I UNT presenterades på måndagen en undersökning bland Uppsalas befolkning vars resultat pekade på att dessa tyckte att staden är lagom stort. Längre bak i tidningen kunde man bland annat finna en annons från en student, med bild och allt, som sökte bostad inför terminsstarten.

Att Uppsalaborna tycker att staden är lagom kan ge upphov till en provinsiell självgodhet. Grogrund att alltid förespråka status quo, då vi redan lever i de bästa av världar. Mot denna inställning kan vi ställa föreställningen att lycka och framgång nås genom konkurrens mellan expansiva regioner och att inga käppar bör sättas i hjulen för denna enda vägens politik. En uppfattning vars tilltro på framtiden och det moderna som har vissa paralleller med de krafter som raderade mänger av småstadsmiljöer i Sverige och bland annat gav oss Uppsalas lilla centrums i många avseenden medelmåttiga shoppingstråk, som kunde legat i vilken mellanstor svensk stad som helst.

Nå, artikelns huvudpoäng tycks vara att Uppsala får sin småstadskärna genom sitt lilla centrum. En enligt min uppfattning märklig ståndpunkt som tyvärr avspeglar den förenklade bild som många tycks ha av stadsplanering. Komplicerade faktorer och omständigheter reduceras till en enkel dimension; planer på ett åtta-våningshus driver fram kommentarer om att Uppsala inte är Manhattan eller om en förstörd unik stadsbild.

Mycket ligger i vad man lägger in i ordet småstadskänsla. Utan någon gemensam uppfattning av begreppen blir givetvis en diskussion helt och fullt meningslös. För mig är småstadskänsla att ha närhet till ett centrums (basala) funktioner av service, varor och tjänster utan att för den sakens skull behöva trängas med turister och allsköns utsocknes från när och fjärran. Mer Sysslomansgatan eller Väderkvarnsgatan än Kungsgatan således.

För att behålla en småstadskänsla i en växande stad uppnås inte genom att se fördelarna med ett litet centrum utan genom att utveckla och förbättra existerande stråk utanför densamma. Genom tillförsel av arbetsplatser, lokaler och bostäder som kan skapa fler miljöer som har ett lokalt utbud. Att försöka skydda småstadskänslan genom att stjälpa över befolkningsökningen på ytterområderna kommer inte skapa eller bevara småstadskänsla utan ökade transporter och längre avstånd - näppeligen något som jag associerar med småstaden utan snarare glesbygd. I så fall blir det frågan om ökad trängsel på gågatan och fler artificiella stadscentrum likt Gränby centrum i framtiden, när urban sprawl gör det lilla centrumet allt mer otillgängligt för boende i stadens expansionsområden och mjölken köps halvvägs till Knivsta.

Tät blandstad? Nej tack, säger UNT. Dagens ledare visar att 60-talets stadsplanering lever vidare i journalistikens medvetande. 50 år av konsekvensbeskrivningar har ännu inte nått fram.

Ledaren tar fram en klassisk paradox hos människors efterfrågan: Ett lugnt boende i ett centralt läge. Sedan den äldre kvartersstrukturen brutits upp för att ge utrymme för "utblickar" och "siktlinjer" har det blivit väldigt svårt att bygga lägenheter med en så kallad "tyst sida", d.v.s. att ljudnivån är under 55 decibel utanför fönstren till hälften av rummen. Med ny forskning som visar på de skadliga effekterna av buller är det inte konstigt att "lugnt boende" är efterfrågat. Med de högre ljudnivåerna i centrum orsakade av biltrafik blir det naturligtvis svårare att bygga bostäder som passar människors behov av lugn och ro.

Problemet är bara att om vi ska bygga i "lugna lägen" (d.v.s. långt från centrums buller) kommer det leda till en ökad utglesning som i sin tur leder till en ökad bilanvändning som leder till ännu högre ljudnivåer i centrum. Medan vi bygger nya bostäder som uppfyller dagens krav kommer de äldre att successivt hamna över kravgränserna. Vi kan efterfråga spårvagnstrafik ut till periferin, spårtrafik som är mycket tystare än bilar, men att bygga en mil nya spår till områden där bilen ändå dominerar är knappast lika effektivt som att bygga en mil nya spår mellan Uppsalas två stadskärnor (glöm inte Gottsunda) som lätt täcker in tusentals resande. Det går att bygga centrala lägenheter som uppfyller dagens bullerkrav, och om vi inte vill göra det värre för de som redan har en bostad måste vi bygga tätare.

