Vem Tror Du Att Du Är? - Yimby Edition

Då så. Hur är det med era rötter? Vilka släktskap har varit avgörande för era liv? Någon som varit Arkitekt eller liknande?

Var fri att diskutera!

Varför man är stadsbyggnadsnörd? Det började väl med alla de gånger man med pendeltåget fick se Tomtebodaterminalen och insåg hur illa hela det området (inkl KI och Pampas) var planerat och hur det med en del ändringar kunde se ut.

Andra planeringsmissar som triggat funderingar: Avsaknaden av tunnelbane/pendeltågsbyte vid Huvudsta, Rågsved och St Eriksplan, samt att tvärbanan av någon anledning fick vänta på bytesstation vid Årstaberg.

Som student vid Stockholms universitet sneglade man ofta lite avundsjukt på KTH-studenter som inte behövt ta tuben ut till... ingenstans (dvs Frescati). Det har för mig varit en gåta varför universitetet haft så usel koppling till staden.

Andra saker: Ofta har man passerat södra stationsområdet och undrat vad det är som gör att det inte känns som stad.

Sedan har man ju alltid fantiserat över på vilket sätt Gärdet skulle kunna utvecklas.

YIMBY är ett bra forum för upplysning samt diskussion kring dessa frågor. Det fyllde minst sagt ett tomrum.

Jag har det nog bokstavligen i blodet. Min far verkar alltid ha föredragit stan framför landet eller förorten och det är likadant med mig. Jag föddes och växte upp i stan (Norrköpings innerstad) och bodde där till jag var sex år gammal. Sedan flyttade vi i ett år till Upplands bro och jag minns att jag tyckte om när vi ett år senare flyttade tillbaka till stan igen. Så det verkar varit så sedan jag var liten.
Jag kommer ihåg att pappa, som jobbade på lokalradion, brukade ta hem telefaxpapper som jag kunde rita på. På dem ritade jag "långteckningar". Motivet var nästan alltid detsamma. Städer. Under en tid ville jag bli arkitekt men datorns intåg gjorde att jag istället gick den vägen. Uppväxt i Norrköping som jag är har jag förstås också växt upp med spårvagnen.

Jag minns att jag alltid tyckte mycket om när vi åkte upp till Stockholm och det var nog givet att jag till slut skulle hamna här...

---

Senast ändrad 24 juli 2011 02:50

Kan väl tillägga att jag som barn ogillat utflykter till det mesta av det som idag kallas nationalstadsaparken (gillade dock förmodligen södra Djurgården, men Ladugårdsgärde och området runt Naturhistoriska fick man bara ont i magen av). Har dock på senare decennier lärt mig att uppskatta andra områden inom "parken", såsom Bergianska, Lill jans skogen. Men vägen mellan stan och Kaknästornet gör fortfarande att magen krampar sig. Helt oförklarligt att man låter det området stå så tomt (det förmodligen en mycket viktig ekologisk spridningsväg).

Vill haka på det Anders skrev. Själv bodde jag som liten i Kista. Varje resa med t-banan in till stan var en högtidsstund. Efter Kista flyttade vi ut till den homogena radhus"idyllen" Viksjö (total avsaknad av urbanitet). Vill minnas att jag trivdes bra mycket bättre i Kista än i Viksjö.

Jag var t-banenörd redan som 11-åring och hade ensam sett alla t-banestationer som då fanns i Stockholm och har varit med på alla invigningar sen dess
(Farsta-Farsta strand, -71 var den första invigningen för min del)Jag ville bli arkitekt men hade inte klarat matten i grundskolan. Som 28-åring fick jag reda på att man kunde söka arkitektskolan på konstnärliga meriter, som landskapsarkitekt. Men ansåg mig för gammal att sätta mig bakom skolbänken. Kollektivtrafik och arkitektur är mina största hobbyintressen. Jag hamnade i Kollektivtrafikant STHLM:s styrelse i början av 2000-talet, men hoppade av då jag ansåg att den föreningen i vissa fall är ganska nimby. Jag har sett och åkt alla viktiga kollektivtrafiksystem i Europas städer. De flesta som finns, faktiskt!
En förening av kollektivtrafik- och arkitekturintressen gör mig till en sann YIMBY.
Dessutom har jag slagit mig i slang med Robert Schwandl i Berlin. Han ger ut böcker om lokaltrafik i hela världen. (Se <urbanrail.net> Jag har hjälpt honom lite med boken "U-Bahnen in Skandinavien", dvs skickat bilder och hjälpt till lite med översättningar.

Fick upp intresse för stadsbyggnadsfrågor för ungefär 4 år sedan. Riktigt aktiv i YIMBY blev jag efter ett möte med Anders och Jonas från YIMBY i Almedalen 2 år sedan. Jag har bott i småstad i Norrland och i förort till Stockholm men även villaidyllens Täby (i lägenhet). Kommer nog aldrig bosätta mig i avskildhetens idyller utan söker mig naturligt till områden med mycket rörelse och liv. Jag är helt enkelt mer bekväm och lycklig i en stadsmiljö än i en avskalad naturorienterad miljö. Även om jag idag inte bor i tät blandstad så bor jag så när som med de ekonomiska förutsättningar jag har.

Ha! Bönder, bönder, bönder, en och annan soldat, så långt folkbokföringen sträcker sig (dvs. till början av 1600-talet). Det mest radikala som någon av mina förfäder har gjort var min farfars morfar som flyttade, inte bara till grannsocknen utan hela två socknar bort! Ujujuj, det var grejer det.

Om du har förfäder från Klövsjö så är vi alldeles säkert släkt.

