I början av mars hölls ett seminarium på White Arkitekter som handlade om färgsättning, eller bristen därav, i modern arkitektur. Finns det för lite färg i dagens arkitektur? Vad kan vi göra för att få in mer färg? Är det ens önskvärt?

Under seminariet hölls en del föredrag om färgsättning historiskt, hur det fungerar idag och hur det skulle kunna fungera i framtiden. Därefter följde en hel del diskussioner kring hur olika miljöer kan färgsättas, och om det finns ett behov av att styra färgsättningen. Är färg något som är förbehållet märkesbyggnader, eller bör alla ha rätt till färg? Ska färgsättningen vara fri, eller behövs en styrning? Behövs det en styrning för att få mer färg? Dessa frågor fick aldrig något tydligt svar, och orsaken är troligtvis att diskussionen är alldeles för bred för att rymmas i ett seminarium. Därför får den gärna fortsätta här.

- Finns det ett behov av mer färg?

- Ska färgsättningen styras, och i sådana fall hur?

- Passar en mer blandad färgsättning i alla miljöer?

Under seminariet framhävdes till exempel V-dalas vita fasad och dess grönska i förgrunden. Här står träden för en föränderlig färgsättning. Ett annat exempel är Carolina Rediviva och Slottet som fått en annan kulör sedan de renoverades. Här kommer frågan om det är den ursprungliga färgen eller en färg i tiden som ska användas. Andra exempel är självklart nyproduktion med vita putsfasader, möjligen med inslag av trä och plåt. Hänger färgsättningen på materialen? Ordet är fritt.

Ett sammandrag från seminariet

Illustration: White Arkitekter

De föreslagna 11-våningshusen vid Kvarntorget tycks ha överlevt samrådsprocessen. Det verkar som att syftet med planen har nått fram. Man skulle kunna säga: Grattis, Kvarngärdet!

Syftet med planen är att omvandla det sömniga Kvarntorget till ett levande stadsdelscentrum. För att åstadkomma det ska den befintliga centrumbyggnaden få fler verksamheter och nya bostäder. Nya bostadsrätter läggs till i det hyresrättstäta Kvarngärdet och parkeringsplatsen ska bli ett nytt torg. 11-våningshusen ser till att markera denna (nya) målpunkt och ge området en ny karaktär.

Alla är naturligtvis inte glada åt att husen kommer synas på avstånd, och en del vill kapa bort fem våningar så att Slottet och Domkyrkan förblir alenarådande i stadssilhuetten. Men de flesta tycks ha fattat poängen med förslaget, och proteststormen har uteblivit. Det bådar gott för den fortsatta omvandlingen av Kvarngärdet.

Planförslaget kan läsas här

Uppdatering 1:
Vårt yttrande kan läsas här

 
Källa: 18 minuter, 2011-03-02

Robert Damberg (MP) vill sänka parkeringsnormen för att inte slösa med markresurser när det är bostadsbrist i stan. Han får medhåll av Uppsalahem, som för närvarande har 400 lediga p-platser, men knappt några lediga lägenheter. Det är kanske dags att omprioritera.

För varje bostad som byggs måste det till minst 0,8 nya parkeringsplatser, eller 80 parkeringsplatser per 100 bostäder. Dessa tar plats, antingen i markplan eller i garage, och gör att lägenheterna blir dyrare. 80 p-platser i markplan tar upp mer markyta än de 100 bostäder som de betjänar. 0,8 garageplatser per bostad motsvarar ett extra rum per lägenhet om man ser till byggkostnaden. Kostnaden ska sedan fördelas ut på bostäderna, vilket slår hårdast mot de mindre lägenheterna.


Parkeringsnormen tillåter bara p-platstätheter som är över snittet för bilinnehav.

Liv Hahne (M) ser dock inga problem med normen. Enligt henne motsvarar den det genomsnittliga bilinnehavet. Men då förstår man inte p-normens konstruktion. P-normen sätter ett golv för antalet p-platser. Det är alltså okej att bygga 4 p-platser per lägenhet, men inte 0,7. P-normen förutsätter alltså att bilinnehavet ska vara lika stort eller större än vad det är idag. Det känns som fel riktning med tanke på att trenden med förtätning leder till bättre kommunala kommunikationer, vilket alltså skulle minska behovet av bil. Istället måste förtätningen hållas tillbaka då man måste få in fler parkeringsplatser.

P-normen leder till en del märkliga situationer. Då 20 hyresrätter planerades vid Klostergatan var man tvungen att förklara att det centrala läget inte föranledde något behov av parkeringsplatser, men för säkerhets skull påpekade man att det fanns platser i närheten. 16 p-platser skulle annars ha tagit upp halva Klosterparken. För studentbostäder ligger p-normen på 0,3 i centrala lägen. Det betyder att de 250 studentbostäderna i Blåsenhus kommer tvinga fram 75 p-platser, trots att de ligger på krypavstånd från campus och har otroligt nära till stadskärnan. Om dessa p-platser läggs in mellan punkthusen blir förortskaraktären komplett: hus-i-parkeringsplats.

