"Göteborg - mellan segregation och kreativitet" - en studie av den svenska bostadsmarknaden. Del 3.

Jag har i de båda tidigare artiklarna om "Göteborg – mellan segregation och kreativitet" skrivit om de tre faserna som dominerat efterkrigstidens byggande. Den första var de perifert byggda förorternas tid, det andra var de perifert bygga villornas epok och den tredje är innerstädernas återkomst. Under den här tredje fasen har också de största skillnaderna mellan Göteborg och Stockholm visat sig. När huvudstaden identifierade en strategi som syftade till att ”bygga staden inåt” fick istället regionförstoringsstrategin en mycket starkare tyngd i Göteborgsregionen.

Regionförstoringstanken är den logiska fortsättningen av den bostadspolitik som drevs i Sverige från 1942 fram till 1990-talets första år. På två olika sätt var det en politik som drev fram ett glest byggande och ett pendlingsintensivt samhälle. Av olika skäl gick Göteborg längre i denna riktning än Stockholm under 1960- och 70-talen.  Den segregationsskapande dualism som låg inneboende i de båda utspridningsformerna kom därför att bli ett starkt drag i Göteborgsregionens utveckling redan under 1980- och 90-talen, och regionförstoringsstrategin har inte haft några lösningar på detta. Snarare verkar det som att de problem som redan tidigare existerade har förstärkts och resulterat i fördjupade politiska motsättningar.

Skillnaderna mellan de båda städerna är stora, och sätter fingret på betydelsefulla aspekter i efterkrigstidens byggande och stadsplanering. Dessutom är deras olikartade utveckling ett intressant bidrag till den internationella diskussionen om täthetens betydelse för ekonomisk tillväxt.

Lex Bollmora

Rötterna finns i 1950- och 60-talen. Efter Spånga och Hässelbys inkorporering började Stockholm i mitten av 50-talet få slut på lättexploaterad mark och staden började därför köpa in mark i grannkommunerna.  Däremot var det tydligt att det skulle bli besvärligt att inkorporera fler grannar. Istället tryckte kommunledningen på för en ny lagstiftning som gjorde det möjligt för allmännyttiga bostadsbolag att bygga i andra kommuner. Lagen fick namnet ”Lex Bollmora” och är sannolikt ett av de viktigaste skälen för den olikartade utvecklingen de två storstadskommunerna sedan karaktäriserats av.

Under 1960-talet gjorde det att den stockholmska allmännyttan planerade cirka 30 000 lägenheter i de närmsta grannkommunerna. Det innebar at stadens geografiska tillväxt begränsades, samtidigt som kommunen fick ett starkt intresse av att utveckla hela regionens trafiksystem. Både socialdemokrater och borgerliga tryckte på för ett statligt stött helhetsgrepp över infrastrukturen och efter 1965 byggdes kollektivtrafiken ut systematiskt.

I Göteborg hände den exakta motsatsen. Mellan 1966 och 1974 inkorporerades istället sex grannkommuner, samtidigt som befolkningstillväxten stannade upp i hela det äldre kommunområdet. Det är här som de båda kommunerna skiljer sig åt på allvar. Göteborgs kommuns tillväxt kom istället nästan helt att ske i de nyinkorporerade områdena, vilket självklart dränerade det gamla stadsområdet på kraft. Utvecklingen förvärrades av att de flesta av dessa områden upplevdes som oattraktiva, vilket ledde till en intensiv tillväxt i de yttre villakommunerna med Kungsbacka i spetsen (se figuren). I motsats till den utbyggnad av infrastrukturen som pågick i Stockholm fanns det heller ingen övergripande plan för trafiksystemet

Befolkningsmängd i olika delar av Göteborg. Som syns ligger tillväxten efter 1970 i den yttre stadsringen, vilket framförallt är Nordost men också Askim, Torslanda och Tuve-Säve.

Befolkningsmängd i kransen. Kungsbackas tillväxt efter 1970 är påtaglig, särskilt i skenet av att Askimsområdet kraftigt bromsades upp efter inkorporeringen. Tiotusentals göteborgare hamnade helt enkelt fyra mil längre söderut än man hade kunnat förvänta sig.

Jämfört med Stockholm utvecklade Göteborg här ett alldeles eget band av glesa stadsringar. De representerar i grund och botten de olika huvudepokerna av glest förortsbyggande och ännu glesare villabyggande. Det skapade en segregation med så stora rumsliga mellanrum att de olika befolkningsgrupperna i stort sett aldrig behövde ha utbyte med varandra. Dessutom begränsades förtätningen av stadens kärnområde kraftigt.

Det uppenbara problemet i Göteborg är därmed enkelt att analysera: stadsområdet hänger inte ihop utan består istället av olika utspridda stadsöar. Regionförstoringen och den kraftiga satsningen på ny kollektivtrafik har blivit ett sätt att försöka lösa detta, som en ersättning för en kraftfull förtätningsstrategi (vilket sannolikt är det som skulle behövas).

Paradoxen.

Problemet är framförallt att det byggande som pågick mellan 1945-1990 skapar stora problem för regionförstoringsstrategin. Den oinskränkta regleringen fram till 1970 drev farm rekordbyggandet av de funktionalistiska flerfamiljhusen. Den sannolikt allra största svagheten var att de generella subventionerna och kvoterna gjorde att man tog minimal hänsyn till markpriserna. Husen placerades där det fanns tillräckligt mycket mark och av praktiska skäl hamnande dessa områden efterhand allt längre från centrum.

