Regeringen tillsätter utredning om riksintresset!

Bra i teorin, men mer problematiskt i praktiken. "Riksintresse" har ofta varit något av en verksam floskel som man kan ta till när inget annat hjälper. Typ om regeringen vill ha en motorväg genom ens näraliggande skogsparti. Dvs ett hinder mot ett exploateringsintresse som kanske inte alltid är särskilt välgenomtänkt det heller.

Det vore bra om det funnes andra medel och andra mekanismer som kunde rensa bort de mest buffliga exploateringsplanerna. T.ex. vad vi har föreslagit i Lindhagenplanen 2.0, politiskt fastslagna regler som alla kan rätta sig efter. Samt någon form av politisk process, t.ex. enligt förslaget på http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​13/​0​4/​lindhagenplanens-​demokrat_​.​.​

Idag bestäms ju alltför mycket via s.k. förhandlingsplanering, dvs att myndigheter och exploatörer kommer överens, medan resten av medborgarna får veta något först när alla relevanta beslut har fattats. "Riksintresse" har varit ett låt vara dåligt vapen emot sådant. Det är bara att hoppas på att vi ska få ett bättre.

Någon gång. Knappast med den här utredningen.

Jan:
Den utredning som levande staden tagit fram pekar på stora och allvarliga problem inom riksintresselagstiftningen. Flera andra aktörer har också påtalat problematiken med lagstiftningen, inklusive länsstyrelsen.
En konstruktiv väg framåt kan inte vara att använda riksintresselagstiftningen som ett rent obstruktionsverktyg, som yimbyit blir det ju inte minst märkligt att ha den förhoppningen när vi samtidigt kritiserar de problem som riksintressena skapar på andra håll.

För övrigt är mitt intryck att just olämpligt placerade motorvägar sällan stoppas av riksintressena, i så fall är det rätt tveksamt om förbifarten kommit så långt som den gjort.

Jag är försiktigt hoppfull men tar inte ut något i förskott..

I teorin har du rätt. Det är ett dåligt verktyg som försvinner, förhoppningsvis, men jag efterlyser några bra istället. Några som inte bara kan användas som obstruktion utan också kan användas proaktivt.

Det här får man vara skeptisk emot. Vill regeringen underlätta för att riva gamla vackra hus, tvinga igenom kontroversiella infrastrukturprojekt, kanske öppna upp för att långsiktigt exploatera naturresurser med fördärvad miljö och kulturbygd som följd?

Istället för att undergräva lagstiftningen har jag ett förslag: Förbjud rivning av fastigheter i städerna från före 30-talet, rakt av. Det skulle säkra det mesta som är värt att bevara i Sverige. Yngre bebyggelse är det inte så noga med.

Gunnar, det där känns nästan som nidbilden av vad flertalet här står för: bevara allt gammalt, skydda all stadsnära natur.

I relation till det verkar utredningen vara på rätt väg: Stockholm må vara ett riksintresse, men inte ett intresse som bör bevaras, utan utvecklas.

Nuvarande system saknar helt enkelt just det som efterfrågas: rättssäkert, enkelt, överskådligt och begripligt. Det är ohållbart.

Patrik: Du har helt rätt. Ett exempel är myndigheternas ständiga ängslan för att förändra områdens "karaktär" så fort de föreslår nybyggnad, vilket alltid resulterar i "more of the same". I praktiken har "riksintressen" kommit att betyda antikvariskt bevarande av så mycket som möjligt. Vilket har lagt en död hand över alla strävanden att utveckla städerna i riktning mot det Yimby vill.

Dock vill jag inskärpa: det måste finnas en nödbroms mot hänsynslösa exploatörer som har snackat sig samman med ett par ledande politiker enligt den s.k. förhandlingsplaneringens principer. Den befintliga nödbromsen är usel, men jag vill se en bättre. Helst i form av en öppnare planeringsprocess, t.ex. enligt principerna i http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​13/​0​4/​lindhagenplanens-​demokrat_​.​.​

David Nylund, jag har ingen anledning att skämmas för vad jag står för. Om du anser det vara en "nidbild" så får det stå för dig.

Jan Wiklund: "Ett exempel är myndigheternas ständiga ängslan för att förändra områdens "karaktär" så fort de föreslår nybyggnad, vilket alltid resulterar i "more of the same"."

Det är just därför vi skall slå vakt om allt från före 30-talet och strunta i resten. För låt oss vara ärliga, ett vanligt lamellhusområde i gles 50-talsmodernism saknar en karaktär värd att bevara.

Lagstiftningen blir därmed lätt att tolka, entydig och konsekvent.

@jan. Lite mindre veto och lite mer remiss?

Det vore fel att helt avskaffa riksintresset. Det finns många exempel när det är berättigat: 1500-tals hus, den i svenska städer stora byggnadsmassan från sekelskiftet 1900, Visby innerstad mfl. Problemet med riksintresset är att det i dag har blivit alltför brett och omfattande. Om ett områdes karaktär inte får förändras hur ska vi då kunna bygga om förorterna så att dessa blir attraktivare och mindre segregerade? En annan märklig konsekvens av riksintresset är att nya byggnader inte ska få synas från NSP (National stadsparken) i Stockholm. En rejäl reformering av riksintresset är alltså högst motiverad.

