I detta kapitel diskuterar Jane Jacobs en central ingrediens i stadsplaneringen: pengar. Pengar är förstås en nödvändig förutsättning för att man ska kunna bygga fungerande storstäder, men enligt Jacobs kan pengar också förstöra städer. Det avgörande är hur de används och för vilka ändamål.

Jacobs skiljer på tre olika sorters pengar: privata pengar, statliga pengar och svarta pengar. Dessa tre typer av pengar kan användas till långsam, gradvis förändring (t.ex. små lån och krediter som används till kontinuerlig förnyelse av stadsmiljön) eller snabb, omvälvande förändring (t.ex. totalsanering och stora nybyggnadsprojekt). Jacobs hävdar att pengar som på något sätt investeras i stadsbyggande ofta är just omvälvande pengar, trots att städer för det mesta mår bättre av gradvis förändrande pengar.

Hon visar med en mängd exempel hur befintliga blandade stadsmiljöer antingen torkas ut eller översvämmas av omvälvande pengar och vilka problem det skapar. Hon påpekar också att det finns mycket pengar som skulle kunna användas till att skapa mer mångfald och bättre stadsmiljer som istället finansierar utbyggnaden av glesa bilberoende förorter.



Planförslag för Märsta Port (2011)

Som Jacobs framhåller är inte efterkrigstidens förortssprawl en olyckshändelse eller ett resultat av individernas fria val. Tvärtom har staten och kommunerna mycket aktivt stöttat denna process ekonomiskt. Man har målmedvetet drivit på utvecklingen mot ett fullständigt upplöst och bilberoende förortslandskap. I bakgrunden har naturligtvis den modernistiska stadsplaneringsideologin påverkat.

YIMBY Uppsala om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, pengar, stadsbyggande, jacobs, yimby

Bloggar om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, pengar, stadsbyggande, jacobs, yimby

West End i Boston - efter totalsanering

I det här kapitlet diskuterar Jane Jacobs de konstruktiva och destruktiva krafterna i slumstadsdelar. Jacobs definierar aldrig begreppet ”slum” men det verkar som hon i första hand tänker på fattiga områden med omfattande sociala problem.

Jacobs är dock noga med att påpeka att ett område inte bör räknas som ”slum” bara för att det är fattigt. Tvärtom kan fattiga områden vara mycket välfungerande socialt sett. Hon är därför väldigt kritisk mot modernismens rivningshysteri och omfattande "slumsaneringar". Man löser inte slummens problem genom att riva den, då flyttar bara problemen någon annanstans. Det är andra saker som behövs.



North End i Boston - undgick totalsanering

YIMBY Uppsala om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, slum, sanering, jacobs, yimby

Bloggar om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, slum, sanering, jacobs, yimby

Hagastaden är tänkt att knyta samman Stockholm och Solna, där sjukhus, järnväg och motorväg idag skapar gränser.

Jane Jacobs tar i detta kapitel upp de destruktiva krafter som uppstår längs gränser i stadsrummet. Gränser är ytterkanten av massiva eller utsträckta monofunktionella områden, Jacobs nämner trafikleder, järnvägsspår, hamnar, universitet (campus), stora sjukhus, stora parkeringsplatser, stora parker och stora monofunktionella bostads-, kontor- eller industriområden som exempel. Hon påpekar att välmående stadsmiljöer sällan ligger i direkt anslutning till omfångsrika enskilda funktioner.

Gränser skapar återvändsgränder och barriärer för de som rör sig på stadens gator. Gatorna närmast gränsen kommer att påverkas negativt av detta och sedan sprida negativa återverkningar vidare till gatorna som de anknyter till. På det viset kan en gräns skapa problem långt borta från gränsen själv. Jacobs kallar de områden som uppstår när en gräns suger ut livskraft ur ett område för ”vakuumzoner”.

YIMBY Uppsala om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, mix, gränser, jacobs, yimby

Bloggar om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, mix, gränser, jacobs, yimby

Jane Jacobs inleder den tredje delen av sin bok med ett kapitel om det hon kallar ”mångfaldens självdestruktivitet”, vilket täcker in det fenomen som man numera kallar ”gentrifiering”, dvs. att en rikare befolkning tränger ut en fattigare befolkning i en stadsmiljö. Det återkommande påståendet att Jacobs inte insåg att gentrifiering skulle kunna bli ett problem är alltså helt felaktigt och kan bara förklaras av att många som uttalar sig helt enkelt inte läst boken.

Jacobs insåg problemet och hon gör en insiktsfull beskrivning av det. Men hon ger dessutom en trovärdig förklaring till det och erbjuder konkreta förslag på vad man kan göra åt det, vilket tyvärr alltför ofta saknas i dagens gentrifieringskritik.

YIMBY Uppsala om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, mix, gentrifiering, jacobs, yimby

Bloggar om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, mix, gentrifiering, jacobs, yimby

I detta kapitel avlivar Jane Jacobs några myter om urban mångfald. Det första hon tar upp är idén att en blandning av funktioner i stadsmiljön skulle leda till ett visuellt kaos.

Det har under lång tid funnits en föreställning att en stad med stor variation ger ett fult och oordnat intryck. Detta märkliga argument för renodling och funktionsseparering var inte minst vanligt under den funktionalistiska eran.

Lyssna till exempel på Alvar Aalto i denna arkivfilm, där han kallar funktionsblandade hus för "gifter i vår tid". Idealet är naturligtvis en monofunktionell byggnad - "en ren sak" som Alvar utrycker det.

