson
 
Utredningen föreslår en mängd stora reformer av nuvarande planlagstiftning. Bland annat vill utredningen att kommunernas översiktsplaner kompletteras med en mer konkret "områdesplan", vilket i stort sett motsvarar äldre tiders stadsplaner, som ska tas fram i samarbete med Länsstyrelsen. Tanken är att Länsstyrelsens inflytande, och även medborgarnas inflytande, framförallt ska utövas på områdesplanens nivå. Varken översiktsplan eller områdesplan ska vara juridiskt bindande men så länge kommunen följer områdesplanen kan man ge bygglov direkt, utan att ta fram detaljplan.

Utredningen ligger här helt i linje med den argumentation som Yimby länge drivit, vilket naturligtvis är väldigt roligt. Det finns många andra intressanta förslag i utredningen så ta er tid att studera den närmare. I den här filmen från presentationen så ger utredaren Lars Magnusson en bra introduktion till förslagen...

YIMBY Uppsala om: göteborg, stadsplanering, arkitektur, stadsplan, planutredning, lars magnusson, pbl

Bloggar om: göteborg, stadsplanering, arkitektur, stadsplan, planutredning, lars magnusson, pbl

I debattartikeln så argumenterar centerpartisterna till en början klokt. De talar om den minst sagt oförutsägbara exploateringen av central mark, där parker ofta får stryka på foten.

"I dag har vi dessvärre inga som helst garantier för att den plats som i dag är en park finns kvar om några år."

De följer sedan upp detta med synpunkten att det behövs en grönplan som garanterar parkers och grönområdens fortsatta existens, något som är på god väg att tas fram. Men därefter blir argumentationen otydlig och förvirrad.

"För att åstadkomma en långsiktigt ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet är det inte rimligt att kommunens bostadsplanering enbart fokuserar på Uppsala tätort. Vi tror inte på att koncentrera den största delen av de framtida bostäderna inom stadsgränsen."

Om centerpartiet skulle driva igenom detta så skulle det bli en stor förändring mot idag. Tre fjärdedelar av kommunens befolkning bor i Uppsala tätort och antagligen representerar denna siffra hur folk faktiskt vill bo där en majoritet vill bo i staden, eller centerpartiet kanske har en annan åsikt? Jag har svårt att se hur vi får  en mer ekologiskt, socialt eller ekonomiskt hållbar kommun genom att bygga mindre i staden för att istället bygga mer utanför. Det finns däremot många argument mot en sådan utveckling. Om trefjärdedelar av kommunens befolkning vill bo i staden varför ska majoriteten av nybyggnationen ske utanför? Och finns det verkligen en motsättning mellan attraktiv stadsmiljö och ny bebyggelse inom stadsgränsen?

Snarare är det en fråga om att kvaliteten i det nya som byggs måste höjas. Nya tillägg i staden måste kunna tillföra något mer till staden än bara fler bostäder och bortbyggda parker.

                                    Visionsbild Gränby köpstad. Bild: Atriumljungberg

Gränby centrum som under de senaste åren expanderat flitigt planerar för ytterligare expansion och denna gång handlar det om volymhandel, något som lär öka konkurrensen mellan stadens olika handelsområden.

Samtidigt som Stefan Hanna lovar 600 nya p-platser i centrum presenterar atrium ljungberg, fastighetsägaren till gränby centrum, storslagna planer på att utveckla handeln i gränby. Gallerian ska kompletteras med en "köpstad" och av skisserna ser det ut som stora handelslådor omgivna av parkeringar. Skillnaden mot hur det ser ut i Boländerna är ganska liten, förutom att närområdet ska bebyggas med bostäder, både i Östra Sala Backe och enligt denna vision också mot Gränby sportfält där det föreslås 3000 nya bostäder.

Det finns dock potential i utvecklingen som sker, med stora möjligheter att integrera ny stadsbebyggelse och en expanderad handel. Här finns potential att göra Gränby och Sala backe till Uppsalas första blandstadsdel utanför stadskärnan och drastiskt höja attraktiviteten i stadsdelarna Gränby, Sala backe, Årsta och Nyby.

Visionen talar om Uppsalas "andra city" och kanske kan handelsutveckling och stadsutveckling stödja varandra till att bilda en riktig stadskärna här. Frågan är bara vad som händer med Uppsalas första city? Där handeln visserligen har utvecklats positivt de senaste åren bland annat med nya gallerior, dock är utvecklingen starkt geografiskt begränsad till området kring Svartbäcksgatan och Dragarbrunn. Just nu expanderar alla externhandelsområden, vilket delvis kan ses som en följd av stadens expansion, där handeln i kommunen växer med 110 - 120 miljoner årligen.  Är detta framtiden för Uppsalas handel - att centrum flyttar ut till stadens utkanter?

Är vi på väg mot en donut city? 

                                      Alla Bilder: Marge Arkitekter + Karavan Landskap

En arkitekttävling som tar ett nytt grepp om Svettis, Flustret och Svandammen har i dagarna avgjorts. Det vinnande förslaget innehåller ett spa i gamla Svettis, ett utbyggt flustret och ett hotell där de gamla tennishallarna står idag.

Det är inte första gången olika arkitektförslag för Svandammen har varit uppe. Senast i och med planerna för evenemangsstråket. Nu är det Sh bygg tillsammans med Uppsala kommun som anordnat tävlingen, vann gjorde Marge arkitekter och Karavan landskap. Kanske är området moget för förändring nu sedan Alexander, den sista Svanen i svandammen, dog.

Förslaget är på många sätt bra. Miljön kring Svandammen får ett ansiktslyft, en bro gör platsen mer sammanhängande, de slitna och fula tennishallarna ersätts med ett nytt hotell, flustret byggs ut och stadsträdgården får en ny entré. Gamla Svettis görs om till ett spa med olika sorters exotiska bad - romerska och hamam.

Mot stadsträdgården innebär det nya förslaget att Flustret får nya serveringar och en ny hotellbyggnad. På sätt och vis tycker jag att huset har en intressant formgivning. Jag gillar hur taklandskapet knyter an till flustret, hur byggnadskroppen är indelad i olika mindre volymer. Dock känns det aningen stelt, intentionerna finns där men det når inte riktigt ända fram. Där flustrets taklandskap är en orgie av tinnar och torn som tillsammans bildar en balanserad helhet så är det nya huset varken någon orgie eller en balanserad helhet.

Detta märks framförallt mot Sjukhusvägen - i denna bild döljs också en garagenedfart. Men överlag tycker jag att förslaget är bra och troligen det bästa i tävlingen. Vad tycker ni - behöver Svandammen rustas upp?

                                                 Låg bas + högt torn = Vancouverism

Många städer har sin egen arkitekturstil och stadens identitet återspeglas i hela staden. Venedig är ett tydligt exempel historiskt exempel, Vancouver ett mer samtida - finns det något liknande i Uppsala?

Vissa städer har sin egen arkitekturstil. Ett känt exempel är Venedig där arkitekturen dels påverkats av stadens historiska roll som porten mellan öst och väst, men också av det faktum att husen nås via kanaler istället för vanliga gator. Ett lite mer samtida exempel är Vancouver, där staden gett namn åt en helt egen byggnadstypologi. På en låg bas med fasaderna i liv med gatan och butiker i bottenplan reser sig smala och höga bostadstorn. Det är så de bygger tät blandstad i Vancouver, en byggnadstypologi som ger många fördelar - hög täthet kan kombineras med en gatumiljö i mänsklig skala utan att förlora dagsljus och lägenheterna får både solljus och utsikt. Parker för de boende kan anläggas på basens tak. Det finns självklart en del invändningar  - tillexempel att det är dyrt att bygga så pass högt eller att många torn kan påverka stadsbilden.


                                                            Uppsalaism?

Men en liknande stil finns även i Uppsala, dock i en mindre skala. I korsningen Bredgränd/ Kungsängsgatan gör den sig tydligt gällande. Runt Forumgallerian finns flera hus som har en låg tvåvåningsfasad mot gatan, för att sedan trappas upp i högre byggnader där bakom. De byggdes först som en anpassning till den äldre omgivande låga bebyggelsen, men i takt med att fler kvarter revs i city så blev de nya husen istället anpassade efter varandra. I ett av hörnen finns även ett äldre hus i endast två våningar bevarat, som ger en bild av bebyggelsens skala innan city-rivningarna. Men man ska inte förminska att de "trappstegs-hus" som byggdes här senare kombinerar ett trevligt solbelyst gaturum och liten skala, samtidigt som de tillgodoser en hög exploateringsgrad i kvarteren.
 