Gunnar: Naturligtvis får du tycka vad du vill, likväl som jag kan tycka annorlunda. Jag tycker exempelvis att det vore djupt olyckligt att införa en lag som sa att man skulle bevara allt äldre än X, även om jag håller med om att det vore en synnerligen rnkel och tydlig lag.

Att Stockholm är ett riksintresse håller jag med om, men att det leder till att man utgår från hur stan ser ut snarare än "blir staden lika eller mer funktionell med det här tillskottet?" finner jag barrockt.

Jan: rätta mig om jag har fel, men det känns som att du vill att det skall fortsätta finnas möjligheter att stoppa byggen som "inte passar in". Jag kan inte se många fall där en sådan inställning är objektiv. Det mesta är subjektivt i den frågan och jag har väldigt svårt för att låta människor få stoppa byggen på sådan grund. Problemet idag är ju att vad som än byggs måste någon stå ut med. Bostadsmarknaden är för snål. Byggbolagen behöver inte bry sig om hur grannarna känner, de drabbas ju inte av det. Men om det fanns ett överskott på bostäder, då hade bolagen varit tvungna att bygga attraktivt för att folk skulle vilja flytta dit. Då tror jag inte längre att det skulle vara nödvändigt med möjligheten att stoppa byggen och projekt.

Jag tycker att lagen om riksintresse ska vara kvar, men mycket förenklad och klart begränsad.

Det rimliga är väl att riksintresset ger skydd för utpekade enskilda byggnader, bara i undantagsfall större områden (Gamla stan?) och överhuvud taget inte omgivningar. Sedan kan man fundera på om inte staten i högre grad ska ta ansvaret för de skyddsvärda byggnaderna. Byggnader som inte får utvecklas/förändras hamnar idag ofta i något konstigt limbo och förfaller tills de rasar (t.ex. Marstrands turisthotell). Tycker staten att det är viktigt att bevara så får staten helt enkelt ta ansvar för det.

Heh, ur många medeltida stadsdelar har vi i riket egentligen? Två? Det är så sällsynt i Sverige och så självklara skyddsobjekt att det inte ens borde komma upp på bordet.

Nej, det allvarliga ligger givetvis i eventuella hot mot återstoden av 1800-talets och sekelskiftets bebyggelse, inklusive 20-talsklassicismen. Denna industriepokens stad är modern i skala och "funktionell" i alla avseenden, vidare själva urtypen för stadsmässighet, bara inte modernistisk och, ursäkta uttrycket, skitful i likhet med i stort sett allt som kom efter.

Just 1800-talet/sekelskiftet behandlades dock oerhört styvmoderligt i Sverige långt in på 80-talet - det märks fortfarande i synen på antikviteter faktiskt - och än idag finns det hotade förmodernistiska byggnader i Göteborg, staden som förlorade drygt hälften av sitt delvis väldigt exklusiva och idag helt oersättliga bestånd under rivningsvågen.

Om detta kan ingen vettig människa säga något annat än: "aldrig mer!", så nej, en lag som kategoriskt förbjöd rivning av resterna av förfunktionalistisk bebyggelse skulle i själva verket vara väldigt ändamålsenlig och dessutom smidigt lösa upp knuten med "karaktärsproblematiken" vid förtätning. Den gamla stadskärnan är ju redan tät och behöver inte förtätas, medan intressanta områden att exploatera i såväl Stockholm som Göteborg så gott som alltid ligger i en modernistisk, alternativt industriell periferi. Bygg vidare på staden där istället, eller som det heter, "på gavlarna".

David Nylund, du talar om urban funktionalitet snarare än att vikt läggs vid ett - som du förmodligen anser - flummigt skönhetsvärde, men det är ju just det estetiska vankelmodet som är problemet. Det är p.g.a att estetiken är det enda område som ännu omfattas av värdenihilism (till skillnad från moralen, där vi även mot bättre vetande väl aldrig har fällt så självsäkra omdömen) som det går att inbilla folk att vilken "karaktär" eller "skyline" som helst är skyddsvärd. En stopplag tar tvärtom implicit ställning och löser problemet by default.

Patrik Andersson, håller helt med. Saknas alternativ borde staten vara bunden att träda in och ta ansvaret för skyddsvärda byggnader.

Andreas, var lite obestämd, definerade medeltida som medeltida (vilket faktiskt inte funkar riktigt då bebyggelsen ständigt har förändrats, förnyats, byggts till o.s.v) och överdrev dessutom lite. Har exempelvis bott i Uppsala, så jag vet vad du menar.

Förutom att Klararivningarna i hög grad drabbade ännu äldre bebyggelse är frågan om inte Stockholm dock kom relativt billigt undan. Ni tycks i huvudsak ha förlorat en stadsdel och lite mer (okej, en del annat också) medan andra städer kunde drabbas hårdare procentuellt sett. I Göteborg fanns av olika skäl inte så många 1700-talshus att demolera även om de förekom. Istället slog rivningarna inte minst hårt mot den prunkande 90-talsstil som Göteborg verkar ha legat lite efter med att överge till förmån för enklare putsjugend, men som kanske just av den anledningen gjorde staden särskilt vacker.