Nuförtiden är det ingen som så öppet förespråkar funktionsseparering. Däremot fortsätter man obekymrat med funktionalistisk likriktning, estetisk enhetlighet och homogenitet i sitt praktiska arbete. Nya projekt är för det mesta extremt likriktade estetiskt. Den visuella strömlinjeformningen och gestaltningsmässiga upprepningen ses till och med som en styrka.

Det kan tyckas besynnerligt att denna homogeniseringsiver inte ifrågasätts mer med tanke på hur många som numera pratar vitt och brett om behovet av "blandstad". Men förhoppningsvis är tiden snart inne att göra upp med gamla förlegade funkisdogmer.



Kv. Barnmorskan, Årets Stockholmsbyggnad 2011

 

Västra Eriksberg, Göteborg



555 Hudson Street, New York. Här skrev Jane Jacobs sin bok.

Enligt Jacobs är det ett missförstånd att urban mångfald skulle skapa en kaotisk stadsbild. Tvärtom är det homogenitet och likriktning som skapar visuell oordning. En alltför enformig stadsbild och monoton upprepning gör att känslan av riktning försvinner.

Det finns inga hållpunkter att ta fasta på, inga skillnader som kan bygga upp en rumslig ordning och struktur. Likriktningen underminerar den mänskliga orienteringsförmågan. Jacobs tankar kring detta har senare bekräftats av forskning, läs till exempel Anna-Johanna Klasanders avhandling Suburban Navigation som handlar om just detta.

Den ortodoxa stadsplaneringens utarmning av staden skapar enligt Jacobs en tröstlös pendling mellan "ärlig" tråkarkitektur (som visar precis hur tråkigt planerad den är) och en "oärlig" spektakelarkitektur (som försöker dölja den underliggande tristessen). I båda fallen är resultatet misslyckat. Jacobs förordar därför en stadsplanering som tillåter verklig mångfald. Det är enligt henne det enda sättet att skapa en estetiskt harmonisk helhet:

En annan myt som Jacobs dissekerar är att funktionsblandade stadsmiljöer skulle leda till trafikstockningar. Som Jacobs påpekar är det fordon som orsakar trafikstockningar, inte människor. Mixade stadsmiljöer, med många olika verksamheter och många människor, gör det möjligt att gå istället för att ta bilen överallt. Och då behöver man inte fastna i någon bilkö.

Slutligen plockar Jacobs också isär myten om alla de ohälsosamma verksamheter som frodas i blandade stadsmiljöer. Enligt Jacobs är det väldigt få verksamheter som verkligen kan sägas vara dåliga för ett område. Hon kommer själv bara på fem riktigt problematiska verksamheter: parkeringsplatser, stora lastbilsterminaler, bensinstationer, jättelika reklamskyltar (med vissa undantag) och företag som har fel skala för vissa gator.

"Fel skala" är när verksamhetens storlek inte är anpassad till den aktuella gatans skala och tar upp för lång bit av fasaden. En stor verksamhet, som inte funkar på en gata med liten skala, kan dock vara helt rätt på en annan gata där verksamhetsstrukturen är mer storskalig. Det är - som alltid - en bedömningsfråga.

Så avslutas del två av Den amerikanska storstadens liv och förfall. I den tredje delen – "Krafterna bakom förfall och återuppbyggnad" – kommer hon att diskutera några av de starka krafter som verkar på stadens mångfald.

Tidigare inlägg i serien:
Studiecirkel om Jane Jacobs
Jane Jacobs: Förord
Jane Jacobs: Inledning
Trottoarens funktioner: Trygghet
Trottoarens funktioner: Kontakt
Trottoarens funktioner: Barnuppfostran
Parkens funktioner
Bostadsområdets funktioner
Vad som alstrar mångfald
Behovet av blandade primära funktioner
Behovet av små kvarter
Behovet av äldre byggnader
Behovet av koncentration

YIMBY Uppsala om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, mix, estetik, jacobs, yimby

Bloggar om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, mix, estetik, jacobs, yimby

I detta kapitel tar Jane Jacobs upp den fjärde nödvändiga förutsättningen för en blomstrande urban mångfald: täthet av människor. Som Jacobs påpekar så förstår många behovet av täthet när det gäller stadskärnorna. Av någon anledning har dock många svårt att inse att det även är en eftersträvansvärd ingrediens i stadsmiljöer utanför stadskärnan, där bostäder är dominerande. Hon väljer därför att fokusera på just den frågan.

Som Jacobs framhåller så har hög befolkningstäthet under lång tid betraktats som något dåligt, ohälsosamt och otrevligt. Hon menar dock att det är en felaktig koppling. Man måste skilja på bostadstäthet och trångboddhet. Trångboddhet kan vara ett problem i områden med hög bostadstäthet likaväl som i områden med låg bostadstäthet.

YIMBY Uppsala om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, bostäder, förtätning, jacobs, yimby

Bloggar om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, bostäder, förtätning, jacobs, yimby

Enligt Jane Jacobs har städer ett stort behov av gamla hus. Med "gamla" menar hon inte enbart historiska byggnader eller äldre hus som renoverats omsorgsfullt och kostsamt, utan framför allt vanliga, ordinära, billiga - och även slitna - gamla hus. Det är nämligen bara de mest kommersiellt högpresterande (eller mest subventionerade) verksamheterna som har råd att hyra lokaler i nya eller nyrenoverade hus och en urban mångfald förutsätter förekomsten även av verksamheter som går med liten eller ingen vinst.