Ett annat exempel hittar man vid Väderkvarnsgatan. Där stadsarkitekt Gunnar Leches låga tvåvåningsbyggnad för Åhléns bilfirma från 1938 har byggts till med nya bostäder bakom. En ovanligt lyckad förtätning. Kanske kan denna byggnadstyp åter få en roll när vi bygger dagens Uppsala, där kraven på täthet har blivit till dogm. Kanske dessa "trappstegs-hus" kan ge den typ av täta områden som idag byggs i Industristaden och på Kapellgärdet en mer mänsklig skala?

2-3 våningsbas + 3-5 våningslimpa = Uppsalaism.

Den lite djupare basen har dimensioner som lämpar sig för kontor, butiker, dagis och skola, vilket ger möjligheter för att omvandla bostäder till andra ändamål. Den lilla avsatsen ovanpå kan bli en generös terass för bostäderna intill.

Dessa "trappstegs-hus" kan bli en karaktäristisk ingrediens i Uppsalas stadsbyggande. Genom denna byggnadstyp kan täthet kombineras med de intima stadsrum och lilla skala som genom historien kännetecknat Uppsala - en stadsmiljö som utformas efter flanören. Denna stil bör inte tillämpas dogmatiskt, hellre med variation och finess, med avsikt att skapa intressanta gaturum, med soliga platser, variation i byggnadshöjd och plats för verksamhetslokaler. Kanske kan denna "stil" bli en samtida yttring för vad som gör Uppsala unikt och utmärka Uppsalas stadsbyggande från andra städers - en sorts Uppsalaism? 

Uppsala utvecklas idag med snabb takt, men hinner översiktsplanen med? Behöver staden en ny framtidsvision?

I en debattartikel i UNT så argumenterar Sten Åke Bylund från föreningen Vårda Uppsala om att det behövs en ny framtidsvision för staden och han har starka argument för detta. Det kanske främsta argumentet är att översiktsplanen inte stämmer överens med det mål som kommunen och länsstyrelsen satt upp om att det i kommunen ska byggas 2500 bostäder per år de kommande fem åren. Om det målet ska vara trovärdigt krävs också en plan för hur det ska kunna genomföras.

En smärtsamt tydlig bild på kommunens dåliga framförhållning skildras i detta citat:

När Östra Sala Backe, Ulleråker, Rosendal och området vid Ultuna enligt gällande översiktsplan byggts ut återstår för nybebyggelse, enligt ansvarig förvaltningschef i kommunen, Bengt Andrén, ingen mark utan några andra konkurrerande intressen.

Det blir extra tydligt när det största av dessa områden - Ulleråker - inte säkrar mer än ett par års bostadsproduktion ifall 2500 nya bostäder per år står som mål. Sten Åke Bylund argumenterar för att nya bostäder ska kunna tillgodoses genom en satsning på kransorter med god kollektivtrafik, men ger inga förslag på hur bostadsfrågan ska lösas i central orten där inflyttningstrycket är som störst. Givetvis är en mer samordnad utveckling av landsbygden ett bra initiativ, men det kan inte ensamt svara för Uppsalas utvecklingsbehov.

I debattartikeln "bygg ny stad i staden" av mig, Jerker Söderlind och folkpartisterna Benny Lindholm och Henrik Ottosson ges en vision om att bygga en sammanhängande stad i södra Uppsala, med plats för uppemot 80 000 invånare. En mer utvecklad vision för hur detta kan se ut finns här. 

Behövs det en ny framtidsvision eller är kommunen redan på rätt spår?

Inom alliansen verkar man vara oense i synen på parkeringsnormen. För en knapp månad sedan framkom att bostadsminister Stefan Attefall - som föreslagit att möjligheten för kommunerna att ställa högre miljökrav skall tas bort liksom att kraven på tillgänglighetsanpassning i alla bostäder skall slopas - anser att "P-normen är och bör vara en kommunal fråga. Går och bör inte centralstyras."



Vi hoppas förstås att regelverket kring parkeringsnormer får sig en översyn och att de helst  slopas helt. Frågan om länsstyrelsens roll är också intressant. Frågan är dock om det endast kommer att leda till att fler ärenden istället överklagas till mark- och miljödomstolen, en instans som kommit med flera märkliga beslut på senare tid.

I debattartikeln kan vi också läsa:

YIMBY Uppsala om: bostadspolitik, bopol, p-norm, parkeringsnorm, parkeringsnormen, parkering, bilstad, bilism, pnorm, länsstyrelsen, moderaterna, anders borg, stefan attefall

Bloggar om: bostadspolitik, bopol, p-norm, parkeringsnorm, parkeringsnormen, parkering, bilstad, bilism, pnorm, länsstyrelsen, moderaterna, anders borg, stefan attefall

Som bakgrund finns mer att läsa i de inlägg som YIMBY tidigare publicerat och som på ett eller annat sätt behandlar kravet på direkt solljus: Hur fokus på solljus och solvinklar ger glesa uppbrutna kvarter, hur solljuskravet påverkar den höga täta stad som YIMBY vill bygga i Göteborg och Stockholm och att fokus borde ligga på dagsljus istället för direkt solljus.

Här fokuserar vi nu på det underlag som låg bakom införandet av ett krav på direkt solljus i de svenska byggnormerna.
 

Bostad och sol

Om man frågar Boverket efter underlaget bakom kravet på direkt solljus så hänvisar de till rapporten "Bostad och sol. Undersökningar av soltillgångens betydelse för lufthygien, inomhusklimat och trivsel" av Lennart Holm, Gunnar Pleijel och Hans Ronge (Byggforskningen , Rapport 100, 1964).



En rapport från 1964 som påverkar vår möjlighet att bygga tät blandstad ett halvt sekel senare.
 

Lennart Holm, professor i arkitektur vid KTH, var på 1950- och 1960-talen verksam i en räcka av undersökningar och utredningar om hur människor använder bostäder och bostadsområden och hur man bäst bör planera dessa. Han var den sociala ingenjörskonsten personifierad och arkitekten bakom miljonprogrammet. 1969 blev han generaldirektör för det då nyinrättade Statens planverk, vilket är föregångaren till dagens Boverket. Den vid publiceringen framlidne docent Gunnar Pleijel hade haft solberäkningar som specialitet och Hans Ronge var professor i hygien vid Lunds universitet.

Rapporten undersöker solljusets betydelse för bostäder och de människor som använder dem utifrån bakteriologisk-epidemilogiska, klimatologiska och sociologiska aspekter. Det positiva med rapporten är att den har använt en hyggligt vetenskaplig metodik och att den därigenom går att följa och granska. Dessutom slår den ihjäl de flesta myter om det direkta solljusets positiva verkan. Men till sist kvarstår två dåligt underbyggda slutsatser som värderas märkligt som motivering för ett krav på direkt solljus.
 

Bakterier och sol

Den bakteriologisk-epidemilogiska aspekten är föreställningen om att direkt solljus kan minska bakteriehalter och därmed minska smittospridning. Det framgår av rapporten att det på den tiden till och med fanns speciella lampor med starkt UV-ljus som skulle rensa luften från bakterier. Eftersom direkt solljus ger skador på DNA är dess bakteriedödande effekt reell, men fönsterglas släpper inte igenom mycket av de verksamma våglängderna samtidigt som solen inte når de flesta av bakteriehärdarna. Dessutom sker den huvudsakliga smittspridningen genom kontakt mellan människor. Sammantaget är den direkta smittoreningseffekten liten och kan "kompenseras och sannolikt vida överträffas av allmän snygghet och renlighet." Dessutom, precis som vi tidigare gjort, konstaterar författarna att D-vitamin inte bildas i huden av solljus bakom fönsterglas.



Husmor hade länge instruerats i att hålla städat och rent ...



... för att på 1960-talet ha ett sinne för renlighet och ordning.

 

Klimat och sol

Ur klimatologisk synpunkt konstaterar rapporten att solbelysta rum kan bli obehagligt varma men att det går att lösa med lämpliga avskärmningsanordningar. Rum som inte är solbelysta får jämnare klimat men "fodrar längre eldningsperiod". Författarna är tydliga med att solljus på sommaren är oönskat, på vintern obetydligt, och att det endast är kring vår- och höstdagjämningen de ser möjliga fördelar. Hela undersökningen mynnar ut i slutsatsen att skillnaderna i klimat mellan rum med och utan direkt solljus kan övervinnas med värme- och ventilationssystem.
 

