Hjälp! Jag håller på att bli en Nimby!

Kära Yimbyiter. Som en trogen läsare av yimby.se har jag dock aldrig skrivit något inlägg på forumen. Men någon gång skall väl vara den första. Så jag tar chansen att här skriva av mig min frustration över sakernas tillstånd. Jag har nog inte något nytt att tillföra egentligen. Mycket av det jag har att säga har redan diskuterats här. Detta handlar nog mest om terapi. Men jag vill också visa hur dagens situation kan förändra en person från positivt inställd till nybyggen till negativ.

Så vad har hänt? Så länge jag kan minnas har jag förundrats över det Stockholmska stadslandskapet. Som barn, uppväxt i förort, över den monotona bebyggelsen och glesheten, detta i kontrast till innerstadens täthet och variation. Vi talar här om 60 och 70-talen. Så småningom kom 80-talet och arkitekturen blev lite färggladare och fick lite former och utsmyckningar (postmodernism) och jag gladdes åt detta men insåg snart att detta inte räckte. På 90-talet artade det sig riktigt bra med byggen som Oxtorget och S:t Eriksområdet och jag såg fram mot en massa nya byggen i samma härliga stil. Vad kunde det månne inte bli av Hammarby Sjöstad? Men här bedrog jag mig. Visserligen har det ju blivit så att man går åt att bygga mer stadsmässigt och sjöstaden har ju stråk som är rätt angenäma i det avseendet. Men här ser man också hur de äldre delarna är bättre planerade än de nyare, även arkitektoniskt och arkitekturmässigt går det tyvärr rejält åt fel håll. Nu behöver det ju faktiskt inte nödvändigtvis vara klassicism men vad är det för fel med lite former färg och utsmyckningar?

Jag har också insett att resan från 60-talet till nutiden har radikaliserat mig i viss mån. Från att vara positivt inställd till nybyggen fasar jag numera för vad som skall byggas. Jag kan till och med känna att det vore bäst att låta bli att bygga alls, tills vi får en mer varierad arkitektur. Men det håller ju tyvärr inte. Detta har också lett till slutsatsen att varje förmodernistiskt hus är värt mer och tillför mer till gaturummet och stadsmiljön än vilket nybygge som helst. Men det jag verkligen fasar för är framtida så kallade märkesbyggnader. Vanliga bostadshus syns ju inte så mycket och vissa områden kan man ju undvika. Men märkesbyggnader skall ju synas gärna ligga centralt. Jag ryser när jag tänker på Nobelcenter, Tors torn, ett nytt operahus och liknande. Kan tillägga att jag faktiskt gillar Globen.

Hur kan det förresten komma sig att när man bygger nytt inne i stenstaden skall man gärna bryta av med något rejält modernt, medan när man bygger nytt i en modernistisk förort inte kan bryta av med något i klassisk stil.

Så är jag modernisthatare? Och vad vill jag se istället? Jag hatar nog inte modernismen men är hjärtligt trött på den. Jag kan till och med tycka att det kan vara en frisk fläkt med riktigt bra modernism. Dock vill jag se tusen blommor blomma. Bygg nystilar som, nygotik, nyjugend, nynationalromantik, nyklassicism och för all del nymodernism för den som vill ha det. Eller varför inte komma med en helt ny stil…

Finns det då något hopp? Jag tvivlar. Läget ser mörkt ut för sådana som mig. När pratar med vänner och kollegor är det inte många som verkar bry sig. De ser någora nya hus växa upp och tycker att de är fräscha, nya och fina. Från arkitekter och byggbolag kommer det tyvärr inte något positivt vad jag kan se heller. Jag vill inte bli Nimby men det känns som jag inte har något val, suck.

Hälsningar
/En uppgiven Göran

Norra Djurgårdsstaden är bra som terapi om man är allt för trött på alla identiska nyfunkislådor. Det är fortfarande ganska enhetligt höjd och form (men det har det ju alltid varit), och tomtindelningen med 1 bygghere = 1 kvarter är fortfarande mycket problematiskt. Dock så känns själva området betydligt mer varierat än vad man är van vid från andra nyare projekt.

För mer arkitekturmässig variation och ögongodis kan jag även rekommendera Annedal som terapi. Däremot ska man inte till Annedal för att inspireras av en miljövänlig och funktionsblandad stad. Det är ett renodlat bostadsområde där folk har ytterst svårt att klara sig utan bil med åtföljande miljöbelastning.