En stor del av den urbana mångfalden är just kommersiellt lågpresterande och kapitalsvaga verksamheter. De är viktiga av många anledningar (trygghet, service mm) men även för att de utgör den mylla ur vilka kommersiellt framgångsrika idéer kan växa fram. Nya, innovativa verksamheter är också helt beroende av de låga lokalkostnaderna i gamla hus. Det är det som är bakgrunden till Jacobs kända uttalande att nya idéer behöver gamla hus.



Stadsdelen Kvillebäcken i Göteborg efter totalsanering

Jane Jacobs försvar för gamla hus har många gånger blivit missförstått. Man har tolkat det som en sorts naiv konservatism - att alla gamla hus ska bevaras till varje pris och att det på något sätt skulle skapa varierade stadsmiljöer. Personer som Sharon Zukin har pekat på att vissa äldre, renoverade kvarter har förlorat sin mångfald och menat att detta motsäger Jacobs teori.

Den som bekymrar sig om att läsa vad Jacobs faktiskt skriver upptäcker dock snart att detta är en helt irrelevant kritik. Jacobs poäng handlar uteslutande om lokalkostnaderna, inte fastighetens byggår. Lyxrenoverade brownstones är alltså - till skillnad från vad många urbansociologer tror - inte ett motargument mot Jacobs idéer, tvärtom. Jacobs idéer förutsätter en gradvis förnyelse av bebyggelsen.

YIMBY Uppsala om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, yimby, jacobs

Bloggar om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, yimby, jacobs

I detta kapitel beskriver Jane Jacobs nödvändigheten av korta kvarter för att skapa en levande, urban mångfald. Anledningen är mycket enkel: ju finmaskigare nät av gator, desto jämnare sprids flödet av boende och besökare ut över stadsdelen.

Jacobs ger en mängd exempel på fördelen med ett finmaskigt gatunät och hur det påverkar gatulivet. Hon kritiserar också idén att stora jättekvarter är mer effektiv markanvändning:

Tidigare inlägg i serien:
Studiecirkel om Jane Jacobs
Jane Jacobs: Förord
Jane Jacobs: Inledning
Trottoarens funktioner: Trygghet
Trottoarens funktioner: Kontakt
Trottoarens funktioner: Barnuppfostran
Parkens funktioner
Bostadsområdets funktioner
Vad som alstrar mångfald
Behovet av blandade primära funktioner

YIMBY Uppsala om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, space syntax, spacescape, jacobs, yimby

Bloggar om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, space syntax, spacescape, jacobs, yimby

I det här kapitlet tar Jane Jacobs upp nödvändigheten av funktionsblandning. Jacobs särskiljer då mellan ”primära” och ”sekundära” funktioner. Det Jacobs kallar primära funktioner är funktioner som på egen hand drar människor till en plats. Primära funktioner kan vara bostäder, kontor, fabriker ”...samt vissa platser för underhållning, utbildning och rekreation”. Det som utmärker ”sekundära funktioner” är att de livnär sig på de människor som de primära funktionerna lockar till sig. Enligt Jacobs behövs en blandning av primära funktioner för att blomstrande mångfald ska kunna uppstå.

Det avgörande är enligt Jacobs att man skapar förutsättningarna för ett jämnt flöde av människor under en stor del av dygnet. För lite genomströmning av människor eller ett ojämnt flöde, där genomströmningen är koncentrerad till vissa kortare tillfällen, skadar stadsdelens förutsättningar till mångfald. Jacobs tar nedre Manhattan som exempel. Trots att en enorm mängd människor frekventerar området varje dygn uppstår ingen levande mångfald, eftersom flödet är så ojämnt fördelat tidsmässigt.

YIMBY Uppsala om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, yimby, jacobs

Bloggar om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, yimby, jacobs

Den andra delen av Jane Jacobs bok handlar om förutsättningarna för mångfald i staden. Hon börjar då med att ge sin syn på vad själva poängen med storstäder är, nämligen att erbjuda en stor mångfald av funktioner.

Till skillnad från den ortodoxa, funktionalistiska stadsplaneringen menar hon att man inte kan dela upp staden i åtskilda funktioner. Förutsättningen för storstadens mångfald är istället just att olika funktioner blandas och korsbefruktas. De grundläggande företeelserna är kombinationer och blandningar, inte separata, "rena" enheter. Mixen är själva utgångspunkten. Den överlägset viktigaste frågan för stadsplaneringen gäller enligt Jacobs just detta:

YIMBY Uppsala om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, yimby, jacobs

Bloggar om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, mångfald, ekonomi, yimby, jacobs

Kvarteret Barnmorskan - 2011 års vinnare av "Årets Stockholmsbyggnad".

Den första delen av Jane Jacobs bok, som handlar om städernas unika egenskaper, avslutas med ett kapitel om bostadsområdets funktioner. Här, liksom i andra kapitel, finns en viss översättningsproblematik som både är intressant och avslöjande.

Jane Jacobs talar om neighborhood, vilket snarast borde översättas med "grannskap". Men i det svenska stadsplaneringsspråket har istället "bostadsområde" blivit det dominerande begreppet. Det är intressant eftersom ordet "bostadsområde" så tydligt speglar ett funktionalistiskt synsätt, där olika områden renodlas efter grundläggande funktioner (kontorsområde, handelsområde etc). Så fort vi säger ordet "bostadsområde" så har vi i tanken uteslutit funktionsblandning. Kanske borde vi stryka ordet "bostadsområde" ur vårt vokabulär och istället helt enkelt tala om "stadsområde". Eller använda vår motsvarighet till engelskans neighborhood, "grannskap".