Värderingar och sol

Slutligen har vi de sociologiska aspekterna och nu börjar vi närma oss motiveringen för vårt krav på direkt solljus. Vi kommer titta på två intervjuundersökningar som gjorts i grannskapsenheten Baronbackarna i Örebro och i lamellhus i Lorensborg i Malmö.
 

Grannskapsenheten Baronbackarna, Örebro

En förstudie om åsikter kring sol gjordes 1956 i bostadsområdet Baronbackarna i Örebro. Området är en fulländad grannskapsenhet byggd 1953-57. Enligt länsstyrelsens beskrivning av Baronbackarna sågs hemmet som en arbetsplats för mammorna och stor möda lades vid kökets utformning liksom hur rummen låg i lägenheten.



Baronbackarna ... (Bildkälla: Örebro stadsarkiv)



... på 1950-talet när det begav sig.
 

Intervjuer gjordes i 282 av hushållen där de boende fick svara på frågor om sol eller saknad sol. Ska man sammanfatta undersökningen kort så man säga att de boende vill ha lagom med sol men att spridningen är stor. För den kategori som har minst direkt sol (0-2 timmar) tycker ändå hela 70% det är lagom för kök, 45% för vardagsrum, och 50% för sovrum. Och hypoteser faller: "Det är förvånande att man inte uppskattar kvällssol mera, då man ju använder vardagsrummet huvudsakligen på kvällen som finrum."

Man noterade ingen ökad användning av kök med sol jämfört med kök utan sol, förutom mellan kl. 7 och 8 samt kl. 17 och 18. Detta förklarar man med att "Man kan förmoda att husmor gärna dröjer sig kvar i köket efter morgonmålet och kvällsmålet med någon syssla som hon egentligen inte behöver utföra just där." och att "Tydligen förlägger husmor vissa sysslor som inte är bundna till något speciellt rum till något av dessa rum under tiden de är soliga." Det lyser igenom om och om igen i rapporten att man tänkte sig att husmors arbetsplats var i bostaden.



Bostaden var husmors arbetsplats.

 

Lamellhus i Lorensborg, Malmö

Så kommer vi slutligen till tre lamellhus ställda i led med adress Stadiongatan 61 och Vendelsfridsgatan 12 och 13 i Malmö. Dessa lameller består dels av genomgångslägenheter, dels av södervända enkelsidiga lägenheter med ett rum och kök, samt norrvända enkelsidiga lägenheter med ett rum med kokvrå. Det var inte en tillfällighet att de norrvända hade kokvrå och de södervända kök. Man drog helt enkelt konsekvent ner storlek och standarden för nordvända lägenheter för att inga barnfamiljer skulle vilja bo där och utsätta sina inspärrade barn för solbrist.



De tre solbelysta lamellhusen i Malmö. (Foto: Jon Cederberg - YIMBY)



Planlösningen i lamellhusen. Norr är uppåt i bilden.
 

I undersökningen genomförd 1961 har 191 hushåll intervjuats fördelade på 105 i 3 rok (genomgående), 23 i 1 rok (södervända) och 63 i 1 rokv (norrvända). De boende fick bl.a. betygsätta olika egenskaper hos den egna bostaden.

Procent positiva (+) resp. negativa (-) omdömen av egna bostaden. 3 rok är genomgående, 1 rok är södervända och 1 rokv är norrvända.
 

Som synes är det inga större skillnader i omdömen förutom i kategorin solighet där de norrvända lägenheterna får ett mycket sämre omdöme. Undersökningen visar framförallt att de flesta hushåll utan sol klarar av att avgöra att bostaden saknar sol.

Noterbart är att ventilation och vädring samt luftens renhet från lukt, sot, damm fått bättre omdöme i de norrvända lägenheterna. Men rapporten genomsyras av att man inte ska fästa vikt vid de resultat som visar sig bättre för de norrvända bostäderna: "1-personshushållen i 1-rummarna redovisar färre sjukdomsfall i de norrsidiga lägenheterna än i söderlägenheterna. Några slutsatser bör dock inte dras av dessa skillnader."

Slutligen kommer vi till de två frågor som hela regleringen bygger på. Eftersom detta är grunden för hela kravet på direkt solljus så redovisar jag frågorna som ställdes och resultaten i detalj. Den första frågan löd

Svarsfördelningen blev

Hushållens svarsfördelning i procent. 1 rok är södervända och 1 rokv är norrvända.

Den andra frågan löd

Resultatet visar att inget av de 23 hushållen i söder ville byta medan 42 av 63 hushåll i norr ville byta (dvs. 2/3).

Det bör observeras att söderlägenheten är större och har bättre standard - den har kök istället för kokvrå. Detta noteras i rapporten men problematiseras inte ytterligare i analysen och värderingen av resultaten. Dessutom har de södervända lägenheterna i det sydligaste lamellhuset (närmast på bilden nedan) en fri utsikt till skillnad från övriga längenheter som ser rakt in i ett lamellhus. Det fanns ett fjärde lamellhus (längs bort i bilden nedan) där de norrvända lägenheterna har fri utsikt men detta hus var av någon anledning inte del av undersökningen.



Tre av fyra lamellhus var inkluderade i undersökningen men inte det fjärde med fri utsikt åt norr.
 

Undersökningen ger inte i närheten av ett renodlat svar på i vilken grad avsaknad av sol är en tillräcklig grund för önskan om byte av lägenhet. Önskan om byte kan lika gärna handla om önskan av större lägenhet med bättre standard och fri utsikt.

Det saknas inte önskemål om norrvända rum. Undersökningen visar också att hushållen i flerrumslägenheterna vill generellt ha kök i norr eller söder, vardagsrum i söder och sovrum i norr eller öster.



Det är värderingar gjorda 1961 av hushåll i dessa byggnader som har använts som motivering för ett krav på direkt solljus. (Foto: Jon Cederberg - YIMBY)

 

Stadsplanering och sol

Tills slut kvarstår två motiveringar för direkt solljus. Den fösta är att smuts syns i sol och då städar man. Eller för att citera två underbara meningar ur rapporten

Den andra motiveringen är att 76% av hushållen i norrvända lägenheter har gett ett negativt omdöme i kategorin solighet och att 2/3 vill byta norrlägenhet till en (soligare och större) söderlägenhet, vilket sammanfattas som

Rapporten avslutar med att göra en värdering av en eventuell reglerings inverkan på stadsplanering och ekonomi. Det konstateras att normer för solljus kommer göra huskroppsorientering och lägenhetsutformning beroende av varandra. Därmed minskar frihetsgraden i stadsplaneringen genom att diskriminera vissa orienteringar och minska frihetsgraden i valet av hustyp. Man säger att det är omöjligt att beräkna den ekonomiska effekten av inverkan på stadsplaneringen, men man gissar att det i vissa fall till och med kan vara avgörande för om ett område ska kunna exploateras.

Hela rapporten genomsyras av tanken på att bostäder finns i lamellhus och punkthus som inte nödvändigtvis följer gatustruktur och därmed går att rotera i lämpligt vädersträck. Detta ska ses i ljuset av att lamellhus och punkthus var det huvudsakliga spåret i det snabbt industrialiserade och standardiserade bostadsbyggandet.



Walter Gropius hade stakat ut riktningen för stadsplaneringen och 1958 bestod 2/3 av bostadsproduktionen i Sverige av lameller med 3 lägenheter per trapplan, s.k. trespännare.

Undersökningarna och rapporten Bostad och Sol mynnade till slut ut i ett specifikt krav som infördes i Svensk Byggnorm 1980, SBN80. Regleringen har sedan reviderats ett antal gånger och senast 2006 då vi fick den formulering som fortfarande gäller i den nu aktuella BBR19.

Kravet har stegvis skärpts över tid och detta har skett utan att nytt underlag inhämtats. Den senaste skärpningen skedde 2006 och motiverades endast med ökad attraktivitet, vilket vi skrivit om tidigare. Underlaget för påstående om attraktivitet kom tydligen från tre lamellhus i Malmö år 1961.
 

Framtidens ljusa stad

Hygienismen växte fram under det tidiga 1900-talet som en reaktion på bristande sanitära förhållanden. Men den stannade inte vid de sanitära problemen utan hygien blev lösningen på allt från psyket, moralen och rasen till bostaden. Världen skulle renas från allsköns lort på såväl moraliska som samhälleliga plan. Behovet av solljus var en hörnsten både som direkt stärkande för livskraften och moralen men också som indirekt medel för att synliggöra det orena.