Så fundera igenom, är det ett förskräckligt hus eller bara inte det bästa som kunde byggts? Ofta kan ett OK hus vara tillräckligt i en sammanvävd stadsbild. Ta tex som övning ibland och titta på en (äldre) miljö som är bra. Titta sedan på de enskilda husen och leta nackdelar - för de lär gå att hitta - och tänk vad som hade saknats om man stoppat de husen.

När man lyssnar på diskussioner här diskuteras nästan bara svagheterna, något som är bra för att veta vad som ska kritiseras och förbättras men som också gör att man bara ser nackdelarna och kan bli negativt inställd. Därför är det bra att fundera igenom det positiva ibland och att allt inte behöver vara perfekt.

När det gäller stadsmiljöer så har det som du nämner skett en förbättring med lokaler och fler hus som möter gatan. Något som är ytterst viktigt för de som bor i en stad och som kan vara svårt att göra något åt i efterhand. Se där något positivt med många nybyggen - de kan bidra till stadsmiljön.

Tack för terapitipsen. Visst har en del saker blivit lite bättre i vissa avseenden och nog hurrar jag innombords för varje ny bit riktig stad som byggs. Men jag har nog inte riktigt hämtat mig från besvikelsen över de uteblivna nystilarna som verkade så lovande på 90-talet. Annedal har jag sett lite av, dock inte Norra Djurgårsstaden ännu, annat än på bild. Får försöka att ta mig dit. Nog kan det finnas brister i äldre arkitektur men även om man går på den dödaste bakgata med äldre hus och lyfter blicken mot fasaderna blir man förr eller senare lite gladare när man ser något trevligt. Man skall ju inte heller glömma att många fasader blivit berövade sin utsmyckning på 30-talet. Något jag också saknar är de äldre husens inbjudande entréer. De liksom välkomnar en hem, medan nyare hus mer slukar personer som går in i dem. Men det är väl kanske en ekonomisk fråga. Man vill väl maximera ytan som genererar pengar.

Jag skall försöka se det positiva i nybyggen, men ett problem är att även om arkitekturen blivit mer varierad sedan 60 och 70-talen så är det tyvärr likväl modernism i olika nyanser. Det är som att det bara funnits dansbandsmusik att lyssna på. Låtarna har olika text men takten är densamma på alla.

/Göran

Jag förstår det där med att bli NIMBY för det som byggs är så kasst. Har känt liknande då och då.

Det finns typer av hus som inte kommer tillbaka, för vi konstruerar inte hus på det sättet längre. Stenstadens hus med 1 meter tjocka ytterväggar och djupa fönster att sitta i, de finns inte i de betongskelett vi bygger husen med nu. Fasaden kom med en lastbil och hängdes på skelettet, med isolering och allt på plats.

Fasadtegel och fejkade valvbågar är tråkigt jämfört med äkta rödtegelhus där man har bärande tegelväggar. Där förstår jag arkitekters avsmak för pastisher.

Det är här "konkurrens" av termen QIMBY blir så löjlig. YIMBY har aldrig handlat om att bygga precis det byggherrarna vill för att profitera i bostadsbehovet. QIMBY känns mer som ett sätt att vara NIMBY.

Jag tycker att det är helt rimligt att vara bitvis negativ till vad som byggs och hur det byggs. Det finns ju även ett Yimby-sätt att tänka så på. För egen del blir jag tokig på enklavbyggande där man medvetet omöjliggör eller försvårar möjligheten att bygga mer än en eller ett par in-/utfarter till ett område. Lugnt och tryggt mitt i stan och ta bilen till köpcentret intill. Som med Annedal som Christopher nämnde.

Anpassning till "kulturhistoriska" miljöer som är gravt dysfunktionella är en annan pet peave. Att exempelvis Solberga, Blåkulla eller Rågsved inte är bra områden visar sig enkelt genom en jämförelse av bostadsrättspriser och hyresrättsköer. Att tvinga dem som bor där att vara ett museum för dem som vet bättre är bara elakt.