Damberg (MP) vill sänka P-normen, och det är en diplomatisk inställning. En sänkning av p-normen skulle inte påverka de projekt där byggherren verkligen ser ett behov av parkeringsplatser. Den skulle däremot tillåta fler projekt med en högre täthet i centrala lägen. Då kan marken, pengarna och servicen nyttjas bättre.

Illustration: Aros Arkitekter

Idag kommenterar YIMBY Uppsala den debatt som väckts till liv i och med förslaget om studentbostäder i Blåsenhus. Hittills har debatten handlat om hushöjder och siktlinjer, men det gör att frågan om studenternas bostadsbrist tappas bort. Debatten kring området måste mogna för att kunna ge svar på frågan "Hur ska bostäderna utformas?", så att Uppsalahem och Akademiska Hus kan sätta spaden i jorden. Här finns stora möjligheter att förädla Blåsenhus och Kåbo till fördel för grannar, för studenter och för universitetet.

Artikeln är tänkt att vända debatten till något positivt som hjälper området och studenternas bostadssituation. Den ger inte det slutgiltiga svaret på hur bostäderna ska se ut. Den är tänkt att bjuda in Dig till att svara på frågan "Hur kan förslaget bli bättre?". Din åsikt har betydelse.

Hela artikeln kan läsas här.

Illustration: White Arkitekter

En liten strimma av hopp för Uppsalas utveckling till en tät blandstad har kommit till ytan. Det så kallade Kraftledningsstråket håller på att revideras till Fyrislundsstråket; en stadsdel med 2000 bostäder, kontor, handel, kvartersstad och niovåningshus. Såret mellan Sala backe och Årsta ska läkas med små kvarter, blandade verksamheter och mångfaceterad arkitektur. Det bådar gott för både Sala backes och Årstas framtid.

Kraftledningsstråket var tidigare tänkt som ett bostadsområde med 500 bostäder i stora kvarter med låg exploateringsgrad (se "Programsamråd" i länken ovan). Byggnadsnämnden har nu tänkt om och vill istället se fler bostäder, fler användningsområden och större variation i hushöjderna. För att få en så blandad stadsmiljö som möjligt vill man också dela upp kvarteren i mindre delar och släppa in flera mindre byggare. De stora drakarna kommer alltså att få lite hälsosam konkurrens.


Förslag till ny kvartersstruktur.

Inför utvecklingen av området kommer Fyrislundsgatan att omvandlas till en stadsgata med egna stråk för kollektivtrafiken och fler övergångar. De planskilda korsningarna försvinner, cykelvägar passerar gatan och den nya bebyggelsen ska komma närmare. Omvandlingen är samtidigt ett miljöargument då den väntas leda till mindre genomfartstrafik och en naturligt sänkt hastighet.

När programmet är antaget påbörjas detaljplaneringen i etapper. I programmet ges riktlinjer för hur byggenskapen ska utformas. Olika verksamheter ska tillåtas överlappa varandra både i plan och höjd så att de eventuella byggherrarna blir friare i utformningen av husen. Blandade boendeformer är också önskvärt och kommer sannolikt att beaktas vid marktilldelningen. Det ställer höga krav på Fastighetskontoret som måste kunna hantera flera olika intressenter samtidigt. Även ett bra program kan falla på krånglig praktisk hantering.

 
Alternativa placeringar av affärslokaler och kontor.

Sett ur ett historiskt perspektiv är programmet något av en återgång till de stadsplaner som upprättades på 1800-talet, där infrastrukturen och generella riktlinjer för byggnadsutformningen låg fast, men där de enskilda projekten tilläts variera inom kvarteren. Så kommer förhoppningsvis även Fyrislundsstråket att utvecklas, även om det försvåras av den nitiska detaljplaneprocess som följer. Vi får se hur serviceinriktat Fastighetskontoret och Stadsbyggnadskontoret kan vara.

Hela programmet kan läsas här.

Foto: Aros Arkitekter

Som vi tidigare skrivit om vill Uppsalahem "slå ett slag" för Uppsalas studenter. Ett sätt att göra det på är att förvärva mark från Akademiska Hus och bygga i direkt anslutning till campusmiljöerna. Bra tänkt, säger vi. "Cykelavstånd" är ändå inget som får studenter att plugga längre på campus, och ett tomt campus är ett svart hål i stadsväven. När nu chansen ges passar Uppsalahem på att höja ribban med ett höghus på 14 våningar. Men där tar det stopp i utvecklingen. Vi får några utströsslade punkthus som slösar bort universitetets mark och som vägrar integrera sig med resten av staden. En väldigt trist utveckling.