Som Jacobs påpekar i början av kapitlet är dock begreppet "grannskap" laddat med sentimentala idéer som gör det till ett skadligt begrepp inom stadsplaneringen. Under lång tid har stadsplaneringen använt småstaden eller byn som riktmärke för planeringen av storstäderna. Inte minst i Sverige har detta varit tydligt. Istället för stadsdelar har man under efterkrigstiden byggt "grannskapsenheter". Besynnerliga imitationer av småstäder, isolerade från varandra och resten av staden. Som Jacobs framhåller så fungerar dock storstadens grannskap inte på samma sätt som småstäder och byar ute på landet.


Engelsk film om New Towns, förlagan till svenska grannskapsenheter (1948)

En annan insikt som Jacobs lyfter fram är att det inte finns något direkt samband mellan bra bostäder och välfungerande stadsområden. Det är naturligtvis bra med god bostadskvalitet. Men det leder inte med automatik till god stadskvalitet. Enligt Jacobs skapar inte heller välbeställda hushåll nödvändigtvis bättre stadsområden. Det finns rika områden med dysfunktionella sociala strukturer och fattiga områden med välfungerande stadsmiljöer:

Enligt Jacobs kommer den fjärde punkten, stadsdelens unika karaktär, av sig själv om man klarar av de tre första punkterna.

För att fungerande lokala nätverk av olika slag ska växa fram krävs enligt Jacobs framför allt tid. Det behöver inte var så många människor som utgör grunden men de måste få tid att hitta varandra och skapa relationer. Alltför snabba och omvälvande förändringar i bebyggelse och befolkningssammansättning motverkar detta. Det som behövs är istället en gradvis och varsam stadsutveckling i samverkan med det civila samhället.

Denna sociala långsiktighet i ett stadsområde underlättas paradoxalt nog av den geografiska frihet som en storstad möjliggör. Storstadens utbud av arbetstillfällen och fritidsaktiviteter gör att invånarna kan bo kvar på i samma stadsdel under livets olika faser. Men det förutsätter samtidigt levande, varierade stadsområden. Likriktade, specialiserade och enahanda bostadsområden bäddar för instabilitet. Sådana områden riskerar, som Jane Jacobs säger, att förbli mellanstationer.

YIMBY Uppsala om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, bostadsområde, stad, självstyre, grannskapsenhet, jacobs, yimby

Bloggar om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, bostadsområde, stad, självstyre, grannskapsenhet, jacobs, yimby

I detta kapitel diskuterar Jane Jacobs parkernas roll i grannskapet och staden. Jacobs använder ett utvidgat parkbegrepp som innefattar såväl klassiska parker och torg, som mer generella "grönområden" och öppna ytor. Den svenska översättningen skiftar också begrepp en del vilket kan vara lite förvirrande. "Open space" översätts till exempel ofta med "grönområde", vilket i och för sig är förståeligt eftersom orden har ungefär samma betydelsefunktion i de två språken men läser man det bokstavligt så kan det ibland leda tankarna fel.

Enligt Jane Jacobs är inte parker några universallösningar som kan rädda stadsmiljöer som har problem, tvärtom. Om parken fungerar bra så är det oftast för att stadsmiljön runt parken fungerar bra.  Det är  genom att ligga i direkt anslutning till täta, varierade och levande stadskvarter som parker blir lyckade. Parken kan då få många olika sorters besökare under en större del av dygnet.

YIMBY Uppsala om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, park, parker, grönområde, grönyta, jacobs, yimby

Bloggar om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, park, parker, grönområde, grönyta, jacobs, yimby

I det här kapitlet tar Jane Jacobs sig an barnperspektivet och myten om att lekplatser och parker självklart är bra för barn medan gator och trottoarer självklart skulle vara dåliga platser för barn. Enligt Jacobs är det ofta just lekplatser och parker som är de otrygga och farliga platserna för barn. Det är där, där de "vanliga vuxna människornas" övervakning saknas, som lekarna lätt spårar ur och risken att utsättas för mobbing och överfall är som störst.

Den levande trottoarens ytliga offentlighet är en säkrare plats. Där finns det alltid någon vuxen som kan ingripa och publika lokaler att fly in i. Där skolas barnen också in i stadskulturens principer och värderingar. De lär sig vad som är ett lämpligt beteende och var gränserna går (även om de inte alltid respekterar dem). Enligt Jacobs kan inte anställda barnskötare eller föräldrarna ensamma lära barnen detta, eftersom kunskapen upparbetas genom erfarenhet av främlingars ansvarstagande i staden.

Trottoaren har också den fördelen att den är omedelbart tillgänglig. Den kräver inte att man bestämmer sig för att "leka" och sedan går till den specialdesignade och inhägnade "lekplatsen". Istället är den direkt tillgänglig och dessutom generellt utformad så att barnen kan hitta på lite vad som helst där. Därför är det också enligt Jacobs viktigt med generöst tilltagna trottoarer, så att barnen får utrymme att ta ut svängarna.

Jacobs hade förmodligen varit mycket förtjust i det som numera kallas "gångfartsområde" i svensk trafiklagstiftning, där all trafik är tillåten men hela gatuytan är prioriterad för gående. Denna svenska Shared Space-lösning har blivit mycket framgångsrik och införs nu på allt fler ställen. Det är ett sätt att återuppfinna den klassiska stadsgatan, den som inte bara fyller funktionen av transportled utan även kan fungera som mötesplats - och lekplats...

