Illustration: Aros Arkitekter

Idag kommenterar YIMBY Uppsala den debatt som väckts till liv i och med förslaget om studentbostäder i Blåsenhus. Hittills har debatten handlat om hushöjder och siktlinjer, men det gör att frågan om studenternas bostadsbrist tappas bort. Debatten kring området måste mogna för att kunna ge svar på frågan "Hur ska bostäderna utformas?", så att Uppsalahem och Akademiska Hus kan sätta spaden i jorden. Här finns stora möjligheter att förädla Blåsenhus och Kåbo till fördel för grannar, för studenter och för universitetet.

Artikeln är tänkt att vända debatten till något positivt som hjälper området och studenternas bostadssituation. Den ger inte det slutgiltiga svaret på hur bostäderna ska se ut. Den är tänkt att bjuda in Dig till att svara på frågan "Hur kan förslaget bli bättre?". Din åsikt har betydelse.

Hela artikeln kan läsas här.

Illustration: Tham och Videgård Arkitekter

Nu är det klubbat: Åhlénshuset kommer få en ny fasad. Allmänhetens reaktion är väldigt splittrad, med en del som ser fram emot att betongfasaden faller medan andra minsann tycker att den ska bevaras. Man kan sammanfatta den senare ståndpunkten med argumentet att den är "unikt ful". Bevarandefundamentalismens månghövdade hydra missar sällan en chans att hugga till.

Byggnadsnämnden har sagt ja till att Axfast byter ut fasaden på det beryktade Åhlénshuset. Med andra ord kommer 60-talets betong att bytas ut mot 10-talets glas i modern tappning. Problemet är förstås att den allmänt bespottade fasaden har ett så högt kulturhistoriskt värde att den borde k-märkas, åtminstone enligt bevararna. Helt plötsligt är det alltså okej med stora betongbyggnader.

Men vad är det för fråga som byggnadsnämnden har tagit ställning i? Åhlénshusets betongfasad hänger i krokar på den egentliga bärande väggen bakom tårtpappret och dessa krokar håller på att ge efter. Förr eller senare kommer betongelementen att falla till gatan och bara slumpen avgör om någon kommer vara på fel plats vid det tillfället. Det är alltså frågan om en säkerhetsrisk och därför väljer man att agera. Uppsalas byggnadsnämnd verkar ha dragit lärdom av situation Slussen i Stockholm där en förfallen trafikapparat har dragits i långbänk och blivit en fara för allmänheten. Det är brådskande och därför valde byggnadsnämnden att rösta enhälligt ja till förslaget. Man kan hoppas att de lyckas hålla emot de överklaganden som garanterat kommer in.

UNT:s ledare har dock en annan uppfattning. Man väljer istället att bli nostalgisk över en dåtid som aldrig varit och berättar euforiskt om Scheeleapoteket som tidigare fanns på platsen. Men istället för att gå in på varför Scheeleapoteket var så märkvärdigt (platsen för syrets upptäckt) stannar ledarens argumentation vid arkitekturen, trots att samma arkitektur återfinns på flera håll i staden (Sysslomansgatan/S:t Johannesgatan, Svartbäcksgatan och området runt Övre Slottsgatan).

På samma sätt stannar argumentationen kring Åhlénshusets fasad lika abrupt vid dess arkitektur, istället för att gå in på dess historia. Det föredetta Tempohusets fasad var ett pilotprojekt för att testa ett nytt utseende för Tempovaruhusen. Fasaden skulle massproduceras och bli Tempos nya signum. Dessvärre blev metoden alldeles för dyr och man valde istället att bygga grå kartonger som alla andra. I grunden är tårtpappret samma produkt som IKEA:s gula bokstäver eller Volvo:s järnsymbol. Skillnaden är att tårtpappret av varierande orsaker aldrig slog igenom och alltså skulle passa bättre i en antologi över misslyckade varumärken. Ett monument för en sådan antologi ska alltså vägas mot allmänhetens säkerhet.