Det var med hygienismen som grund som de svenska funktionalisterna propagerade för direkt solljus och en ny stadsplanemodell i sitt manifest Acceptera (1931):

Rapporten Bostad och Sol bygger vidare på denna tradition men försöker hålla ett vetenskapligt förhållningssätt. En efter en faller hypoteserna om det nödvändiga med direkt solljus, men de klarar inte riktigt slänga ifrån sig oket, utan letar febrilt efter en vetenskapligt grundad motivering. De hittar detta i utvärderingar av boendes värderingar kring solljus. Men de använder resultatet märkligt.

Det de borde tagit fasta på är att 30% är nöjda med solen i de norrvända lägenheterna och att 1/3 inte vill byta till en solig söderlägenhet med bättre standard. Det borde ju rimligen betyda att vi kan bygga en del av bostäderna utan direkt solljus och ända behålla den attraktivitet var med kravet på direkt solljus motiveras. Det är fördelaktigare att erbjuda en variation av bostäder med olika solljusförhållanden för att matcha olika människors olika preferenser och behov än att endast matcha en svag majoritets preferenser och behov.

Men egentligen är det helt meningslöst att idag utgå från en rapport om värdering av sol i lamellhus med husmödrar i början av 1960-talet. Det blir speciellt irrelevant för oss som vill bygga framtidens täta blandstad. Det som är mest frapperande är att Boverket på 50 år inte uppdaterat sitt underlag. Vid byggandet av vår täta blandstad dras vi fortfarande med att 42 av 63 personer i tre lamellhus i Malmö 1961 ville ha en soligare och större lägenhet med bättre utsikt.



Gissningsvis blir den egna bostadens direkta solljus värderat högre och som viktigare i miljöer som denna än i en levande blandstad. (Foto: Jon Cederberg - YIMBY)
 

Hur ser det då ut hos våra nordiska grannar? Norge (TEK10) och Danmark (BR10) reglerar endast dagsljus, inte direkt solljus, och man har istället tagit upp problem med solljus så som värme och reflexer. Finlands byggbestämmelsesamling är lite svårtolkad då förordningen talar om dagsljus men i de kompletterande föreskrifterna kommer en anvisning som innehåller en formulering om direkt solljus: "Ett bostadsrums behov av direkt solljus står i proportion till rummets bruksändamål." Jämfört med våra grannländer så framstår Sverige som unikt i vår dyrkan av det direkta solljuset.

Det enda rimliga vore att omgående häva det dåligt underbyggda kravet på direkt solljus och istället fokusera på att få tillräckligt med dagsljus i våra bostäder - precis som våra västliga grannar.



Det är dags att släppa det direkta solljusets förenklade linjer och vinklar och istället fokusera på sammantagna boende- och stadskvaliteter (inklusive dagsljus). (HÖGA HUS 2.0, Stadsbyggnadskontoret, Göteborgs stad.)

YIMBY Uppsala om: sol, solljus, boverket, byggnadsregler, stadsplanering, funktionalism, hygienism

Bloggar om: sol, solljus, boverket, byggnadsregler, stadsplanering, funktionalism, hygienism

Relativt nyligen rapporterade SVD om en studie av Ulf Eriksson på Lunds Universitet (avhandlingen finns i sin helhet här) som visar att människor i täta innerstadsområden i allt större utsträckning promenerar än människor i glesare villaområden - trots god tillgång till grönområden och promenadstigar. En tydlig koppling mellan bostadstäthet och blandad markanvändning och ökad tid spenderad till fots kunde dras. Det är också intressant att skillnaden uppträder oberoende av invånarnas ålder, kön, inkomst eller bilägarskap - alla studerade grupper blir alltså mer fysiskt aktiva i täta stadsområden. Detta är inte alls förvånande för oss och helt i linje med vad vi har sagt om blandstad och täthet.

Det finns naturligtvis flera faktorer som spelar in här. Täthet skapar närhet, närhet gör fötterna till gångbara (jag ber på förhand om ursäkt för den ordvitsen) transportalternativ i många situationer där de annars inte hade varit det. Funktionsblandningen är dels en ytterligare skapare av närhet, men även av stimulerande miljöer, och det lyfts även fram i studien som möjligt bidragande orsak till den ökade fysiska aktiviteten. Man kan även dra en koppling mellan ett mindre antal bilägare i de tätare områdena och ökat promenerande, men märk väl att även bilägare rör sig mer här.

Eftersom stillasittande är ett av vår tids största folkhälsoproblem är det väldigt viktigt att vi inte har några illusioner om vad som är hälsosamma boendemiljöer och inte. Den täta staden har fått mycket dålig press under 1900-talet som ohälsosamma smitthärder (och det är ett tema som märkligt nog fortfarande förekommer i media som i den här makalösa aritkeln i anti-trängselskatt-GT). Men efter en del teknologiska framsteg genom århundradet kan man bygga hälsosammare städer, och nu pekar alltmer på att många av de antaganden man gjort om hälsosamma miljöer kanske aldrig har stämt. Det har vi inte råd med.

YIMBY Uppsala om: hälsa, boendemiljö, bostad, stadsplanering, träning

Bloggar om: hälsa, boendemiljö, bostad, stadsplanering, träning

Men tyvärr finns det de som med benfast övertygelse, och utan inskränkningar, hävdar att Barcelonas 8-våningsstad är tätare än Hong Kongs höghusstad, och dessutom säger sig ha funnit stöd för detta i modern forskning. Det är otroligt fascinerande hur en sådan här myt kan få fäste, börja spridas och slutligen framställas som ett vedertaget och allmängiltigt faktum. Förvisso är stadsplanering och byggande i staden komplext och mångfacetterat, och man kanske inte alltid av en eller annan anledning vill eller behöver bygga höghus, men detta kan förstås inte tas som en ursäkt för att fara med rena osanningar.

Hong Kong - en tät stad!
 
Retoriken kring att den låga staden är överlägsen den höga staden för att skapa täthet är mycket utbredd i Sverige. I debattinlägg om höga hus i våra städer får vi höra påståenden om att "Modern forskning visar att skyskrapestaden inte är tätare än den traditionella staden. Barcelona är till exempel tätare än Hongkongs höghusstadsdelar." och "Därav kommer det sig att en stad som Barcelona med sina 7-8 våningar och små kvarter är tätare än höghustäta Hong Kong."

Påståendet framförs till och med av professionella som ska vara experter på urban form och täthet. Av Göteborgs stadslivsanalys kan man t.ex. få intryck av att 3 - 4 våningar skulle vara optimalt för tätheten:

I studien har nio städer analyserats genom att för varje stad studera kvantiteter och kvaliteter inom en liten ruta på 400 m gånger 400 m. Inom dessa rutor har bland annat befolkningstätheten beräknats och anges som antalet boende per hektar. Man har studerat många andra deskriptiva, kvalitativa och kvantitativa parametrar varav urban form och bebyggelsehöjder är av särskilt intresse för oss.

Bebyggelsehöjden ges av ett höjdspann där lägst och högst antal våningar hos byggnader inom rutan noterats. Det lite märkliga är att man i beskrivningen av de mått som används uttryckligen säger att bebyggelse med mer än 10 våningar har låg önskvärdhet - helt utan motivering. Fler än 10 våningar leder till en gul markering istället för en grön i grafiken. Senare i resultaten visar det sig att över 40 våningar till och med leder till en röd markering.

Redan i studiens förutsättningar kan man ana att utredarna inte helhjärtat vurmar för högre bebyggelse.

Av intresse för oss är att av de studerade 400 m x 400 m-rutorna ligger en i Barcelona och en i Hong Kong. Mer preciserat har en ruta hamnat i Eixample, Barcelona och en ruta i Mid-Levels, Hong Kong.


Den studerade rutan i Eixample, Barcelona.


Den studerade rutan i Mid-Levels, Hong Kong.
 
Resultatet för rutan i Eixample, Barcelona är att det finns 351 boende/ha och bebyggelsen har mellan 3 och 8 våningar. Inom rutan finns 69% bebyggd yta och 31% obebyggd yta (gator och rumsbildningen i korsningar).