YIMBY Uppsala om: göteborg, stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, den amerikanska storstadens liv och förfall, jacobs

Bloggar om: göteborg, stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, den amerikanska storstadens liv och förfall, jacobs

I detta kapitel beskriver Jane Jacobs den offentlighet som kan uppstå längs levande gator. Det är en oreflekterad, vag offentlighet som byggs upp av ett oräknerligt antal vardagliga kontakter mellan människor. Alla dessa små kontakter bygger långsamt och omedvetet en känsla av tillit. Jacobs framhåller vikten av denna ”ytliga” offentlighet som en grundresurs i ett grannskap och som en förutsättning för mer formellt, organiserat engagemang.

Hon konstaterar också att de flesta storstadsbor värderar sin avskildhet mycket högt. Man delar hellre inget alls än alltför mycket. Därför behövs det en ytlig och kravlös offentlighet i grannskapet. En sådan offentlighet förutsätter dock det sociologen Ray Oldenburg kallat ”den tredje platsen”, dvs. mötesplatser utanför hemmet och arbetet.

Ett annat ord som man skulle kunna använda för det Jacobs talar om är ”det civila samhället”, dvs. den del av samhället som varken tillhör den privata familjesfären, den ekonomiska sektorn eller de statliga och kommunala systemen. Många forskare anser att ett aktivt och självständigt civilt samhälle är en förutsättning för en levande demokrati.

De flesta politiker talar sig varma för vikten av det civila samhället. Men då måste det finnas platser där det civila samhället kan växa och utvecklas. Det privata hemmet, köpcentrumet eller kommunhusets möteslokal kan inte ensamma fylla det behovet. Det behövs även gator med förutsättningar att upprätthålla en ytlig offentlighet av det slag som Jane Jacobs beskriver.

Enligt henne skapar en sådan offentlighet utrymme för det hon kallar "självutnämnda offentliga personer". Det är personer som ofta befinner sig på gatan av olika anledningar och som fungerar som en sorts kontaktnoder för gatulivet. Ofta rör det sig om personer som driver verksamheter längs gatan men det kan även vara andra människor. Jacobs nämner sig själv som ett exempel. Hennes engagemang i diverse stadsbyggnadsfrågor som rörde stadsdelen gjorde henne till en person man kontaktade om det var något man ville förändra i närområdet.

Som Jacobs påpekar är dessa personer en resurs som uppstår ur gatans offentlighet och något som är mycket svårt att ersätta med kommunalt anställd "dialogpersonal". I småstäder, byar och villasamhällen kan civilsamhällen uppstå på andra sätt men bland främlingarna i storstaden krävs det, enligt Jacobs, trottoarliv.

Tidigare inlägg i serien:
Studiecirkel om Jane Jacobs
Jane Jacobs: Förord
Jane Jacobs: Inledning
Trottoarens funktioner: Trygghet

YIMBY Uppsala om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, trottoar, civilsamhälle, jacobs, yimby

Bloggar om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, trottoar, civilsamhälle, jacobs, yimby

Del ett av Jane Jacobs bok handlar om städernas unika egenskaper. Det första hon då väljer att ta upp är trottoarens trygghetsskapande funktion. Det som utmärker en storstad är enligt Jacobs att de allra flesta man träffar, även precis utanför det egna huset, är främlingar. Det är därför grundläggande att man kan känna sig trygg bland alla dessa främlingar.

Ordningen på gatorna och trottoarerna upprätthålls inte främst av polisen, även om polismakten förstås är nödvändig. Istället är det, enligt Jacobs, ett närmast omedvetet och mycket invecklat system av oskrivna lagar och regler som människorna på gatan själva skapar och övervakar. Bryter det systemet samman hjälper det inte hur mycket poliser eller väktare som man fyller området med.

Jane Jacobs listar tre huvudegenskaper som en gata måste ha för att fylla en trygghetsskapande funktion:

- Det måste finnas tydliga gränser mellan offentliga och privata rum (klara spelregler).

- Husen längs med gatan måste vända sig mot gatan (ögon från fönstren).

- Det måste finnas en viss genomströmning av folk på gatan (ögon på gatan).

För att uppnå en genomströmning av människor så är det förstås nödvändigt med en stor blandning av funktioner längs gatan. Eftersom modern stadsplanering totalt ignorerat dessa förutsättningar och istället löst upp gränserna mellan privat och offentligt, fjärmat husen från gatan och dessutom tagit bort funktionsblandningen, så har man lyckats skapa ett stort antal otrygga områden. Som en reaktion på otryggheten har människor börjat fly in i sina bilar eller stänga in sig bakom taggtrådsstängsel i grindsamhällen.

Jacobs ser detta som en tragisk utveckling. Den gamla staden såg kanske oordnad ut, men under ytan fanns en komplex struktur, det Jacobs kallar en "gatans balett", som bland annat upprätthöll trygghet. Hon beskriver den genom att skildra ett dygn längs hennes gata och genom skildringar av livet i North End i Boston, en fattig men välfungerande stadsdel.

YIMBY Uppsala om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, trygghet, säkerhet, jacobs, yimby, urbanism

Bloggar om: stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, trygghet, säkerhet, jacobs, yimby, urbanism

Det gör mig bedrövad att jobba i en bransch med en sådan självbild. Vad som gör mig ännu mer beklämd är att jag till stora delar håller med om den dystra verklighetsbeskrivningen. Det mesta är faktiskt skräp.