Ledaren tar också upp innerstadens expansion i Librobäck och Kungsängen och menar att innerstaden måste expandera. Det är självklart, och där håller vi med. Men innerstaden måste också förtätas ytterligare. Ledaren tar upp bristen på affärsverksamheter i centrum men missar vad det verkligen är brist på: bostäder. Det finns gott om kontor och affärer i centrum men en brist på bostäder vilket gör att centrum upplevs som väldigt otryggt efter arbetstid. Där är kvarteret Torget och Suttung glädjeämnen som tillför mer liv i de centrala delarna. Sen har UNT förstås rätt som pekar på bostadsområdet Kungsängen som fortfarande saknar den funktionsblandning som skulle kunna göra området attraktivt även i framtiden.

Är politikernas kappvändning kring Seminarieparken en ny brytpunkt i stadsplaneringen? Knappast. Det är inget märkvärdigt att opinionen står upp för en fungerande park och en vacker miljö när alternativet är vita putspalats. Kvarteret Torget, Suttung, Alfhem, Blåsenhus och Uppsala Entré visar tydligt att det fortfarande går att förtäta i innerstaden och det finns fortfarande mycket kvar att göra.

Översiktsplanen visar faktiskt på flera positiva trender för Uppsalas utveckling. Naturligtvis kommer dessa att ifrågasättas men det finns all anledning att stå upp för de trender som faktiskt kan hjälpa Uppsala att bli en levande och hållbar storstad i framtiden.

I helgen följde det med en bilaga till Upsala Nya Tidning (UNT) med rubriken ”Uppsala, fjärde storstaden”. Det är en annonsbilaga från Stadsbyggnadskontoret och Fastighetskontoret i Uppsala som vill tala om att här byggs det, minsann. Bilagan berättar om allt från Uppsala Resecentrum och Uppsala Konsert och Kongress till Gränby Arena och SLU’s expansion. En fullspäckad tidning med allt som händer i Sveriges fjärde största stad. Den glömmer heller inte bort att Uppsala Kommun nu är hem för mer än 190 000 människor. Äntligen!

I ett förord skriver Lars-Gunnar Karlsson (ordförande i fastighetsnämnden) och Liv Hahne (ordförande i byggnadsnämnden) att Uppsala inte längre är en småstad. Uppsala är en storstad och med den utvecklingen kommer nya behov och nya möjligheter. Så sant!

Så går man in på listan över aktuella detaljplaner i Uppsala i jakten på kommande häftiga projekt. Överst stod tidigare ”Alfhem, Överklagad”. Här har vi problemet. Detaljplaneförslaget för Alfhem är i mångt och mycket precis det man kan begära av en byggnad så centralt belägen. Den har plats för en restaurang i bottenplanet, den ansluter till gatan på ett bra sätt, den har åtminstone två olika färger på fasaden och smälter in mycket bra med den omkringliggande bebyggelsen. Enligt miljökonsekvensbeskrivningen kommer projektet inte att göra någon som helst negativ åverkan, annat än att den råkar byggas där det en gång stod en kyrka. Denna kyrka revs (efter beviljad rivningslovsansökan) för några år sedan då den var i så dåligt skick. Alfhem ger ett välbehövligt tillskott av centrala lägenheter, läker ett sår i stadsbilden, tillför en restaurang till området och visar att området lever. Varför överklaga?
 

Ett annat exempel är Kvarteret Plantan . Återigen en lyckad förtätning med en läkning av kvarteret ut mot Dragarbrunnsgatan och dessutom ett tillskott i kvarterets arkitektur. Återigen överklagat. För att man ska kunna överklaga en detaljplan krävs att man är sakägare. Antingen bor man i kvarteret eller i närheten, och man måste ha yttrat sig antingen under ett samråd eller en utställning. Varför någon går så långt som att överklaga just den här detaljplanen är väldigt svårt att förstå.

I dessa detaljplaner finns det inget som gör de värda att överklaga. Det är förstås en subjektiv bedömning, men i sammanhanget får man också ta in ett större perspektiv: Uppsala växer. Fler människor vill bo och arbeta här, fler människor vill ha arbetsplatser och bostäder. Efter att ha spridit ut staden i närmare hundra år är det på tiden att den får växa inåt igen. Centrum måste bli tätare, centrum måste bli större. Alfhem och Plantan är små men ändå viktiga tillskott som fyller ut hålen i kvarteren och läker staden. Det här är otroligt viktigt för att Uppsala ska kunna bli en hållbar stad som vi kan älska även i framtiden.

Alfhems överklagan har avslagits och planen har nu vunnit laga kraft. Vi lyckönskar de som bygger och de som kommer att få bo där en dag. Vi önskar Kvarteret Plantan samma öde.