Vad som återstår är argumentet om att fasaden påminner oss om 60-talets rivningsvåg och att vi inte får göra om dåtidens misstag. Argumentet är enbart tänkt att vispa upp de starka känslor som många har för den tiden, för den har ingen saklig grund. Ett varuhus byggs ut och i samband med det byts en allmänt bespottad fasad ut mot något som är lättare att underhålla. Det har ingenting gemensamt med de regelrätta kränkningar som 60-talet medförde i form av tvångsflytt, expropriering och rivningsvåger i hela stadskärnan. Inte minst fastighetsägarna har lärt sig sedan dess.

Ledaren diktar vackert om Åhlénshusets "omistliga" värde, men likt ledaren väljer även jag att avsluta lite prosaiskt: Låt tårtpappret falla, ty verkligheten blir aldrig skönare än dikten.

När Översiktsplan 2010 föreslår ny bebyggelse söder om Kungsängsleden sparkar naturvårdsföreningarna bakut. Bakgrunden är att Årike Fyris föreslås bli del i ett världsarv tillägnat den småländska upplänningen Carl von Linné. Naturvårdsföreningarna menar att den bebyggelse som föreslås i översiktsplanen inkräktar på det eventuella världsarvet. Världsarvet är hotat!

För det första har vi inget världsarv än, det är bara på förslag. Men arbetet är långt gånget och det är inte osannolikt att Uppsala kommer med på listan över de närmare 900 världsarven. Det är positivt för staden om vi får ett världsarv. Det sätter oss på världskartan och talar om för världen varför Linné valde Uppsala, och inte Älmhult. Men ett världsarv är inte riskfritt för stadens utveckling. Två av de totalt fem delarna av världsarvet kommer att hamna i närheten av för stadslivet intressanta områden och risken är stor att de s.k. buffertzonerna runt världsarvet förhindrar en omvandling som Uppsala behöver.

Linnéträdgården är en del av projektet och det är naturligtvis fantastiskt att ha ett världsarv runt knuten i centrum. Men hur påverkar det Svartbäcksgatans utveckling? Får hotellbyggnaden intill rustas upp? Det är viktigt att dessa frågetecken rätas ut, annars löper vi risk att cementera delar av staden som har mycket kvar att ge. Årike Fyris är ett ännu större dilemma. Betyder gränsdragningen att Ulleråker inte kan utvecklas eller att Ultuna har växt färdigt? Här pratar vi om ett potentiellt forskningskluster som i sig bygger vidare på det som Linné en gång påbörjade.

Att vi får ett världsarv är positivt för Uppsalas varumärke, men om det görs villkorslöst riskerar det att hämma stadens utveckling. Den största risken med världsarvet är buffertzonerna som kan sätta krokben för en omvandling av inte minst den västra sidan av ån. UNT:s ledare är dock väldigt entusiastisk och menar att det här är en chans som Uppsala inte får missa. Lena Hartwig (s) får kritik för att hon föredrar ett naturreservat framför ett världsarv. Men har hon inte en poäng? Vore det inte bättre att göra något åt bostadsbristen?

Årike Fyris är i allra högsta grad ett grönområde värt att bevara. Men det måste tillåtas bli en del av staden om fler ska få tillgång till platsen. Det är inte ett försvar för en motorledsbro, men väl ett försvar för utvecklingsområde Ulleråker-Ultuna.

Vad blir det av Årike Fyris, egentligen?

Uppsalahem oroar sig (med rätta) för den kommande utvecklingen kring stadens studentlägenheter. Med Vasakronans stundande utförsäljning finns det en stor risk för att stadens bestånd av studentlyor kommer minska kraftigt de närmaste åren. Uppsalahem har nu vaknat till liv och säger sig vilja köpa mark av Akademiska Hus i södra delen av kvarteret Blåsenhus för att bygga 270 nya studentlägenheter.

Vasakronans utförsäljning riskerar att minska antalet studentlägenheter drastiskt. 4300 lägenheter är ändå ett rätt omfattande bestånd. Samtidigt räddar vi inte studenternas bostadssituation genom att bara försöka rädda de gamla lägenheterna från ombildning. Fler studenter kommer till universiteten och trycket på lägenheterna kommer att ständigt öka, även om inte Vasakronans studentlägenheter ombildas. Det finns bara en väg och det är att bygga mer.