I rutan för Mid-Levels, Hong Kong är det 308 boende/ha och höjdspannet är mellan 8 och 45 våningar. 58% av ytan är bebyggd och 42% obebyggd och det noteras i rapporten att området innefattar många öppna ytor (parker, bollplaner, grönområden, torg, gator/vägar, mm).


Upp till 45 våningar inom Hong Kong-rutan.
 
Enlig denna jämförelse är det högre boendetäthet i rutan i Barcelona med 351 boende/ha jämfört med rutan i Hong Kong med 308 boende/ha.

Resultatet beror givetvis helt och hållet på hur och var man väljer att lägga de 400 m x 400 m-rutor inom vilken man gör analysen i respektive stad. Det finns i rapporten inga tydliga kriterier för hur rutornas placering har valts förutom att de ska ligga inom 2 km från stadskärnan och att de ska ha inslag av gemensamhetsaktiviteter. Det förklaras dock att exempel på områden med hög täthet och låg bebyggelse var eftertraktade eftersom det är denna urbana form som det finns minst kunskap om.

I Barcelona har de lagt rutan i stadens tätaste kvartersstad utan att inkludera parker eller grönområden.






Tät kvartersstad i Barcelona. (Foto: Anders Gardebring - YIMBY)
 
Hong Kong är en stad klämd mellan havet och höga gröna bergstoppar. Som namnet Mid-Levels skvallrar om är området beläget på en nivå halvvägs upp i branten mot topparna. De råkade till och med lägga rutan i de övre delarna av Mid-Levels där staden klättar upp för de branta bergen, glesas ut på grund av topografin och övergår i natur. Google maps avslöjar både ett stort grönt inslag inom rutan och att en icke försumbar del av bebyggelsen är under den angivna minimihöjden på 8 våningar - flertalet byggnader är 4-6 våningar och någon lokallänga är ända ner till en våning hög.


Staden Hong Kong är klämd mellan havet och gröna bergstoppar ...



... och blir glesare där staden klättrar upp för de gröna sluttningarna.

Hade de bara flyttat rutan 400 m ner för branten och bort från den stora gröna fläcken i mitten av rutan hade de fått ett annorlunda resultat. Och hade de tagit sig ända ner till de låglänta områdena som har tät kontinuerlig stad med mycket höga byggnader hade de fått ett mycket annorlunda svar.


De låglänta delarna av Hong Kong har den högsta tätheten.

Studien är helt enkelt anekdotisk och säger något om sakernas tillstånd inom rutorna, men säger inget generellt om relationen mellan täthet och bebyggelsehöjder, eller om tätheten i Barcelona jämfört med tätheten i Hong Kong.

Rapporten drar förstås inte själv den generella slutsatsen att Barcelona är tätare än Hong Kong. Den mest närliggande slutsats som rapporten talar om är att högre byggnader inte nödvändigtvis ger högre täthet. Detta är en truism och de kunde lika gärna skrivit att lägre byggnader inte nödvändigtvis ger högre täthet. Däremot, i en given kvartersstruktur så ger fler våningar en ökad täthet.

En mer relevant jämförelse är därför att studera dels hela stadsdelar och dels stadsdelar med liknande typologi. Hela stadsdelar ger mer generella resultat och gör slutsatserna betydligt mindre anekdotiska. Eixample i Barcelona har klassiskt kvartersstad och en stadsdel med kvartersstadsliknande struktur i Hong Kong är t.ex. Mong Kok.

Mong Kok är en stadsdel där de flesta av de lägsta våningarna innehåller lokaler som ansluter till gator som i klassisk kvartersstad i ett tydligt rutnät. Från dessa bottenvåningar reser sig både klassiska byggnader och även punkthusliknande byggnader som står på kvarterens tak. De klassiska byggnaderna har allt från ca 5 till över 20 våningar och de mer punkthusliknande byggnaderna har upp till och över 40 våningar.

En enkel sökning på wikipedia avslöjar att hela stadsdelen Eixample, Barcelona har 360 boende/ha och stadsdelen Mong Kok, Hong Kong 1300 boende/ha.


Klassiska byggnader varvade med höga punkthusliknande byggnader i Hong Kong.


Eixample, Barcelona är tätt ...


... men Mong Kok, Hong Kong är nästan fyra gånger tätare.
 
Och inte heller dör stadslivet av de höga husen och inte heller försvinner möjligheterna till rekreation. Stadslivet beror framför allt på byggnadens koppling till gatan och publika lokaler i bottenplan är nyckeln. Högre bebyggelsehöjder ger tvärtom bättre möjligheter för stadsliv genom att fler butiker och verksamheter får lättare att överleva då det lokala befolkningsunderlaget blir högre. Hong Kong saknar inte heller torgytor eller rekreationsområden. Mong Kok är nästan fyra gånger så tät som Eixample och då har man även fått plats med stadion, fotbollsplaner, småtorg och grönt.





Stadsliv, Hong Kong.  (Foto: Anders Gardebring - YIMBY)


Rekreation vid MacPherson Playground, Hong Kong.


Rekreation i Hong Kong Park, Hong Kong


Rekreation i Nan Lian Garden, Hong Kong.


Rekreation vid och på vatten, Hong Kong.
 
Sammanfattar vi studien så finns inget som helst stöd i den för det generella påståendet att Barcelona är tätare än Hong Kong. Det studien visar är att boendetätheten inom en 400 m x 400 m-ruta placerad på en specifik plats i Barcelonas tätaste kvartersstad är något större än inom en 400 m x 400 m-ruta placerad på en specifik plats i ett av Hong Kongs glesare områden.

En mer relevant jämförelse som inkluderar en central stadsdel med högre hus i Hong Kong visar entydigt att Hong Kong är betydligt tätare än Barcelona.

Så hur använder vi detta faktum i det svenska stadsbyggandet? För det första måste vi förstå att relationen gäller den generella hushöjden i ett område och inte enstaka "höga hus". För det andra är det är viktigt att förstå att hushöjden ofta är en funktion av markvärdet. I Hong Kong började man inte med att bygga 40-våningshus. Men när en stad blir mer attraktiv och fler vill bo eller arbeta på samma ställe så bygger man högre för att få plats med mer på samma yta. Det är precis samma gradvisa utveckling som skett på Manhattan. Det är en naturlig utveckling men att den skulle gå lika långt i svenska städer som i Hong Kong eller New York är ytterst osannolikt.

För oss är frågan snarare hur vi förhåller oss till att det nu finns ett efterfrågetryck på att höja den generella hushöjden, vilket innebär att vissa hus kan bli uppemot 20-25 våningar eller mer på vissa ställen. Ska vi hålla emot det på grund av myter kring höga hus eller se det som en naturlig och positiv utveckling? Det är det frågan gäller. Inte om vi ska tvinga fram enstaka höga hus för att "sätta oss på kartan".

Det finns en efterfrågan på tätare bebyggelse och det finns ingen anledning att förhindra det. De positiva aspekterna av tät stad är många och hög täthet är ett måste för att få blandstaden att fungera. Då är det tur att det faktiskt finns exploatörer som vill bygga högre och tätare i våra städer.

YIMBY Uppsala om: täthet, boendetäthet, höghus, våningsantal, stadsliv, Hong Kong, Barcelona, skyskrapa, skyskrapor

Bloggar om: täthet, boendetäthet, höghus, våningsantal, stadsliv, Hong Kong, Barcelona, skyskrapa, skyskrapor

Bostadsministern Stefan Attefall (KD) har gett Boverket i uppdrag att undersöka vilka regler kring tillgänglighet som kan tas bort. Han menar att kravet på tillgängliga bostäder försvårar byggandet av billiga och små lägenheter för bland andra unga och studenter.

I byggkravsutredningen, som kom i december, ifrågasätts om lokala byggregler gällande isolering är det bästa sättet att påverka klimatförändringar, som är ett globalt problem. Naturskyddsföreningen menar att energikraven borde skärpas, men att samma regler borde gälla i hela landet. Passivhuscentrum Västra Götaland menar också att Boverkets byggregler borde skärpas. Bostadsministern anser att de särskilda isoleringskraven är fel väg att gå. Man måste jobba med andra styrmedel för att få fram nya byggmetoder, som energiskatter och koldioxidskatter, säger han till Svenska Dagbladet.

Trots ivern att vända på varje sten finns frågan om kommunala parkeringsnormer inte med i utredningarna. Parkeringsnormer utgör vanligen ett lägsta krav för bygglov. Man måste alltså bygga minst det antal parkeringsplatser för bil som föreskrivs, annars får man inte bygga alls.