Så som jag ser det är en Yimbyinställning inte att vara för allt som byggs eller föreslås byggas. Det är att vara för byggande i allmänhet och en tät stad i synnerhet. Och vi försöker knuffa olika projekt i den riktningen. Lite för ofta går det dock på tok för trögt för ens mentala välfärd, men sådan är politiken.

Köplador och externhandel är en styggelse. Har förvånats när jag bilat runt i landet att det utanför i stort sett varje stad finns redan avverkade och bortsprängda ytor för framtida handel och verksamheter. Ibland står det också skyltar där man uppmanar till etablering just här. Känns ruggit att man skövlar natur utan att man ens verkar ha täckning för det. Detta förutom det faktum att man bygger fast sig i bilberoende.

Men på tal om arkitekturen, min akilleshäl. Det finns ett hus på Östermalm, vill minnas på en paralellgata till Jungfrugatan, där man redan på 70-talet byggde en fastighet i äldre stil. Detta så övertygande att det inte märks när man går förbi den, vilket jag gjort. Har för mig att jag läste om det i Östermalmsnytt och blev mycket förvånad då jag som sagt gått förbi där flera gånger. Om lägenheterna blev dyrare än annars förtäljer inte historien.

Poängen med detta är i alla fall att det går om man vill. Att bygga gjutformar med burspråk eller andra finesser borde inte vara någon konst. Och om det nu skulle bli dyrare finns det säkert människor som vill betala för det. Det byggs ju lyxlägenhet på löpande band just nu. I min hemstad Sundbyberg är det rena epidemin. Och även om inte jag har råd att bo i dem kan jag ju promenera förbi och titta på dem alldeles gratis.

Jag känner igen mig i allt vad Göran skriver här. Kunde inte ha skrivit det bättre själv. Tack!

Jag tror att mycket av nimbyismen i samhället har just den rot som Göran påtalar: att det som byggs är så eländigt. Skillnaden mellan oss och standardreaktionen är att vi föreslår något bättre, inte att det inte ska byggas något alls.

För detta är omöjligt, och leder bara till att trycket blir ännu starkare på att bygga nånting vad som helst bara det går fort. Professor Hans Lind på fastighetsekonomin på KTH har ju t.ex. sen länge agiterat för ett nytt miljonprogram med bunkrar i Nackareservatet, bara för att kapa bostadskön... Gud vet om han inte får rätt till slut för att alla nimbisar gör det omöjligt att bygga något annat.

Om vi gör något fel här är det väl att vi inte är tillräckligt publika. Våra alternativ är inte tillräckligt kända - eller blir kända bara om de är extrema och nyhetsvänliga - och blir där för inget folk kan relatera till. Ändå visar experimentet med Lindhagen 2.0 att vi kan bli nyhetsmässiga bara det vi gör är seriöst förberedda.

Bevare oss för professorns idéer. Ett nytt miljonprogram är väl precis vad vi inte behöver. Gärna en miljon nya bostäder men inte den formen.

Lustigt det där med att nå ut med Yimby-budskapet. Jag skrev ju tidigare att vänner och bekanta inte verkar bry sig så mycket. Detta är sant men ingen försvarar heller modernismen. AlIa gillar även gamla hus men tycker det är fint att bo i grönskan, så även jag iofs. Jag tycker mig spåra om inte en likgiltighet så ett ointresse i alla fall. Ser det ut så blir det svårt att ändra på sakernas tillstånd.

Går man till nätet tycker jag nog att kritikerna mot modernismen är i övervikt, men det kanske beror på att jag söker mig till sådana sidor.

Göran: Jag tror nog att alla värjer sig mot Linds idéer - men de kommer att bli verklighet om varje försök att bygga i redan befintliga stadsdelar möts av överklaganden och långdragna planeringsprocesser. Det finns redan nu ett uppdämt behov på sådär 50-100.000 bostäder, och någonstans måste de byggas. Lagstiftningen borde ändras så att "störande av utsikt" uttryckligen inte längre gills som överklagandeskäl.

Beträffande modernism har den harvats många gånger på dessa sidor, och slutsatsen är väl att den som köper en bostad inte betalar för fasaden och ingen annan heller. Därför blir den billigast tänkbara - om man inte kan få in nånting i byggnadsstadgan. Men hur det ska se ut överstiger min fantasi. Klart är i alla fall att risken för långdragna processer och överklaganden inte räcker som motivation för byggföretagen.