Det rödmarkerade området pekas ut i programmet för Blåsenhus

Uppsalahem vill nu fortsätta bygga studentbostäder, och med 270 nya lägenheter fördubblar de sitt bestånd. Att de nya lägenheterna hamnar längs Artillerigatan i kvarteret Blåsenhus är ur ett stadsbyggnadsperspektiv väldigt intressant. Artillerigatan domineras idag av bostadsrätter och närområdet i övrigt domineras av privatägd villabebyggelse. Här finns några av Uppsalas dyraste kvadratmetrar. Att lägga till studentlägenheter i området breddar spektrat rejält, till dess fördel. Studenterna kommer öka folklivet i och med att de dessutom verkar i området på dagtid. Det ökar underlaget för mer service, vilket inte minst gynnar de boende längs Artillerigatan.

Men Artillerigatan ställer på sitt sätt också krav på byggnadernas utformning. Här duger inte slentrianmässig hus-i-gräsmatteplanering. Våga möta gatan istället! Kåbos tidiga 1900-talsarkitektur bör bemötas med något som visar att utvecklingen faktiskt gått framåt de senaste 100 åren. I den utvecklingen ingår insikten om att monofunktionella områden tappar i folkliv, och att studentlägenheterna därför borde kompletteras med mer service. Med 2500 studenter och 400 anställda på dagtid bara vid Pedagogikum finns ett stort underlag för service som kan kompensera för avståndet till centrum.

270 studentlägenheter är en bit på vägen mot att bekämpa studenternas bostadsbrist. Men trots Uppsalahems och Majklockans satsningar de senaste åren behövs mer. För övrigt anser vi att gärdet norr om BMC bör bebyggas.

Vill man ställa sig på tvären mot nya stadsbyggnadsprojekt eller försöka tygla Uppsalas starka utveckling finns det många värdeargument i arsenalen hos en nimbyist. Det är inne nu att ta till miljöargument mot den täta blandstaden, men här finns det mycket som istället talar för en förtätning just för miljöns skull. Ett annat klassiskt argument är "tänk på barnen!". Det finns organisationer som inte drar sig för att åberopa FN:s barnkonvention som försvar till förglesning. En sådan inställning bygger på att det är kontakten med naturen som är viktigast för barnen. Men ska man tro föräldrarna själva (och de borde känna sina barn bäst) är det närheten till kompisar och service som är viktigast.

När Kungsängen, Kapellgärdet och Fyrisäng började planeras hade man en tydlig målgrupp: medelålders par med god ekonomi och utflugna barn. Man räknade med att de skulle flytta från villan och in till stadens utbud för en lite rikare tillvaro. Denna kundgrupp tog förstås med sig bilarna in till stan och därför måste man bygga trafikleder i centrum och hålla en hög parkeringsnorm vid nybyggen så att bilarna skulle få plats. Staden var inte en plats för små barn. Men till planerarnas stora förvåning ville även barnfamiljerna ha tillgång till stadens utbud. Denna kundgrupp visade sig mindre benägen att äga bil eftersom det medförde onödiga kostnader: allt finns ändå inom gång- eller cykelavstånd. Många föräldrar ville komma bort från landsbyggdens största nackdel: det eviga skjutsandet. Efterfrågan på centrala lägenheter går bortom alla förväntningar.

Den oväntade kundgruppen ställer förstås oväntade krav på service och nu är det brist på inte minst förskoleplatser i de nybyggda bostadsområdena. Kommunen står handfallen inför uppgiften att erbjuda de nyinflyttade invånarna en god service på rätt ställe. När servicen inte finns i närområdet ökar återigen behovet av bilen, eftersom det annars blir omöjligt att få livspusslet att gå ihop. Helt plötsligt går drömmen upp i rök när skjutsandet är tillbaka. Landsbyggden har mycket effektivt blivit en del av staden, fast på helt fel sätt. Tur att trafiklederna byggdes och att parkeringsnormen var så hög.