Parkeringsnormer gör det dyrare att bo och billigare att köra bil
En enda garageplats kostar hundratusentals kronor att bygga, lika mycket som en fin ny bil. Genom att kommunala parkeringsnormer utgör minimikrav för bygglov kan fastighetsägaren sällan få in kostnaden för parkeringen från den som parkerar. Kostnaden måste därför tas ut av samtliga hyresgäster, oavsett de nyttjar parkeringsplatsen eller ej. Enligt en utredning från Malmö stad är det verkliga priset för en garageplats 1500 kronor per månad och uppåt. De flesta betalar inte så mycket för sin parkering, vilket tyder på att parkeringen är subventionerad.

Parkeringsnormer utgör en hämsko för tågtrafik och kollektivtrafik. Stationsnära lägen har vanligen en hög andel kollektivresande, men kostnadsdrivande och ytkrävande parkeringsnormer gör att bebyggelsen blir glesare och dyrare än nödvändigt. Det gör att många tvingas bo längre bort från stationen och då väljer att resa med bil istället för tåg.

Parkerings- och trafikfrågan är intressant även ur energisynpunkt. Hur energisnålt är egentligen ett välisolerat hus som är svårt att nå utan bil?

Bensinrullstolar eller vanliga rullstolar?
Men av alla utredningar är det ingen som nämner parkeringskraven. Det ger intrycket att "bensinrullstolar" är fredade medan vanliga rullstolar kan prutas bort.

Bostadsminister Stefan Attefall har en assistent som heter Ulf Perbo. Perbo är tjänstledig som vice VD på Bil Sweden. Attefall intervjuas i Expressen 7 juli angående detta och att frågan om parkeringsnormer för bilar ligger på hans bord:

YIMBY Uppsala om: p-norm, parkeringsnorm, parkeringsnormen, parkering, bilstad, bilism, subvention, subventioner, pnorm, klimat, tillgänglighet, bil sweden, bilsweden, perbo, ulf perbo

Bloggar om: p-norm, parkeringsnorm, parkeringsnormen, parkering, bilstad, bilism, subvention, subventioner, pnorm, klimat, tillgänglighet, bil sweden, bilsweden, perbo, ulf perbo

Kuriöst nog så är det mesta som byggs än idag utformat till stor del utefter funktionalismens idéer om solvinklar, gleshet och separatism. Kravet på tillgång till direkt solljus i alla bostäder lever inte bara kvar, det finns även ambitioner om att skärpa det. Varför? Det råder nog inte så många tvivel om att en bostad med bra solförhållanden är lättare att sälja än en bostad med sämre solförhållanden (om alla andra faktorer är lika, vilket de aldrig är), men hur ligger det till med tanken om att direkt solljus är nödvändigt för hälsan hos de boende?

Få faktorer verkar väga så tungt som solvinklarna i stadsbyggnad idag. Så fort man studerar typologin på de områden som bebyggs så inser man snart vilken oerhörd inverkan solvinkelfrågan har på stadens utformning och det liv som finns i den. Kvarteren sprängs sönder. Uppenbarligen är solvinklar viktigare än täthet, social blandning och urbana rumsbildningar. Det finns såvitt jag kan se två alternativa förklaringar till detta: Antingen bygger man så för att man tror att sådan bebyggelse är mer attraktiv och att man tjänar mer pengar på att bygga så, eller också bygger man så för att det finns hälsoaspekter att ta hänsyn till där exponering av direkt solljus är nödvändigt.


Allt som oftast ser planerna ut ungefär som den här: uppbrutna strukturer som släpper in solljus. (bostadsprojekt i Skarpnäck)

Vi kan lämna det första alternativet därhän för en stund, och fokusera på det andra. Är det av hälsoskäl som Boverket ställer krav på att varje bostad ska ha tillgång till direkt solljus någon gång under året? Yimbys Patrik Andersson gjorde lite efterforskning i samband med en diskussion om den höga, täta staden. För det första så måste vi ta hänsyn till att fönsterglas i princip enbart släpper igenom UVA-strålning, inte UVB-strålning som är den som startar produktionen av D-vitamin i huden. UVA-strålningen å sin sida har flera direkt negativa hälsoeffekter, som åldring av huden, risk för hudcancer och nedbrytning av D-vitamin. Vill man producera D-vitamin med hjälp av solljus hjälper det alltså inte att sitta hemma i vardagsrummet och sola genom rutan, utan då får man pallra sig ut i friska luften. Ett mer säkert och effektivt sätt att få i sig D-vitamin är genom kosten. Strålsäkerhetsmyndigheten konstaterar att de negativa hälsoeffekterna av direkt solljus klart överväger de positiva.

Det finns naturligtvis andra hälsoaspekter som är värda att beakta. Kanske finns ett mer indirekt samband mellan solljus och psykisk hälsa? Om inte annat så kan nog de flesta vittna om att de tycker sig bli upplyfta och uppiggade, eller kort och gott lyckligare av sol och ljus. Jag kan själv skriva under på det. Men märk väl att det vi talar om här är direkt solljus som ska finnas tillgängligt i varje bostad. Om det skulle finnas några studier som påvisar ett samband mellan brist på direkt solljus i bostaden och psykisk ohälsa så är det i alla fall ingenting som Boverket refererar till när de formulerar sina krav. Det kanske också är rimligt att anta att miljöer som gör människor deprimerade inte borde vara miljöer som är attraktiva att bo i, låt vara att alla kanske inte alltid vet sitt eget bästa i hälsofrågor. Man ska också komma ihåg att ljus inte är detsamma som direkt solljus. Bostäder och boendemiljöer går att göra mer eller mindre ljusa utan att man måste ha direkt solljus in på köksbänken, till exempel genom att reflektera ljus mot byggnader eller använda stora fönster.

Samhället ser inte ut som på 30- eller 40-talet. Vi arbetar inte längre större delen av vår vakna tid i mörka fabriker, utan vi har mer fritid än någonsin. Hemmafrun existerar inte längre på samma sätt, och har därför inte behov av att ha ljus in i lägenheten, och ungarna är oftast på förskolan medan föräldrarna jobbar. De flesta sitter antagligen inte gärna inne och solar ens om de har möjlighet att göra det, utan går hellre utomhus en stund och njuter av vädret. Jag skulle gissa på att fler snarare ser direkt solljus som en obekvämlighet i regel, varför så många har persiennerna neddragna när det är soligt väder. Men det är spekulationer.


Solljus är uppenbarligen en väldigt viktig säljpunkt i många projekt - som här för Sannegården i Göteborg - husen verkar först och främst fungera som solterasser.

Ändå vill Boverket skärpa solkravet. Såhär skriver man i en revidering från 2006:

YIMBY Uppsala om: solljus, stadsplanering, solvinklar, boverket, bygglag, modernism

Bloggar om: solljus, stadsplanering, solvinklar, boverket, bygglag, modernism

Låt mig först säga att jag inte på något sätt vill bagatellisera stadskärnans handlares upplevelse av att de tappar i konkurrensen mot externhandeln. Tvärtom! Det är en kärnfråga för Uppsalas attraktivitet att cityhandeln går bra. Jag har ingen anledning att misstro honom när han säger att besöken i city har minskat med 20 procent sedan 2007. Det vore dock mycket intressant att få reda på vilken typ av besök det handlar om. Är det alla förbipasserande, handlande, restaurangbesökare eller rentav endast besökare med bil? Min egen uppfattning är som sagt att stadskärnan har blivit betydligt attraktivare under den senaste tidenvilket i och för sig inte är samma sak som fler besök, även om sambandet rimligtvis borde finnas där. Jag och Urban är helt överens om att stadskärnans handel borde ha en starkare ställning. Det som däremot ofta blir knasigt i den här typen av debatt är allt fokus på bilen. Av någon anledning är representanter från handeln snabba att uttrycka missnöje över att bilen inte får mer plats, men de borde snarare resonera tvärtom. Jag ska nedan försöka förklara varför.

Är det rimligt med fler parkeringar i stadskärnan?
Externhandel och cityhandel är som äpplen och päron. Det går inte att tro att man med en tät och levande stadskärna, som den i Uppsala, kan konkurrera med t.ex. Gränby Centrum på externhandelns villkor. Det finns nämligen en anledning till att Gränby kan ha 1800 gratis markparkeringar: låga markpriser. Som tankeexempel skulle parkeringarna endast till Gränby Centrum ta upp en yta av fyra Linnéträdgårdar eller en knapp Stadsträdgård och samma markyta motsvarar lägenhetsvärden på 6,3 miljarder om de byggs i fem våningar i centrala Uppsala!