Efter avregleringarna 1969-75 visade det sig sedan att de generella lånesubventionerna och hundraprocentiga skatteavdragen lika ensidigt gynnade de gruppbyggda villorna. Att produktionen nådde rekordnivån 40 000 om året är knappast förvånande. Utanför de sista längorna av perifert belägna flerfamiljshus anlades folkhemsvarianter av Long Island.

Flerfamiljshusen och villorna har överraskande många parallella drag. Villasubventionerna hade under 1970-talet fått produktionen av flerfamiljshus att falla med cirka 80 procent, men det skulle snart visa sig att villorna led av samma beroende av stöd och garanterade marknader som ”miljonprogrammet” hade gjort. Nästa reformvåg inleddes 1981 och efter att den avslutats tolv år senare har villaproduktion legat på i snitt 8000 om året. Produktionsfallet är med andra ord lika stort som i flerfamiljshussektorn några decennier tidigare.

Innan dess hade dock rekordproduktionen skapat ett enormt utbud av villor. Bara mellan 1956 och 1981 producerades det 792 000 och eftersom stöden under denna tid var generella gjordes det utan större hänsyn till hur marknaden varierade. De utjämnande subventionerna gjorde att villorna strösslades ut i enlighet med hur bostadskvoter och kommungränser såg ut.

Två saker framstår klart från det här resonemanget. För det första genomgick svenska städer en rent enorm statssubventionerad regionförstoring/utspridning under perioden 1945-1990, dels i form av klassiska förortsområden och dels i form av villor. För det andra gör inte minst det stora utbudet av begagnade villor att det idag är svårt att vare sig analysera hur stor ”bostadsbristen” är eller att styra trafikflöden.

Allra störst är problemen med att skapa en effektiv kollektivtrafik i städer som domineras av bebyggelse från tiden efter 1940. De glesa funktionalistiska förortsområden kunde aldrig uppehålla en kollektivtrafik som var i närheten av vad den varit i den tätare stenstaden och i villaområdena såg situationen ännu värre ut. En ofta förbisedd faktor i de nya villaområdena var också att de anlades på platser som traditionellt varit järnvägsorter, men där den nya bebyggelsen istället hamnade utefter motorvägarna.

Det gör att strategier som idag siktar in sig på att få bilpendlare att istället resa kollektivt stöter på mycket stora praktiska problem. Restiderna blir långa om man först ska köra in till tågstationen, sedan vänta på tåg för att därefter invänta ytterligare byten. Dessutom utgör pendlarnas bilar ytterligare ett problem vid tågstationerna. Det växande trycket på parkeringar är ytkrävande, och riskerar att förhindra förtätning i det som egentligen skulle varit de bästa lägena för bostäder i de gamla centralorterna.

Lerum växte snabbast av alla under villaexplosionen på 1960- och 70-talen. Det som däremot inte växte var kommunens olika centrum. I huvudortens centrala delar har kommunala långbänkar, överklaganden och domstolar stoppat nästan alla tänkbara projekt...

...Gråbos största torg domineras av ödeplatser och en surrealistisk skulptur...

...att utveckla gamla avloppsverk eller industritomter är en huvudvärk Lerum delar med i stort sett samtliga kommuner i regionen.  Under tiden växer vi vidare mot Trollhättan, Lilla Edet, Ljungskile och Varberg.

Problemet med en ensidig regionförstoringsstrategi ligger i att den inte löser några av de problem som skapades under de två utspridningsfaserna. Den riskerar också att leda till att de möjligheter som skapats under den senaste tjugoårsperioden inte utnyttjas.

Sammanfattningsvis innebär allt detta att svenska stadsregioner idag har att förhålla sig till två fenomen: utglesningen/regionförstoringen som fram till 1980-talet var den normala och den återförtätning som skett därefter.  Väljer man den första vägen är stora infrastruktursatsningar den viktigaste prioriteringen, betonar man den andra vägen blir uppsnabbade planprocesser i de centrala städerna en minst lika kritisk punkt som infrastruktursatsningarna. Dessa behövs i båda fallen, men en väsentlig skillnad är att de når fler för en per capita mässigt lägre kostnad i en tätare region. Här har den mycket mindre och tätare Stockholmsregionen en avgörande fördel gentemot Göteborg.

Men i västkuststaden var kärnans roll mycket svag när förtätningstendensen startade på allvar 1992-93 och som vi sett i de här tre artiklarna har återhämtningen därefter varit påfallande svag. Istället har både stadens och den omgivande regionens kraft inriktats mot att strukturera den exceptionellt utspridda regionen med olika trafiksatsningar, vilket ska leda till ett minskat pendlingsavstånd och en ytterligare regionförstoring. Hittills har resultaten av satsningarna varit begränsade samtidigt som de lett till mycket stora politiska motsättningar – typiskt nog allra störst i Göteborg som är den kommun som skulle ha mest att tjäna på en intensivare förtätningsstrategi. Som situationen är idag kan man tveklöst säga att centralorten valt bort sin största potentiella fördel (möjligheten att attrahera starka inkomsttagare och därmed skattebetalare) för en regionutvidgningsstrategi med oklara fördelar.