Status quo bias - om vikten av att planera rätt från början

Hur ska vi förstå att så många Stockholmare greppar högaffeln och går man ur huse för att bevara en fallfärdig och dysfunktionell trafikkarusell? Och att Göteborgare gör detsamma för att skydda varje kvadratmeter av ett centralt beläget grusfält? Och den närmast fundamentalistiska önskan som grasserar i vissa kretsar att bevara varje gräsplätt i ett hav vindpinad gräsyta? Över huvud taget tycks protestgrupper uppstå så fort något ska byggas inom befintlig bebyggelse, även om de värden som tillförs för en utomstående betraktare vida tycks överstiga värdena hos det som får stryka på foten.

En viktig faktor är sannolikt det som beteendevetare kallar status quo bias – människors irrationella preferens för alternativ som redan finns och som har hunnit etablera sig i medvetandet, framför hypotetiska alternativ som för en utomstående betraktare kan te sig överlägsna. Rent evolutionärt har förstås status quo bias varit mänskligheten till gagn under största delen av vår tid på jorden – if it ain’t broken, don’t fix it är nog en bra tumregel för överlevnad i en värld som förblir i stort sett densamma generation efter generation, men där varje tabbe kan bli din död – och, framförallt, där tillförlitlig information är minst sagt en bristvara. Ett modernt samhälle ger oss dock möjlighet att slippa detta kostsamma verktyg för beslutsfattande, och istället basera våra praktiker på en mer upplyst grund.

Status quo bias är ett mycket väldokumenterat kognitivt tillkortakommande, och har observerats i en rad olika sammanhang. Efter en enkel litteratursökning kan jag dock konstatera att det inte har forskats mycket på hur fenomenet yttrar sig i relation till stadsutveckling. En artikel* från 2008 visar dock att människor tenderar att föredra de parker som redan finns i deras grannskap framför hypotetiska parker, oavsett vilken karakteristik de befintliga respektive hypotetiska parkerna har. Det är synd att det inte har forskats mer på detta, för de skadeverkningar status quo bias har inom detta område är sannolikt tämligen omfattande. Om detta skulle synliggöras skulle mer informerade beslut kunna tas i planeringen – och kanske skulle människor rentav i viss mån kunna se förbi sina kognitiva tillkortakommanden om de gjordes medvetna om dem.

Status quo bias kan ibland ta sig rent komiska uttryck. I den stadsdel där jag bor bildades för en tid sedan en protestrupp mot ett husbygge. På platsen där huset skulle byggas hade fram tills något år tidigare stått ett annat hus, vilket rivits under protester från en annan protestgrupp. Från en bekant som är lokalt politiskt aktiv fick jag veta att flera av de personer som varit aktiva i den första protestgruppen också var aktiva i den senare gruppen. Jag kan naturligtvis inte utesluta att dessa personer hade logiskt koherenta skäl att engagera sig i båda grupperna, men de argument som hördes från dem (”bostäder behövs” i det första fallet respektive ”bevara grönytorna” i det senare) gav ingen ledtråd om att så skulle vara fallet.

Ett annat exempel på inkonsekvens jag återkommande stött på är när personer som bor i modernistiska områden uttrycker skepsis mot förtätning i sitt eget område, för att i nästa andetag uttrycka förhoppningen att en dag kunna flytta till den betydligt tätare innerstaden. Även om en flytt i sig även den innebär ett avsteg från status quo så har vi ju alla besökt innerstaden, vant oss vid den, sett med våra egna ögon att den kan finnas. Ett transformerande av förorten till något som liknar innerstaden är något mycket mer abstrakt.

Och argumentet ”det här är inte Manhattan”. Punkt. Inte att Manhattan skulle vara sämre på något sätt. Bara att det inte ska vara Manhattan här.

En viktig slutsats av detta är naturligtvis att det är av stor vikt att staden planeras rätt från början. För att ta upp den aspekt som i dagsläget är kanske den mest aktuella: I en stadsdel som en gång förlänats alltför mycket grönyta kommer protester att uppstå om man sedermera vill utnyttja delar av denna yta för ny bebyggelse, helt oavsett vad som erbjuds i dess ställe. Det spelar ingen roll hur många urbana värden den nya bebyggelsen bibringar stadsdelen, att de nya fasaderna gör den kvarvarande grönytan mer bullerskyddad, eller att den kvarvarande grönytan uppgraderas med lekplatser, vacker växtlighet, flamingor och enhörningar – det kommer ändå att bli protester från närboende som hunnit förälska sig i status quo.

*Bullock, 2008. Valuing Urban Green Space: Hypothetical Alternatives and the Status Quo. Journal of Environmental Planning and Management 51, 15-35.