Sverige är en nation som har en stark tradition inom en lång rad konstnärliga yrken. Arkitekturen är dessvärre ett lysande undantag. Orsakerna till det kan man så klart diskutera och ha olika teorier om.

Det som oroar mig är att vi inom kåren inte har någon strukturerad, konstruktiv och framåtblickande diskussion om detta generella kvalitetsproblem. Det har blivit en elefant i rummet som stora delar av branschen år efter år kämpar febrilt för att inte låtsas om.

Säkert av en rad olika skäl. Vissa är givetvis rädda för att bli stämplade som gnällspikar. Många tycker säkert att det är bekvämare att skylla på omständigheter som man säger sig inte rå över. Men sanningen är nog i många fall att det stora flertalet faktiskt inte kan så mycket bättre. För varför är annars kvaliteten på det som branschen producerar så låg? Varför är Sverige annars inte lika långt framme inom arkitektur som inom mode, matlagning eller musik?

Ni som läser det här kanske avfärdar mig som en gnällspik. Kom då ihåg att det inte är jag som börjar tala om att anlita utländska kontor så fort det ska planeras för en ny spännande byggnad i Sverige.

Vi arkitekter, som kår, måste inse att det är vi som bär ansvaret för den bristande kvaliteten på arkitekturen som produceras i Sverige i dag. Det håller inte att som många arkitekter gör skylla ifrån sig på byggherrar som man hävdar är för snåla eller för tråkiga. Det är sällan mer än en väldigt liten del av problemet.

En central fråga är givetvis var kvalitetsproblemet uppstår. Svaret är antagligen att det brister på fl era ställen. Är det, som många arkitekter hävdar, så att byggherrarna helt enkelt inte förstår värdet
av det vi gör och därför tvingar projekten i en riktning som ofelbart leder till arkitektoniskt låg kvalitet? Eller - hemska tanke - är det så att byggherrarna också tycker att kvaliteten på det många arkitektkontor levererar är för låg och därför ser sig tvingade att välja andra arbetssätt?

Mellan skål och vägg kommer sanningen fram. Åtskilliga större och mindre byggherrar har berättat för mig att de tycker att många svenska arkitektkontor är för dåliga. Vissa hävdar att det är en av anledningarna till att byggherrarna ser sig tvingade att styra projekt med byggsystem, manualer och rigida riktlinjer. Det är givetvis inte hela sanningen men tål att reflekteras över. Och vittnar om ett rejält behov av självrannsakan inom kåren.

Många beställare uttrycker även frustration och inte minst förvåning över hur dåliga arkitekter är på att förklara och argumentera för sina föreslagna lösningar. Det är riktigt illa.

Men vad som är ännu värre är att många byggherrar dessutom tycker att arkitekter i jämförelse med andra konsulter är usla på att ifrågasätta sina uppdragsgivares idéer, lösningar eller metoder när man tycker att dessa är dåliga. Arkitekterna lägger sig platt där reklambyråer och managementkonsulter istället står på sig och strider för sina idéer.

Den här synen på arkitekter och det vi gör är i mina ögon till stora delar ett resultat av kompetensbrist. Men det handlar lika mycket om att vi verkar i en bransch med kraftigt stukat självförtroende. Och de två sakerna hänger ihop.

När jag gick på arkitektskolan fick jag höra att jag skulle passa på att göra kul saker under utbildningen för när jag kom ut i arbetslivet så skulle det minsann vara slut på det roliga. Så sa man långt innan jag började på skolan och så säger man än i dag.

Varför är det så? Är lärarkåren så i grunden präglad av bittra arkitekter som aldrig fått tillfälle att förverkliga sina drömmar? Är bilden av arkitekten även inom yrkeskåren reducerad till en underleverantör av bygghandlingar snarare än en visionär och kreatör?

Jag tycker att det är rent tjänstefel att sända den här typen av signaler till studenterna. Hur kan det tillåtas fortgå år efter år?

Våra nybakade arkitekter ska sedan ut i arbetslivet itutade den här bilden av branschen. Bara för att i många fall hamna på ett kontor där mössan-ihanden-mentaliteten sitter i väggarna och man av rädsla för att inte få uppdragen kompromissar bort merparten av sina visioner och arkitektdrömmar redan på ritbordet. Jag har svårt att föreställa mig en större uppförsbacke i strävan mot arbetsglädje, självförverkligande och projekt i världsklass.

YIMBY Uppsala om: arkitektur, utopia, emma jonsteg, kvalitet, arkitekt, yimby

Bloggar om: arkitektur, utopia, emma jonsteg, kvalitet, arkitekt, yimby

Så inleder Jane Jacobs sin bok och sätter därmed målet tydligt. Det handlar inte enbart om att kritisera den befintliga stadsplaneringen, utan framför allt om att formulera ett nytt och helt annorlunda perspektiv på stadsbyggande.

Jacobs fortsätter med att beskriva modernistisk stadsplanering och hur dess antiurbana principer lett till kostsamma misslyckanden. Fungerande, levande stadskvarter mals ner och ersätts med dysfunktionella, livlösa områden. Den blinda övertygelsen hos de modernistiska planerarna gör det omöjligt för dem att se den förstörelse som de åstadkommer. Grundproblemet är enligt Jacobs att de utgår från abstrakta, utopiska teorier om hur städerna borde vara istället för att studera hur de faktiskt fungerar.



