Riksintresset hotar arkitektur

Sverige skulle kunna vara på väg in i en period av byggande där ställningen som arkitektoniskt föregångsland skulle kunna återtas. Men tyvärr gör dagens katastrofala regelsystem det sannolikt att utarmningen fortsätter. Det skriver nio arkitekturdebattörer i tankesmedjan Den levande staden.

Förbundsdirektören för Sveriges arkitekter Catherina Fored, bostadsminister Stefan Attefall och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tillhör dem som under de senaste veckorna har debatterat arkitekturens eftersatta roll i svenskt byggande. Fored har också framhållit ett växande problem med den svaga arkitekturen: Kraven på den ökar när trycket mot att förtäta våra stadscentrum växer.

Eftersom kärnorna i våra större städer har en synnerligen varierande arkitektur öppnar 2010-talets stadsförnyelse enorma möjligheter, där vi har chansen att reparera många av 1960-talets misstag.

Men svensk byggplaneringspraxis säger tyvärr att vi kan vänta oss motsatsen. Skälen till utarmningen är många, men en av huvudorsakerna ligger i det planlösa och slumpmässiga användandet av de så kallade riksintressena för kulturmiljövården. Det är ett katastrofalt regelsystem som kommit att uppmärksammas i allt högre grad de senaste åren, och som även har lett till att Sverige fått en inofficiell arkitekturpolitik som utgår från improvisationer på våra 24 länsstyrelser.

På uppdrag av Den levande staden har juristen Klara Hartman analyserat varför de systematiska bristerna i lagtillämpningen uppkommit.

Rapporten visar att tillståndet beror på ett systemfel som uppkom när plan- och bygglagen instiftades 1987. Det uppstod då ett vakuum i lagstiftningen mellan de kommunala detaljplanerna och de nationella intressena. Ingen myndighet har egentligen kunnat förklara ett område som riksintressant, eftersom sådana mandat aldrig utfärdades.

I brist på fast struktur i lagstiftningen har det i stället etablerats en närmast anarkistisk ordning. När Sveriges Kommuner och Landsting försökte inventera riksintressenas tillstånd förra året visade det sig att delar av materialet över huvud taget inte existerade.

På området för kulturmiljövård har verkliga inventeringar ersatts med lösa skrivningar som utformades i åren runt 1970 och som ledande kulturvårdare själva beskrivit som ett oordnat "vimmel av intressen". Effekten av den bristande lagstiftningen har blivit att det kommunala självbestämmandet reducerats på ett både kraftfullt och godtyckligt sätt.

I brist på ordning har länsstyrelserna tagit fasta på det enda de uppfattat som möjligt: man har gång efter annan hållit ned höjden på byggnader. Historien har reducerats till att bli ett likhetstecken med stadssilhuettens höjd. I nästa steg har man på olika sätt försökt osynliggöra den nutida arkitekturen. I ett uppmärksammat fall i Västervik förra året ”utvecklade” till exempel Kalmar läns länsstyrelse arkitekturen genom att försöka göra det nya huset genomskinligt och "gömma det bakom träd".

Men även om det är lätt att kritisera länsstyrelsearkitekturen måste man också inse att den varit det enda möjliga sättet att hantera en situation där många grupper har intressen. Trycket mot länsstyrelserna har blivit hårt, samtidigt som det varken existerar någon arkitekturpolitik eller tydlig lagstiftning för hur förnyelsearbetet i städerna ska hanteras.
Därför har resultatet sannolikt bara kunnat bli den utarmning vi ser i dag.

Vi anser att det här tillståndet är oacceptabelt i ett läge där chansen till nyskapande arkitektur är större än på länge. I dagarna läser vi om hur Alecta planerar att riva ett av de dystra kontorshus som byggdes i samband med Klararivningarna och liknande projekt pågår på många håll runt om i landet. Sverige kan vara på väg in i en period där vi skulle kunna återta den ställning som arkitektoniskt föregångsland som vi hade under stora delar av 1900-talet. Men eftersom det är omöjligt att lappa och laga i en lagstiftning som bara kan beskrivas som sämre än undermålig, krävs det i så fall att vi börjar med ett totalt nyskapande av dagens institutionella förhållanden.

Styrgruppen för tankesmedjan Den levande staden
Anders Gardebring, YIMBY Stockholm
Jan Jörnmark, författare och docent
Johannes Åsberg, YIMBY Göteborg
Lars Strömgren, Urbanisma
Lina Glans, Jagvillhabostad.nu
Rudolf Antoni, Fastighetsägarna
Martin Sahlin, Stockholms studentkårers centralorganisation
Simon Imner, Sveriges Byggindustrier
Stina Fredriksson, Göteborgs förenade studentkårer

Rapporten kan läsas i sin helhet här.