Grundproblemet är förstås bristen på funktionsblandning. Bygger vi monofunktionella områden måste vi också räkna med transporterna däremellan. Visionen om en promenadstad försvinner direkt när målet är där där man aldrig är. Här måste både kommunen och byggföretagen rycka upp sig i planerandet och kundprofileringen. Om något skall uppföras i det offentliga rummet måste också andra delar av offentligheten tillåtas. Ansvaret ligger på kommunen, även fast den inte medger det. Planmonopolet medför dels makt men också ett mycket stort ansvar. Eftersom vi talar om ett offentligt monopol är det av största vikt att det fungerar.

Barnfamiljerna har insett stadens fördelar. När ska kommunen göra det?

Moderaterna väljer konsekvent att stoppa huvudet i sanden när det gäller Uppsalas framtida infrastruktur. På frågan vad vi ska göra åt bilarnas utsläpp svarar man "det ordnar sig, tekniken går säkert framåt". Men bilarna skapar också trängsel, vilket märks inte minst i stadskärnan. Moderaterna har dock startat en egen kampanj som går ut på att vända problemet: det är bussarnas fel att bilarna inte kommer fram. Någonstans har man dock glömt att det är människorna som ska komma fram, inte bilarna.

På frågan hur vi ska utveckla kollektivtrafiken svarar man "det får folket avgöra". Tid för ett sådant avgörande är redan bokat: den 19 september i år är det kommunalval. Oppositionen och kristdemokraterna har redan bestämt sig för spårvagn, men de övriga allianspartierna ser hellre en växande bilpark fram till 2030. Inger Söderberg (m), styrelseordförande i GUB, verkar måttligt intresserad av att utveckla sin egen verksamhet. Det har varit väldigt tyst från Centerpartiets och Folkpartiets sida, och man undrar om de alls har något intresse i frågan.

I arbetet med Översiktsplan 2010 som för övrigt är under utställning har Alliansen tonat ned behovet av en bättre kollektivtrafik och väljer istället att säga i stort sett ingenting alls. Här kan vi hålla med Kersti Kollberg som vill se en mer sammanhållen riktning mellan blocken för stadens fortsatta utveckling. Just angående infrastrukturen, som ligger nästan helt på kommunen, borde det finnas en större enighet så att staden kan växa långsiktigt runt ett fungerande system.

Dessvärre kan vi inte hålla med Kersti Kollberg i hur en sådan gemensam linje skulle vara formulerad. Kollbergs förslag att "Uppsala är en gammal stad som behöver utvecklas med tiden men som inte mår bra av alltför mycket modern klåfingrighet i de gamla miljöerna" skulle paradoxalt nog leda till ökad biltrafik. Kollberg föreslår att eventuella högre hus ska placeras utanför stadskärnan, likt La Dèfense, men som både UNT och vi konstaterat tidigare leder det till en värre trafiksituation med döda stadsdelar.

Alliansen måste hur som helst rycka upp sig. Med mindre än ett halvår kvar till valet är det dags att ta ställning för en utveckling av Uppsala stad. Folket har fått ett tydligt besked från oppositionen; vad är Alliansens alternativ?

Efter 144 år får pendlarna snart ett nytt stationshus att passera på morgonen. På grund av svampskador och föråldrad logistik byts stationen ut mot en ny byggnad med bättre kapacitet och ett bättre utbud. Det behövs, för vår stad växer alltmer österut och stationsområdet är (utöver Östra Station) väldigt fattigt på livaktiga verksamheter. Den nya passagen kan också göra tillvaron lite enklare för de 25 000 pendlare som reser till och från Uppsala dagligen.

Huset bjuder på lite avvikande arkitektur. Naturligtvis kan man ha synpunkter på stilen i sig men det är trots allt en individuell smakfråga. Men sen finns det invändningen att huset "inte passar in" och då syftar man på den ganska givande arkitekturen hos det äldre stationshuset. Det är över 140 år av historia mellan dessa byggnader. Från att ha legat i stadens utkant ligger nu stationen i centrum. Från att tågresor varit en lyx är det nu en del av vardagen för många människor. Det vore konstigt om det inte kunde återspeglas i arkitekturen.

Den 11 april invigs det nya stationshuset. Man kan hoppas att det inte hinner gå 140 år till nästa stationshus eftersom Resecentrum redan från början varit i underkant för de växande behoven.