En studie i shared space

I början på sommaren bodde jag med familjen ett par nätter på Via dei Cappellari mitt i Roms äldsta delar. Gatan löper ut i Campo Fiori – detta härligt ostädade torg där det på förmiddagar är torghandel och på eftermiddagar och kvällar fullt av uteserveringar.

Det finns mer än tillräckligt att göra i Rom, men ibland fastnade jag bara i fönstret, fascinerad tittande ned på gatan - och undrande vad det är som gör en italiensk gata som denna så självklart urban och mänsklig. Varför trivs vi så bra just här?

Via dei Cappellari är ganska typisk för centrala Rom. En lugn, smal gata som slingrar sig genom den täta staden. Man ser inte långt ned för gatan varför en promenad ger ständigt nya intryck. Husen innehåller bostäder, kontor, butiker och enstaka verkstäder och restauranger.

Gaturummets väggar består av en tät sluten rad av varierade husfasader, alla med ingångar som vänder sig direkt ut på gatan. Ofta finns det bakom en dörr en lång tunnelliknande gång som leder längre in i huskroppen – i det sammanväxta gyttret av hus kan man således sluta vid en trappa upp i ett helt annat hus; varför det ibland kan vara svårt att lokalisera sig i en lägenhet där fönstret bara leder ut mot en djup ljusbrunn.

Men när man skall ta sig ut ur bostaden finns det ingen alternativ väg till en bakdörr eller en nedgång till en parkeringskällare. Här är man så illa tvungen att bidra till gatans liv med sin fysiska närvaro, träffa grannar och förbipasserande – och måste därför vara någotsånär presentabel i varje situation - även om det bara är att släppa ut katten.

Andra öppningar i husen täcks på natten av en jalusi, som när den öppnas på morgonen kan dölja både ett garage och en butiksentré – här finns inte alltid skyltar och när jalusin är stängd ser man inte alltid vad som finns bakom. Man skyltar sin restaurang eller butik genom att möblera gatan med växter eller varor. Det räcker.

Gatan är väldigt smal, kanske 5-6 meter, och hela gatans yta är belagd med de typiska romerska gatstenarna sampietrini av svart, slät basalt. Här finns ingen markerad trottoar, ingen körbana – bara en stor subtilt varierad yta av shared space. Jag kan inte låta bli att jämföra med Kungsgatan i Göteborgs nya exklusiva, men åh så tråkigt släta granityta. Hur får man detta fina liv i en yta utan att offra tillgängligheten? (För samprietrini ligger ibland ojämnt och blir tyvärr hopplöst hala vid regn).

Har man ingen trädgård till sin bostad får man erövra några decimeter gata och ställa ut ett par krukor eller gräva ned ett rör och plantera ett par klängväxter. Det räcker gott. Istället för uteplats kan man flytta ut ett par plaststolar och ta en paus med en kopp kaffe. När det kommer en bil få man ju flytta på sig – no big deal....

För här är gångtrafik standard, men bilar är också välkomna. En bil, en Vespa, en minibil, men även en lastbil ibland, i lagom storlek. Förmodligen skall man ha någon form för tillstånd för att köra här, men jag ser inga skyltar om det. Det känns bara självklart – här kör man försiktigt och långsamt. Och detta i en tydlig kontrast till hastigheten (och ljudnivån) på de större romerska gatorna, där man som främling undrar hur många olyckor det är som man inte ser.

Det finns faktiskt även några få parkerade bilar och vespor här och var på Via dei Cappellari. Jag skulle gärna vilja veta om de får ha sin omarkerade p-plats av ren hävd eller om de faktiskt betalar för den?

Är det nu bara det italienska klimatet som gör det? Använder man gatan som ett gemensamt uppehållsrum av den simpla orsaken att det är skönt att vara ute? Nej, man ser inte alls samma gatuliv i en modern, gles italiensk stad. Där korsar man gärna den tomma trottoaren för att ta bilen direkt till närmaste inköpscentrum.

I denna täta stad finns bara två vägar till och från ditt hus – upp eller ned för gatan. Det går inte att smita.