Bild2: Externhandelns utbredning sedd uppifrån. Källa: YIMBY Göteborg

Ur samma grundläggande urbanteori kommer också faktumet att externhandeln har låga markpriser för att tillgängligheten är betydligt lägre. Denna tillgänglighet är definierad som antalet personer som kan nå en plats inom en viss tid eller sträcka. Och eftersom fler bor tätt och närmare stadskärnan än t.ex. Gränby Centrum är den också per definition mer tillgänglig. Det betyder att externhandeln måste satsa på att vara väldigt tillgängliga med bil eftersom det är deras största konkurrensfördel gentemot den täta stadskärnan. Det kommer aldrig att bli lika bra tillgänglighet med vare sig gång, cykel eller kollektivtrafik till Gränby som till stadskärnan. Tänk bara om alla bussar och tåg skulle gå till Gränby, skulle det fortfarande vara 1800 gratis markparkeringar och motorleder kors och tvärs? Troligtvis inte.

Hur ska man göra med Uppsalas stadskärna då?
Stadskärnor som på allvar försöker konkurrera ut externhandel på externhandelns villkor går en mörk framtid till mötes. Detta är redan provat åtskilliga gånger, inte minst i USA och resultaten är de döende stadskärnor som Urban refererar till. Istället är det på andra plan än biltillgänglighet och inglasning som man ska utveckla stadskärnan för att ”överleva” som Urban Sand så dystopiskt uttrycker det. Representanten från Citysamverkan i samma artikel nämner att mötesplatser är det människor efterfrågar mest i Uppsalas stadskärna, vilket är en bra början. Kvalitativa mötesplatser är något som drivit städers utveckling så länge de har funnits och är en viktig del i att locka människor till sig. En annan sak man bör fokusera på istället för bilparkeringar är utvidgning av stadskärnan, inte bara i horisontalled utan även i form av högre exploateringsvärden för att få till den kritiska massa av verksamheter och människor som skapar en levande stad.

I Uppsalas stadskärna bör man alltså erbjuda en miljö där människor trivs och vill vistas länge. Detta brukade vara handelns främsta argument innan massbilismens intåg eftersom man visste att människor som passerar eller vistas utanför en affär alltid är potentiella kunder. Denna kunskap har gått förlorad för externhandeln där man istället satsar på få (om ens några) sittplatser, uträknade gångvägar som inte erbjuder strosande, tak som lika effektivt stänger ute fint väder som skyddar mot dåligt etc. etc. I stadskärnan borde det docka vara en grundprincip!

Bild3: I Boländerna är de flesta attraktiva egenskaper i en stad bortprioriterade till förmån för biltillgänglighet.

Är en ökad bilism i stadskärnan och andra stadskvaliteter oförenliga?
Ja, i många fall. Urban Sand nämner att bilister i innerstaden är illa ansedda som miljömarodörer medan de i ytterstaden inte är det. Det finns givetvis en förklaring till det också: i en gångvänlig och attraktiv innerstad är bilar ett stort hinder. De tar upp alldeles för mycket plats i förhållande till hur många de transporterar, de skapar olyckor, dålig luft och skadligt buller. Detta har man delvis lyckats bygga bort i externhandelscentrum men på bekostnad av attraktiviteten. Jag måste noga understryka att ett totalt förbud mot bilar i stadskärnan inte vore önskvärt, men att öka biltillgängligheten från dagens läge skulle skada staden! Insatserna i innerstaden bör snarare göras till gagn för gång-, cykel- och kollektivtrafik.

Bild4: Centrala Detroit som är ett av det tydligaste exemplet på vad som händer om man sätter biltillgängligheten i stadskärnan i första rummet.

Urban Sand nämner också att han kan tänka sig bättre tillgänglighet med kollektivtrafik, men att bilen alltid kommer att finnas så därför ska man satsa på den. Det är lyckligtvis så att det mesta tyder på att det inte heller det stämmer eftersom både antalet sålda bilar och antalet unga som tar körkort minskar i hela västvärlden. Detta är dock en för stor utsvävning för denna artikel men den eminente Christer Ljungberg har passande nog precis skrivit en debattartikel om hur bilens roll kommer ändras.

Min förhoppning är att handelsföreningarna i framtiden har som utgångspunkt att få så många människor som möjligt till stadskärnan istället för att försöka få dit så många bilar som möjligt. Genom att göra stadskärnan attraktivare att vistas i, inte bara handla i, kommer antalet vistelser öka vilket även handeln tjänar på i längden.
 

YIMBY Uppsala om: Bilism, Uppsala, Centrum, stadskärna, Yimby, handel, externhandel

Bloggar om: Bilism, Uppsala, Centrum, stadskärna, Yimby, handel, externhandel

I UNT kunde man dock se en bild och höra hur byggherren Uppsalahem resonerade:

”Kvarteret är utsatt för buller från bilar och tåg och avsteg krävs från Boverkets riktvärden. Däremot ska husen fungera som bullerskärm runt parken.”

”Större öppningar mellan husen lämnas mot Kungsgatan och järnvägen.”

Det är givetvis en duktig motsättning i dessa citat där man å ena sidan vill göra avvikelse från boverkets riktvärden för buller och å andra sidan till varje pris inte vill sluta kvarteren. Vad säger då Uppsalahem om parken och förlusten av grönyta i innerstaden?

”I dag är det nästan ingen som använder den vildvuxna parken, men på det här sättet får man en allmän park som blir mycket tryggare när det bor människor runt omkring.”

Det sätt som ska få denna park att blomstra är enligt planen att förlägga den som innergård till de nya husen. Han förväntar sig alltså att människor ska trava in på någon annans (inte i juridisk mening möjligtvis) innergård för rekreation. Jag har svårt att tro att det kommer att fungera och vill gärna utmana Uppsalahem att hitta ett exempel på en sådan typ av park där människor utifrån faktiskt använder den.

Det finns även bra delar i planen där man pratar om variation i fasadmaterial och verksamhetslokaler i bottenvåningen. Det ser ut på bilden som att husen längs Kungsgatan ligger i liv med trottoaren vilket också är positivt. När handlingar dyker upp på kommunens hemsida borde det vara på sin plats för YIMBY att skriva ett yttrande.

Bild 1. Skiss för alternativet med park.

Om jag själv ska resonera kring platsen och dess förutsättningar skulle jag hellre se en hårdare exploatering på den sidan av kyrkan som vetter mot Råbyleden med förskolegård och sedan göra vad det finns förutsättningar för på andra halvan av kvarteret. Om man tror att det finns förutsättningar för en liten park trots buller och läget så bör man gestalta en sådan på ett bättre sätt än vad som är fallet idag. Om man å andra sidan kommer fram till att platsen inte är bra för parkändamål bör man ha ett slutet kvarter på den ytan för att få till tyst innergård och få det att smälta in i hur kvarteren ser ut i innerstaden. Väljer man att anlägga park kommer exploateringsgraden att minska såvida man inte bygger uppåt 20 våningar i det andra kvarteret. Däremot kan man få in riktigt många välbehövliga lägenheter (hyresrätter dessutom) i innerstaden om man har ett slutet kvareter.

Bild 2. Skiss för alternativet med kvarter.

YIMBY Uppsala om: Mikaelsplan, Uppsala, Uppsalahem, parker

Bloggar om: Mikaelsplan, Uppsala, Uppsalahem, parker

En utredare har därför fått i uppdrag att snabbutreda frågan och regeringen vill ha resultatet redan till valborg. Bostadsminister Stefan Attefall vill särskilt att byggprocesserna i Tyskland och Storbritannien studeras extra noga.



Det här är naturligtvis ytterst välkommet, dagens situation med eskalerande bostadsbrist, ohållbara produktionskostnader och priser, gynnandet av ett fåtal oligopolaktörer och den likriktade bostadsproduktionen måste åtgärdas. Politiskt har man nu äntligen börjat att förstå detta.

