Hitta hem: Ett fall 3

Vid mitten av 1970-talet hade tillväxten i periferin tagit överhanden. När befolkningen efter en kort tid av sjunkande siffror1974 åter började öka i Stockholms nyligen ombildade län, brottades Stockholms stad snarare med glesbygdsproblem. Det året hade Stockholms stad minskat sin befolkning femton år i sträck och tappat över femton procent av befolkningen. I Stockholms innerstad var situationen ännu mer extrem. Befolkningen hade minskat i nästan ett halvt sekel och var nu 225000, mindre än hälften av toppnoteringen från 1944. Så få hade inte bott i innerstaden sedan 1895.

När 1980-talet inleddes kunde det därför tyckas som om förorten och periferin hade tagit hem spelet om Stockholms framtid. Den som ville måla upp ett scenario där Stockholm följde andra städer i spåren med ett nybyggt affärsdistrikt omgivet av en förfallen och öde innerstad och en allmän flykt till förorten kunde stödja sig på både statistik och sina egna ögons vittnesbörd.

Många hus i innerstaden var förfallna och omoderna, några hade fortfarande kvar utedassen på gården eller vinden. Putsen flagnade, rivningskontrakt var vanliga liksom avrivna tomter och tomma fabrikslokaler. Södra station var en övergiven och vidsträckt godsbangård och Hammarbyhamnen ödsliga hamn och industrikvarter.

Men 1982 vände befolkningsutvecklingen. En ny generation hade omvärderat innerstaden. Husen började rustas upp istället för att rivas. Lägsta godtagbara standard efter sanering innebar standard som motsvarade nybyggda hus, och de billiga hyresrätterna med lägre standard försvann.

Idag premierar vi rörlighet på täthetens bekostnad. Stockholms framtid handlar till stor del om denna konflikt. Hur ska vi bygga staden när vi blir fler? Skall vi bo tätare eller skall vi bli rörligare och sprida ut oss? Vill vi bygga fler motorvägar eller fler stadsgator? Vill vi underlätta för dem som åker bil, eller vill vi göra det lättare för fler att leva med det vi behöver inom räckhåll till fots, med cykel och kollektivtrafik? Vill vi att fler kan bo nära ”naturen” och därigenom också ta en allt större del av den i anspråk för bebyggelse, eller se till att fler kan leva i en miljö helt skapad av människohand, och istället ta mindre av marken utanför staden i anspråk?