Född och uppvuxen i en liten träkåk mitt ute i den värmländska urskogen blev jag redan innan puberteten less på träd och stenar. Hade släkt i Stockholm, vilket föranledde flera besök hit. Åkte dessutom flera gånger till London tack vare Londontokig mor. Lärde mig älska storstädernas myller, de höga (nåja) husen och lukten av tunnelbana. Dessutom fanns en massa coola människor i storstäderna. Sådana som man aldrig såg på landsorten. Utvecklade en storstadsromantik av kosmiska dimensioner och flyttade hit på vinst och förlust, förvissad om att jag skulle bli en coolare person.

Det blev jag inte. Faktum att jag blev "bonnigare" än någonsin, som någon slags motreaktion till att plötsligt hitta fler som mig, i kombination med en ovilja att falla för klyschor.

Men jag är fortfarande här. Och även om jag i många stycken lärt mig avsky just Stockholm så överväger de saker som är bra i tillräcklig utsträckning för att jag ska stanna här. Och storstäder - generellt sett - älskar jag fortfarande.

Jag hade en far som jobbade i byggbranschen, hatade det miljonprogram som han måste genomföra, och föredrog riktig stad, och en mor som hellre ville bo på landet. Så man kan säga att jag hade konflikten levandegjord redan från barnsben.

Som barn låg jag och ritade kartor över städer på golvet, och byggde städer med klossar (där andra barn bara bygger hus). För mig var husen aldrig intressanta, det var spelet mellan dem - Livet mellem husene, som Jan Gehl kallade sin debutbok.

Alla mina förfäder har dessutom varit kommunalpolitiker. Min farfar satt i fattigvårdsnämnden, min morfar i skolstyrelsen. Min morfars far var kommunalpamp i byn. Den moderna tanken om radikal åtskillnad mellan privat och publikt har alltid förefallit mig egendomlig - allmänningen är också min, och lika verklig som låt oss säga städskåpet eller vindskontoret, och angår mig minst lika mycket. Som det var i bondbyarna jag härstammar från.

Och så hatar jag pendling. Min första lägenhet låg 45 minuter ut i förorten. En och en halv timme varje dag på t-bana och buss. Det var så jag lärde mig att avstånd är av ondo. Aldrig kom det några kompisar och hälsade på mig där jag bodde! Det tog fem år innan jag lyckades byta bort mina 45 kvm mot ett skåp på 24 kvm på Sveavägen, och jag var lycklig! 90 minuter mer varje dag till mitt liv.

Sen har det förblivit på det viset. Mitt första politiska engagemang var i Alternativ Stad där vi försökte göra något vettigt av Riksgropen i city. Det gick väl inte så bra, vi var för sent ute. Sen försökte vi hindra gentrifieringen på Malmarna. Det gick ännu sämre, ingen begrep vad den berodde på förrän det var för sent. Det var först i början av 80-talet vi insåg att det fanns för lite malmar och att det var därför priserna gick upp och trängde ut oss. Men, som sagt, då var det så dags.

När jag var liten älskade jag att bygga städer i sandlådan.

När jag var 6 år tog min morsa mig till Italien, en av utflykterna var till Ravenna där jag blev oerhört fascinerad av de romerska mosaikerna i de många kyrkorna och gravkapell i staden. Där började min förälskelse i Romarriket och detta ledde till fascination för klassisk (främst romersk) arkitektur och stadsbyggnad.

Från detta blev jag intresserad av stadskartor, och ägnade mycket tid att rita stadskartor. Min bästa kompis och jag hade var sitt fantasikungarike, som gjorde att vi båda lade mycket tid åt både stadsplanering och statsfrågor. Jag älskade att rita kartor över de olika städerna i mitt rike, gillade också att rita hur olika hus såg ut. Detta medförde att jag började läsa arkitekturhistoria och konsthistoria.

Jag och morsan hade också en sorts tävling i resande mellan oss (när jag blivit så gammal så att jag kunde betala resan själv) som gjorde att det blev mycket resor, och eftersom ingen av oss var intresserad av naturresor eller sportresor, blev det nästan uteslutande resor till städer. Många av dessa resor gjorde att jag blev väldigt imponerad över hur andra hade organiserat och smyckat sina städer, både med anlagda parker, arkitektur, konst och stadsliv.

Jag fann mig ofta önska att Stockholm hade lite mer av detta, jag fann mig också ofta önska att Stockholm hade lite mer av dessa favoritstäders generella känsla av stil... stadens finish, kan man säga.

Sen har jag också den inställningen att skönhet inte bara är till för de besuttna, skönhet bör vara till alla. Därför bör ett hus med låga hyror t.ex. ha en vacker muralmålning i trappuppgången, konstnärligt utformade balustrader, anlagda miniparker på innergårdar osv.

När man ser på miljonprogramområdena med denna aspekt blir man sorgsen, samma sak när det gäller mycket av nybyggnaden i det som skall bli stad i utvecklingsområdena.

Gärdets enorma hundpissoar har jag alltid upplevt som ett gigantiskt sår i stadsväven.. också hur Valhallavägens boulevard bara slutar i inget. Stockholm har många fina områden, men staden har fler gräsliga anti-mänskliga tomma brutala miljöer.

Ingen i min familj/släkt har eller har haft något av detta intresse, men min mormor och morfar och pappa var konstnärligt utövande.

Stockholm behöver det där lilla extra, den där finishingen som idag saknas.

Mina föräldrar bytte sin tvåa på Söder mot en trea i Fisksätra precis innan jag skulle födas. Antar att det är det jag bearbetar här.