Föredömlig stadsplanering enligt den funktionalistiska debattboken acceptera

Det är också därför som Jacobs vill börja i det konkreta, vardagliga, fysiska stadslivet. Hennes metod är induktiv, hon går från delarna till helheten. Det handlar alltså inte om att förkasta tanken på generella planeringsprinciper som sådana, utan snarare om att bygga mer adekvata generella principer genom att utgå från empiri istället för att teoretiska antaganden.

Den första delen av boken är tänkt att handla om just sådana empiriska undersökningar. Ur dessa närstudier och beskrivningar vill hon sedan vaska fram mönster som kan formas till generella principer för stadens liv. Den mest fundamentala principen nämner hon direkt, nämligen "...städernas behov av en ytterst invecklad och tät mångfald av verksamheter som ger varandra ett konstant ömsesidigt stöd, både ekonomiskt och socialt".

En sådan tät mångfald har enligt Jacobs fyra nödvändiga förutsättningar. Beskrivningen av mångfaldens villkor kommer att utgöra bokens andra del och är enligt Jacobs själv den viktigaste delen av hela boken. I den tredje delen kommer hon att undersöka olika processer av pånyttfödelse och förfall och vad man kan göra, och undvika att göra, för att åstadkomma positiva effekter. I bokens sista del så kommer hon med konkreta råd och förslag till hur man bör förändra stadsplaneringen.

Jacobs avslutar inledningen med en rejäl sågning av den modernistiska stadsplaneringens fäder: Ebenezer Howard och Le Corbusier. Även Patrick Geddes, Lewis Mumford och Daniel Burnham får sig en släng av sleven. Särskilt intressant är det släktskap mellan Howards trädgårdsstad och Le Corbusiers hus-i-parkstad som hon lyfter fram. Le Corbusier kallade själv sin skapelse för en "vertikal trädgårdsstad". De starka strukturella likheter som finns mellan dessa planparadigm döljs ofta av det starka motstånd mot höghus som är vanligt förekommande hos anhängarna till trädgårdsstaden.

YIMBY Uppsala om: uppsala, stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, den amerikanska storstadens liv och förfall, jacobs, urbanism

Bloggar om: uppsala, stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, den amerikanska storstadens liv och förfall, jacobs, urbanism

YIMBY Uppsala om: uppsala, stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, yimby, jacobs

Bloggar om: uppsala, stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad, yimby, jacobs

Det är alltså inte enbart den arkitektoniska variationen som bör eftersträvas. Hus med blandade funktioner är bra därför att de bidrar till trygghet och lättillgänglighet. Exempelvis är öppna bottenplan för butiker och annan service attraktiva just därför att de skapar en levande och trygg gatumiljö, närhet och minskad miljöpåverkan genom att man till exempel kan undvika en bilresa till de stora köpladorna utanför staden. Blandade upplåtelseformer är bra därför att de gör det möjligt för människor med olika livsstilar och inkomster att leva i samma område.

Och just blandade inkomster inom stadsdelarna är bra därför att det motverkar sociala spänningar mellan människor från olika områden. Något som vi idag ser ett levande exempel på i Storbritannien, ett land med långt gången gentrifiering vilket har bidragit till de sociala oroligheter som har drabbat landets stora städer i form av upplopp och dödsfall.

I ett aktuellt nummer (1 juli, 2011) av Financial Times, FT, skriver Richard Florida, författare till nyutkomna boken The Great Reset, chefredaktör på The Atlantic samt direktör för the Martin Prosperity Institute vid Torontos universitet, om den sjunkande brottsstatistisken i USA. Artikeln, under namnet "Why immigrants help your city stay crime free", pekar på att antalet begångna brott har sjunkit till sina lägsta nivåer på snart femtio år trots en stor arbetslöshet och den värsta ekonomiska svackan sedan den stora depressionen på 1930-talet. Än mer remarkabelt; minskningen var som allra brantast i USA:s stora städer, vilka fortfarande populärt uppfattas som kittlar för den kokande brottsligheten. Frågan som Florida ställer sig är: Varför?

Forskning vid the Brooking Institution visade nyligen att de hundra största stadsregionerna i USA har tjänat mest på den sjunkande brottsligheten. Men även i förorterna var siffrorna överraskande: "Äldre och mer tätbefolkade förorter såg en snabbare minskning av brott än nyare och mer glesbefolkade framväxande och ickeurbana samhällen i metropolernas ytterkant" [min översättning].

Förhållandet mellan täthet och trygghet är för övrigt något som nätverket Yimby har pekat på i flera år. Ju närmre centrum och ju högre befolkningstäthet, desto tryggare (möjligen med undantag för Stureplan en blöt lördagkväll..). Ju längre bort från centrum och ju lägre befolkningstäthet, desto otryggare. Till skillnad från vad många människor tror är det dessutom mindre farligt i urbana utomhusmiljöer än i hemmets "trygga vrå" där de flesta våldsbrotten begås.

Mängder av teorier har framförts om vad som ligger bakom den minskande brottsligheten; alltifrån det ökande antalet aborter som enligt förslagsställaren begränsat antalet oönskade barn (vilka enligt honom skulle ha större risk att växa upp till att bli kriminella) till det enorma bruket av häktningar för småbrott, att barn i mindre grad utsätts för bly, att de stora städernas poliskårer blivit bättre på att lösa brott eller att hederliga medborgare blivit bättre på att låsa och larma sina hem och bilar.

