Ändring av Plan- och bygglag

Vi hänvisar ofta till att PBL hindrar uppkomsten av stad. Här är en länk till lagtexten.

Vad behöver ändras för att stad i framtiden ska kunna byggas? Är det detaljer eller behöver hela lagen skrivas om?

Min spontana tanke är att översiktsplanen måste få kunna vinna laga kraft* medan detaljplanerna inte ska behöva det, så länge de uppfyller stipulerade planbestämmelser (idag är översiktsplanerna endast rådgivande medan detaljplanerna vinner laga kraft). Jag ser det som ett problem att översiktsplanerna ska vara begränsade till kommungränser.

*Vilket kräver att översiktsplanen inte får vara ett flummigt hastverk, som pratar om urbanitet hit och dit utan att mena något konkret.

---

Senast ändrad 11 april 2010 17:32

Jag upprepar frågan. Vad i PBL tycker vi ska ändras?

Som jag ser det är det mest praxis som behöver ändras. Det går till exempel alldeles utmärkt att göra en Lindhagenplan med dagens planlagstiftning, men man(*) gör det bara aldrig utan föredrar att dutta med detaljerade småplaner och strikta gestaltningsprogram. Bara för att plan- och bygglagen medger en oerhörd detaljreglering av bebyggelsen behöver man inte alltid använda den möjligheten.

(*) Om det är politikerna, tjänstemännen eller byggföretagen som är "man" låter jag vara osagt.

Anders

Även om Anders "dödade" denna tråd rätt effektivt är jag säker på att det finns detaljer i plan och bygglagen som människor här inne stör sig på. Jag tycker det är dags att vi tar tag i den här tråden och försöker definiera vad i PBL som direkt motverkar våra syften. Eller kanske finns det tvärtom stycken i PBL som vi kan hänvisa till och säga att lagen hellre vill ha kvartersstad?

Bullerkrav som omöjliggör byggande i stadsmiljö måste sänkas eller försvinna. Krav som gör det svårt att bygga billiga bostäder, exempelvis krav på hissar o dyl.

Jag vill inte vara den som "dödar" trådar, så mot mitt argument kan anföras att blotta förekomsten av möjligheten att göra detaljreglerade frimärksplaner i sig kan ses som en slags uppmuntran att göra just det.

Samtidigt är jag övertygad om att det finns fall där det är nödvändigt att göra små, detaljerade planer, så jag håller fast vid att det enklaste vore om man - vem denna "man" nu är - slutar att göra det i onödan och hellre gör större och mer generella planer.

Anders

Så här skriver Jerker Söderlind om planlagstiftningen i sin nya bok Handeln bygger staden, i ett kapitel som handlar om Haparanda:

"Att visionen överträffat sig själv kan delvis förklaras av det som brukar kallas 'planberedskap', dvs att i förväg planera för det oförutsedda men önskvärda. Planen 2002 utpekade faktiskt platsen intill den stora rondellen längs E4 där IKEA och Ikano senare kom att öppna sina butiker som ett 'framtida handelsområde'. Mer försiktiga kommuner brukar inte ta fram detaljplaner förrän någon knackar på dörren och vill bygga något. Detta är en viktig skillnad mellan industrialismens förutseende stadsplaner och marknadssamhället slumpmässiga etableringar. Dagens kommunala översiktsplaner diskuterar visserligen den framtida markanvändningen. Men de har en mycket svagare status än industrialismens planer (som t.ex. Lindhagenplanen, JW) eftersom de inte är juridiskt bindande (min kurs, JW). Innan något kan byggas idag måste en detaljplan tas fram. Och inan en detaljplan som beskriver hur man ska bygga för ett visst innehåll kan tas fram, måste någon vilja och ha ekonomisk kraft för att skapa just ett sådant innehåll.

Detta är en av flera förklaringar till att dagens stadsbyggande tar så lång tid. Å ena sidan karaktäriseras de översiktsplaner som ska styra utvecklingen av en låg detaljeringsgrad. De fastställer egentligen inte någonting. Detta skapar osäkerhet och ibland ovilja att investera från företagens håll. Å andra sidan karaktäriseras dagens juridiskt bindande detaljplaner av en hög detaljeringsgrad. Ofta görs detaljplanerna efter det att husarkitekterna har presenterat sina byggnadsritningar."