Trots goda förutsättningar för kvartersstad mot Artillerigatan får vi istället hus-i-impediment. För att ge intrycket av en hög exploatering, att man faktiskt tagit tillvara markresurserna, låter man husen sträcka sig upp till 14 våningar upp. Inget fel med hushöjden, ingen boende kommer drabbas med det läget, men om man vill få in så många studentlägenheter som möjligt på den här ytan har man valt helt fel väg. Bygg istället kvarterslängor utefter Artillerigatan i 5-6 våningar med plats för verksamheter i bottenplanen. Då frigörs grönyta som faktiskt kan användas till något annat än blickfång.

Bristen på plats för andra verksamheter är påtaglig. Vad har de närboende att tjäna på en sådan exploatering? Absolut ingenting. Självklart kommer det att överklagas. Med plats för mindre affärer och caféer kommer även grannarna att ha nytta av exploateringen och studenterna tjänar på att det finns bättre service i närområdet. Det gör också underverk för den utbildning och forskning som bedrivs inom området.

Samtidigt finns det avarter åt det andra hållet som är mycket skadligare. Centerpartiets (Bondeförbundet?) Stefan Hanna säger sig vara positiv till nya "vackra höga hus", men verkar inte vara intresserad av någon sorts stadsutveckling. Han strider istället för höghus i stadens odefinerade ytterområden, men vägrar ge några argument för det. Varför ska man bygga högt? Det är inte bara för sakens skull, utan det finns också praktiska och arkitektoniska finesser. Hannas utspel om "vackra höga hus" är snarare ett politiskt korrekt sätt att säga "bygg gärna, men inte här".

Det finns förstås kortsiktiga vinster i att bygga punkthus, och även när det gäller studenternas bostadsbrist måste det finnas ekonomi bakom. Men det borde ligga i universitetets intresse att den byggda miljön fungerar för campuset för många år framöver. Här borde universitetet (som annars inte är en del av processen) styra upp utvecklingen mot ett mer hållbart stadsbyggande.

Den estetiska kvalitén på det som byggs idag är enligt mig tråkig. Ibland är byggnader också rentav fula med sina krystade påsmyckningar av färg som misslyckas med att dölja att de är identiska med grannen. Jag har ingenting emot den avskalade stilen, men jag vänder mig mot dess totala dominans som anonymiserar mycket av det som byggs idag.

För mig ska inte arkitektur vara anonym och intetsägande, den ska berätta historier och väcka känslor. Hus bör ha karaktär och skapa starka känslomässiga band till dem som lever med det. Vi behöver fler sådana byggnader. Men var hittar vi nybyggda exempel på det? Jag har en vision om en arkitektursatsning här i Uppsala driven av kommunen tillsammans med stadens fastighetsägare. Där syftet med satsningen är att bygga på de små överblivna och dåligt utnyttjade plättarna mark som finns lite här och var i centrala Uppsala. De plättar som lämnats orörda på grund av att de är små. Målet skulle vara att bebygga dessa plättar med arkitektoniskt intressanta byggnader. Kvaliteten på arkitekturen ska nås genom en kampanj med rittävlingar, där inbjudna arkitekter och allmänheten kan presentera idéskisser för olika platser i staden. Där den vinnande idén avgörs genom en allmän omröstning.


Exempel på omvandling av parkeringsplats vid KFUM Borgen. Där öppnas också en liten gårdsplan med gamla gårdshus där ett café skulle kunna verka.

Det är viktigt att dessa nya byggnader är arkitektoniskt intressanta, inte bara för stadens skönhets skull, utan också för att lyckade projekt kommer att inspirera fler fastighetsägare att vilja göra liknande saker med deras överblivna markplättar. Ponera att det skapades en trend i Uppsala där fastighetsägare såg möjligheterna att tillföra ny och intressant bebyggelse vid sina fastigheter. Helt plötsligt upptäcker de att de har potentiella inkomster där de kanske inte ens sett möjligheterna. För fastighetsägarna finns stora pengar att tjäna då de har marken redan betald. Så helt plötsligt växer det upp vackra små townhouses lite varstans i stan med nya caféer och butiker. På gator som tidigare varit folktomma skulle dessa byggnader kunna attrahera liv. Dessa hus skulle ge stadskärnan nya dimensioner och stärka dess attraktionskraft.

Ett hus vid Gotlandsnation som hyllar reggaestaden Uppsala.

Kanske är detta ett sätt att förnya bilden av Uppsala som något mer än universitetsstaden med en domkyrka och ett rosa slott. Men framförallt hoppas jag att det skulle kunna visa att vardagsarkitektur kan vara rolig och berikande.