Mest förvånande har man funnit att brottsligheten minskat i samband med de svåra ekonomiska tiderna. Artikelförfattaren lät göra en egen undersökning och hittade ingen statistisk koppling mellan inkomstklyftor och brott eller mellan arbetslöshet och brott. Länken mellan brott och fattigdom tycktes snarare ha försvagats, åtminstone under de senaste decennierna.

Ännu mer intressant, menar författaren, är att även kopplingen mellan brottslighet och rastillhörighet substantiellt har försvagats. I USA (liksom Sverige) understryks denna koppling ofta i TV-nyheternas rubriker, polisdokumentärer och populärkulturen. Den stora skillnaden är att ordet "ras" i Sverige är utbytt mot "etnisk tillhörighet". Brookingsstudien bevisar att denna koppling, om den överhuvudtaget har existerat, försvunnit de senaste trettio åren.

James Wilson, expert på urban brottslighet, menar att denna trend snarast kan förklaras med positiva kulturförändringar. Kulturargumentet, säger han, kan hjälpa till att förklara inte enbart den nuvarande minskade brottsligheten utan även varför brottsligheten minskade under 1930-talets depression samt den explosion i brottslighet som inträffade på 1960-talet.

Enligt Wilson berodde förändringen under den tidigare perioden på att människor i högre grad blev tvungna att ta kontroll över sin tillvaro medan en minskad känsla av tillhörighet i samhället bidrog till den ökning i brottslighet som inleddes under den senare perioden.

En ytterligare teori, som lagts fram av forskaren Alfred Blumstein, är att den nuvarande förändringen är följden av en så kallad "Obamaeffekt". Blumstein menar att unga svarta män har blivit mer stolta och att de hyser allt större hopp om sin egen framtid efter att Obama blivit president i USA. Denna nyfunna optimism skall ha gjort dem mindre benägna att lösa konflikter med våld.

Dessa teorier i all ära. Viktigast av allt, påpekar Florida, är nog en annan faktor: Den växande demografiska och etniska diversifieringen i städerna och stadsregionerna.

Floridas undersökning visade exempelvis att den spansktalande andelen av befolkningen är negativt associerad med urban kriminalitet. Brottsligheten minskade även i förhållande till den del av befolkningen som var HBT eller "ickevita". Men av alla variabler fanns det en som var mest konsistent negativt associerad med brottsligheten - platsens andel av utlandsfödda invånare. Med andra ord: Ju fler utlandsfödda, desto lägre brottslighet.

Detta går stick i stäv mot de påståenden om att invandring skulle "bidra till ökad kriminalitet" som ibland hörs i debatten. Det finns mycket anti-immigrationsdemagogi i samhället - inte minst från etablerade politiker, media, debattörer och invandrarfientliga krafter. Logiken är hursomhelst klar, påpekar Elizabeth Kneebone, en av medförfattarna vid Brookingsstudien:

"Brottsligheten minskade snabbast i de stora städer och tätbefolkade förorter som var fattigare, hade större minoriteter och större brottssiffror att börja med. På samma gång såg alla former av förorter sin andel fattiga, minoriteter och invånare av invandrarbakgrund öka. Då förorterna diversifierades, minskade brottsligheten."

Tillsammans med entrepenörsanda och vilja att lyckas visar det sig även att invandrare är goda grannar som bidrar med många kulturella och ekonomiska faktorer vilka minskar brottslighet. Inte enbart i deras egna utan även i närbelägna samhällen.

Man kan förstås alltid invända att det inte rakt av går att använda amerikanska rön på svenska förhållanden. Att det svenska samhället är så olikt det amerikanska att det påverkar resultatens relevans. Fast detta resonemang borde i så fall snarast vara en frågeställare för oss själva: Finns det något som vi i Sverige kan lära oss av andra om att integrera nya medborgare i samhället? Vad gör vi rätt? Vad gör vi fel?


Diversifiering i praktiken

Brookingsstudien tycks således slå hål på några av vår tids stora myter; att det är tryggare i glesbefolkade förorter än inne i tätbefolkade städer, att invandrare bidrar till ökad brottslighet samt att det blir allt mer farligt att vistas på städernas gator och torg. Så om du vill känna dig riktigt trygg, flytta då till ett urbant område med tät och blandad befolkning - och gärna där det bor många invandrare.

YIMBY Uppsala om: Brottslighet, invandring, stadsbyggnad, studie, Richard Florida, Financial Times, trygghet, diversifiering, demografisk variation, heterogen stad

Bloggar om: Brottslighet, invandring, stadsbyggnad, studie, Richard Florida, Financial Times, trygghet, diversifiering, demografisk variation, heterogen stad

Under veckorna framöver så kommer vi att diskutera kapitlen i boken ett i taget. Alla som är intresserade är välkomna att delta. Det är bara att köpa (eller låna) boken, läsa och begrunda och sedan hänga på i diskussionerna. Boken finns att köpa i välsorterade bokhandlar eller på nätet, till exempel på bokförlaget Daidalos hemsida. Det går naturligtvis utmärkt att läsa den på originalspråk också, om man föredrar det.

Som en introduktion har vi fått tillåtelse att återpublicera arkitekten och urbanforskaren Jesper Meijlings porträtt av Jane Jacobs, som ursprungligen publicerades i programmet Obs i Sveriges Radio P1 den 23 maj 2006 med anledning av hennes bortgång.

Texten finns också, tillsammans med mycket annat spännande, att läsa på Jesper Meijlings hemsida.

YIMBY Uppsala om: göteborg, stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad

Bloggar om: göteborg, stadsplanering, arkitektur, jane jacobs, blandstad