Alltså: Kommunerna styr, trots det kommunala planmonopolet, inte alls, eftersom det de kan påverka inte har någon juridisk status. De som styr är byggherrarna, och de har inget egenintresse av att bygga något annat än enklaver.

Vad vi skulle behöva vore översiktsplaner med dels lagom detaljeringsgrad, dels juridiskt bett. Som vi hade på 1800-talet. Varför försvann de, någon?

---

Senast ändrad 22 februari 2012 19:22

Parkeringsnormer! 8 kap. 9 § fjärde stycket kanske kan strykas helt? Låt byggfolket och deras kunder bestämma hur mycket parkering som behövs.
http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20100900.htm#K8P9S1N4
http://sv.wikipedia.org/wiki/Parkeringsnorm

Det borde kosta pengar att överklaga i instans efter instans.

Fast detta gynnar/stärker Nimbygrupper i mer välbärgade områden (de har pengar och kan gå samman) snarare än klagande i fattigare områden med lägre socialt kapital (som inte lika lätt kan organisera sig och vågar ta de höga kostnaderna).

Men visst.. Någonm for av inkomstberoende avgift i varje instans man får fel/avslag borde vara rimligt. Och det borde inte i så fall vara att bara lämna in överklagan. Det borde ske genom någon form av registrator/jurist tydligt som meddelar om vad som sker ifall man får avslag. Denna registrator skulle kunna ge ett förhandstips om utslaget.

Det finns ingen anledning att införa restriktioner mot medborgares vilja att blanda sig i politiken. Däremot finns det anledning att förändra politikens former. Att som Anders Norén föreslår, och som Jerker Söderlind indirekt stöder i citatet ovan, förändra planinstituten. Göra översiktsplaner juridiskt bindande, och tvinga fram en form för dem som gör de små detaljplanerna onödiga. Att göra byggande till en naturlig del av stadslivet som inte kräver några centraliserade beslut, men å andra sidan upprätta bestämmelser för staden som gör det omöjligt att använda byggandet destruktivt.

Ironiskt nog rådde en sådan situation på 1800-talet. Stockholms malmar kunde byggas utan problem därför att det fanns en plan för hur detta skulle göras, med minimal detaljering men tillräckligt för att byggandet inte skulle bli destruktivt.

Under 1900-talet har inga såna planer gjorts eftersom det saknas juridiska former för det, enligt Jerker. Kommunen förutsätts göra så detaljerade planer att de inte vågar göra något alls innan en byggare finns, som därmed styr hela processen. Det hela urartar således i snuttplanering på byggbolagens villkor.

Vi behöver komma tillbaka till 1800-talets former. Med det tidiga 1900-talets kommunala byggbolag som drivande, för att undvika att stadsbyggandets naturliga monopolsituation leder till höga priser. Och med 2000-talets miljöinsikter.

Men de som okynnes-överklagar är ju problemet. Dom missbrukar sina rättigheter.
Man bör också reda ut vilka som är sakägare lite tydligare. En viss dam i Järfälla överklagar allt fast hon och hennes hantlangare inte har med saken att göra

Kanske även Yimby skulle kunna sätta det i system? Värtastadens skamligt låga exploateringsgrad skulle man kanske kunna överklaga om den beslutas. Bland annat.

Nej, de är inte problemet. Problemet är att det finns något att överklaga.

Om man över huvud taget inte behövde ta beslut om varje enskilt litet hus, om enskilda husbyggnader vore tomtägarens absolut privata angelägenhet så länge som han höll sig till lag och planbestämmelser, funnes inget att överklaga. Om antagande av en översikts- eller stadsplan var en politisk process som gällde hela stan skulle den också behandlas på ett politiskt vis, och inte som ett privatärende i domstol.

Problemet är att sådana stadsplaner inte finns. Det finns bara detaljplaner där enskilda hus' färg på dörrarna är ett politiskt ärende. Självklart att småsintheten gör sig bred!

---

Senast ändrad 5 mars 2012 21:57