Det vore synd om upptagenheten vid Klarakatastrofen förde med sig en blindhet för värdet hos sekelskiftets och det sena 1800-talets arkitektur, såväl i som utanför Stockholm.

Att vi behöver inte vara ense i det här är ju faktiskt det hela utredningen verkar gå ut på; ett rimligt avvägande av olika intressen, men med mindre vikt vid bevarande än tidigare. Därvid förstår jag att du inte är nöjd, Gunnar.

Gunnar: Problemet med tidigare riksintressen är ju att det varit så allomfattande (typ Stockholms innerstad) att det inte riktigt gått att applicera. Därmed ignorerades de ofta om de ekonomiska och politiska intressena var stora nog. Det ger nog mycket bättre skydd med mer tydlig lagstiftning både för de som vill särskilt bevara något, samt de som vill bygga nytt.

Tidigare lagstiftning var till stor del en hjälp för rättshaverister att överklaga olika beslut av helt andra drivkrafter än hedervärda försöka att bevara riktiga kulturminnen.

Rent teoretisk sett så är problemet att det behövs byggas mycket och de platser som är mest attraktiva, exempelvis centrala Stockholm och Göteborg redan är bebyggda.

River man ett gammalt 1700-tals hus och bygger en "skyskrapa" där så får man ut mycket mer av platsen. Kanske 100 000m2 istället för 7 000?m2.

Det är här problemet kommer när man hela tiden skyddar det gamla och inte tillåter nya stora ändamålsenlig bebyggelse på lämplig plats.

Till och med Stockholm Water Front gnälldes det över, för stor, för ful, och så vidare. Men med tanke på dess läge så är det snarare för liten. Det samma gäller det nya huset vid nya city banan, det är alldeles för litet för den platsen.

Ska man kunna spara gamla hus måste man åtminstone låta nya vara så stora och höga som de vill var de än ligger (undantaget gamla gamla stan områden).

Jag är egentligen emot rivning men rent tekniskt så är det nog ofta bra att riva lite här och var när det behövs.

Martin Kolk, kan förstå om det finns ett problem där. Egentligen bryr jag mig inte om hur riksintressena formuleras för modernare bebyggelse och stadsrum, så länge den förmodernistiska bebyggelsen fredas. Gör vad ni vill så länge till och med 20-talsklassicismen garanteras.

I det senare vore dessutom en stopplag att föredra istället för sedvanligt överklagandeförfarande. Det skulle nämligen även skydda fastigheter som ingen kom på att höja rösten om innan det var försent. Förutom att då spara in en massa pengar för onödig byråkrati etc.

Alf, Stockholm, Göteborg och Malmö är små städer internationellt sett. Det behövs inte alls byggas en massa på höjden i stadskärnan då periferin ligger alldeles i närheten. Som Andreas mycket riktigt påpekar är det den täta, attraktiva innerstaden som bör svälla ut istället och sluka den sorgliga demarkation som utgör resultatet av funkis- och bilepoken.

Arvid: Jag tror inte så mycket på stoppande. Det har varit en nödbroms, men ingen särskilt bra sådan. Jag tror mer på en mer genomskinlig planprocess för det övergripande och större rätt för fastighetsägaren att göra vad som helst i detaljer. Det ska vara svårt för en koalition av ledande politiker och byggbolag att plötsligt föreslå ett nytt köpcentrum i en skog, men det ska vara lätt att bygga sagda köpcentrum där den förhoppningsvis genomdiskuterade stadsplanen föreskriver byggande, av någon sort.

Men det där har vi redan utrett i Lindhagenplanen 2.0.

När det gäller rivningar är jag emot dom av princip (fast jag tjyvhåller inte på principer...) Hus används, och om dom rivs ställer man till en massa besvär för en massa människor. Någon sorts trygghet borde man ha rätt till. Det ska krävas en ordentlig bevisbörda av den som vill riva. I gengäld ska det finnas gott om stadsplanerad mark att bygga på för den som vill. Och stor frihet att bygga på tomtmark.

Krister: Just det, och det är dessutom bara riktigt stora monopolister som har tillräckligt välsmorda kanaler in i stadsbyggnadskontoret för att kunna ägna sig åt förhandlingsplanering.

Det är därför det behövs gott om stadsplanerad tomtmark. Då kan även ett mindre byggbolag köpa sig en tomt och bebygga denna. Då blir det mer byggt, och det som byggs blir mer varierat.

Se http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​12/​0​9/​lindhagenplanen-​2.​0​_​1310​.​h.​.​

Månadshyra på mellan 20 000 och 30 000 kr motsvarar lite snabbt räknat en bostadsrätt med 5000 kr i månadsavgift och en insats på mellan 4,5 och 7,5 miljoner kronor. Inte orimligt i Stockholms innerstad.

Man kan ju hoppas på lite mer blandning i alla fall. Och om inte det så många lokaler i bottenvåningarna, fler portar, färre garagehus, etc.