Det gäller dock att samtidigt höja ett varningens finger. PBL behöver en ordentlig reform. Det räcker inte att bara ta bort några steg i processen och tro att sedan allting blir frid och fröjd. Om byggbolagen ges fria tyglar är risken överhängande att vi får mer av mindre lyckade, men för byggbolagen enkelt genomförbara, projekt som Märsta Port i Sigtuna:


2012. På riktigt.

Speciellt oroväckande är att bostadministern säger:

YIMBY Uppsala om: stockholm, stadsutveckling, pbl, planprocess, planprocessen, lindhagen, lindhagen2, stadsplan, stadsplaner

Bloggar om: stockholm, stadsutveckling, pbl, planprocess, planprocessen, lindhagen, lindhagen2, stadsplan, stadsplaner

Då detta är ett tidigt skede så går det knappast att säga så mycket om detaljerna (även om jag noterade en skiss i onsdagens papperstidning, som jag emellertid inte har framför mig i skrivande stund). Däremot går det förstås att se några fördelar med en sådan expansion.

+ Byggt över 10-15 år skulle detta projekt i sig står för en ansenlig del av Uppsalas bostadsbehov

+ Cykelavstånd till centrum och många arbetsplatser (och samtidigt nära naturen för de som vill ha sånt)

+ Lokalt utbud ökar och många frågar just efter en livsmedelsbutik i området

Det finns ju emellertid risk för att ett sådant projekt har vissa negativa konsekvenser

- Miljonprogramsplanering kan skapa grund för ett framtida problemområde

- Skadar Åriket och/eller gör det mer otillgängligt för utomstående

- Bidrar till ökat bilåkande och externhandel

En annan, strategisk och långsiktig, positivt aspekt jag kan tänka mig är att det skulle skapa underlag för att faktiskt göra något åt den dåligt utnyttjade Dag Hammarskjöldsleden, mellan Ångström och Slottet, med ett mer varierat utbud av arbetsplatser och utbud och på så sätt verkligen expandera centrum söderut. Fast det kanske man endast kan drömma om.

Det här bör naturligtvis ses som goda nyheter då sträckan idag är i stort behov av underhåll, inte minst för att pendlingstrafiken ska kunna flyta på bättre än den gör idag. Sträckan Uppsala-Stockholm en av Sveriges mest trafikerade järnvägssträckor och helt nödvändig för de tusentals pendlare som rör sig i regionen varje dag. Varje timmes försening kostar i förlängningen samhället i tusentals förlorade arbetstimmar.

Samtidigt är vi nog många som hade hoppats att en större och tydligare formulerad satsning hade gjorts. Framförallt är det en utbyggnad till fyra spår mellan Uppsala och Arlanda (att jämföra med dagens dubbelspår) som behövs. På grund av den låga kapaciteten blir sträckan ofta en flaskhals under högtrafik då små förseningar innebär köbildning och i förlängningen stora förseningar.

En annan, glädjande sak är att SL från och med december kommer börja köra sina pendeltåg hela
vägen mellan Stockholm och Uppsala (Upptåget upphör då helt att trafikera denna sträcka). Det här berör alla de pendlare som åker mellan länen med lokaltågen Upptåget och Stockholms pendeltåg med byte i Upplands Väsby. Även om den nya ”långpendeln” inte kommer innebära några egentliga tidsvinster så måste det ändå ses som positivt för hela regionen. Dels försvinner risken att missa sitt anslutningståg i Upplands Väsby (vilket händer alltför ofta idag på grund av förseningar på bara några minuter). Och dels får Stockholm äntligen en pendeltågsanslutning till Arlanda. Samtidigt är det symboliskt viktigt att de båda städerna kopplas samman även på ”lokaltrafiksnivå”.

Det bästa alternativet för pendlarna vore kanske om SL började trafikera sträckan Uppsala och Stockholm som planerat, samtidigt som SJ börjar med direktlinjer utan stopp i vare sig Knivsta och
Märsta (som istället knyts till de bägge städerna med pendeln).

Vad tycker Ni?

YIMBY Uppsala om: pendeltåg, Uppsala, Stockholm, Knivsta, Märsta, Ostlänken

Bloggar om: pendeltåg, Uppsala, Stockholm, Knivsta, Märsta, Ostlänken

Låt oss lämna den uppgivna siffran därhän och fokusera på uppgivna orsaker och medel för detta mål. Det påpekas att ny lagstiftning behövs, vilket torde kunna tolkas som att debattörerna antyder att dagens lagstiftning är ett hinder i sammanhanget. I väntan på Godot så har dock länets offentliga aktörer genom denna debattartikel gått ut med tanken att tillsammans försöka se vilka verktyg som finns tillgängliga för att komma till rätta med gemensamma problem som länet står inför:

"Kommunerna äger huvuddelen av planeringsprocessen. Länsstyrelsen medverkar i samråd, yttrar sig om planer utifrån ett riksintresseperspektiv och hanterar överklaganden. Vi bedömer att det redan nu och inom gällande lagstiftning är möjligt att enas i en gemensam avsiktsförklaring om hur vi ska gå till väga för att skapa fler bostäder."

Även om det är svårt att sia om vad detta konkret faktiskt kommer att innebära kan vi kanske i alla fall hysa förhoppningen att det inte försvårar situationen. För de privatpersoner som intresserar sig för bostads- och stadsplanering men saknar direkt insyn i hur koordinationen mellan kommun och länsstyrelse faktiskt fungerar framstår oftast den senare parten som en bromskloss.

Utifrån i sig oftast välmenade bevekelsegrunder och allt för ofta vagt forumlerade riksintressen har svenska länsstyrelser för vana att skjuta detaljplaner i sank. Detta har inte minst varit fallet för Stockholm, där Stockholms innerstad som ett riksintresse så när inneburit att kommunen blivit berövat sitt planmonopol.

Att tydliggöra vad som får byggas var i ett tidigare skede torde kunna medföra att transparansen och förutsägbarheten i den oftast mycket långa processen (Josef K.:s var mycket kortare i sidor räknat) - som också skall kortas enligt debattartikeln. Att regler och förordningar medför att utfallet för en ansökan i de flesta fall är någorlunda lätt att förutspå är en viktig del för att procssen skall uppfattas som både säker - vilket underlättar beslut för den som vill bygga bostäder - och rättvis.

Mycket fokus i debattartikeln ligger emellertid på vad staten bör göra för att förbättra infrastrukturen i länet. Kanske denna sammanslutning av länets starka män och kvinnor är mer av en koalition för att vinna inflytande i staten - och anledningen till att artikeln publicerats i DN - än att lösa eventuella interna problem. Vi har säkerligen anledning att återkomma i frågan.

YIMBY Uppsala om: yimby, riksintresse, infrastruktur, länsstyrelsen, bostadsbyggande

Bloggar om: yimby, riksintresse, infrastruktur, länsstyrelsen, bostadsbyggande

Idag presenterade alliansen en satsning på 55 miljarder för utbyggnad av järnvägsnätet i Sverige. Bland annat meddelades att man 2017 börjar bygga ostlänken.

Det handlar dock inte om helt nya banor utan en kombination av att uppgradera befintliga spår och att bygga helt nya spår. Enligt Aftonbladet blir den beräknade maxhastigheten på de nybyggda banorna 250 km/h. Det blir alltså inte riktigt "oslänken" utan snarare "ostlänkish" men så länge kapaciteten är tillräcklig för att göra en ordentlig separation av långsamma och snabba tåg bör det innebära markanta förbättringar. Restiden mellan Stockholm och Linköping beräknas minska med 30 minuter.

YIMBY Uppsala om: tåg, snabbtåg, höghastighetståg, sj, x2000, x3000, infrastruktur, klimat, energi, ostlänken

Bloggar om: tåg, snabbtåg, höghastighetståg, sj, x2000, x3000, infrastruktur, klimat, energi, ostlänken

De länder som har satsat fullt ut på höghastighetståg har byggt raka banor som tillåter höga hastigheter och dessutom är fria från annan trafik. Det måste vi också göra om det ska bli någonting av våra satsningar. Att bara fortsätta som vi har gjort hittills är att kasta pengarna i sjön. Dels för att tågen inte kan köra snabbare än de gör, och dels för att de ändå måste dela spår med annan trafik som exempelvis godståg som kör i kanske 100 km/h.

Men släng för allt i världen inte bort pengarna på någon ny halvmesyr. Satsa på någonting konkret, eller låt bli! Pengarna kan annars användas bättre på annat håll än som meningslösa prestigeprojekt som bara kostar oss pengar utan att ge någonting tillbaka.

YIMBY Uppsala om: tåg, snabbtåg, höghastighetståg, infrastruktur, x2000, shinkansen

Bloggar om: tåg, snabbtåg, höghastighetståg, infrastruktur, x2000, shinkansen