Utskrift från uppsala.yimby.se
....

Vad är social hållbarhet?

 

Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog på inobi, kommer att i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Den första delen "På väg in i ett nytt planeringsparadigm" handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna "Stråken som skapar staden", "Byggnader längs stråk" och "Vad är social hållbarhet?" handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Den fjärde och sista delen om social hållbarhet följer.


Hemma i bokhyllan ligger en bok som heter ”Kitschiga vykort”. Den innehåller 115 sidor med fula vykort från 1950-60-talet. Här blandas bilder på bjärt kolorerade dansband med bilder från småstäder som stolt visar upp nyuppförda Epa-varuhus och parkeringsplatser. Ett halvsekel senare ska vi skratta gott åt gårdagens framtidstro, mode och taffliga fotoredigering.

Ibland funderar jag över vad vi lämnar efter oss idag som man kommer att skratta åt i framtiden. Vad som i dagens medvetna och ironiska tid är så pretentiöst men samtidigt naivt att det uppstår ofrivillig komik i efterhand. Med visst obehag kommer jag fram till att 3D-visualiseringar över nya hus och stadsmiljöer är en lågoddsare. För trots att samtiden producerar en hel del trista hus längs obefolkade gator är bilden som visas upp innan projekten realiseras präglad av sorglös eufori. Vi har vant oss att se förföriska fotomontage där de nya husen glöder i kvällssolen och utemiljöerna befolkas av inklippta lyckliga människor. Stillbilder av ett socialt liv som i många fall är kraftigt överdrivet jämfört med hur det faktiskt kommer att se ut. Och dessutom saknar varje spår av ironi.

I de bästa stunderna är skickliga fotomontage ett fantastiskt hjälpmedel att på förhand visualisera hur nya byggnader och stadsrum kommer att te sig och det finns många 3D-visualisörer som är rena konstnärer. Men i tidiga skeden vill arkitekter och beställare gärna ge bilderna en extra knuff. Och då ligger det nära till hands att vilja visa upp det folkliv som vi hoppas kommer att ske. Det är ofta ett tävlingsmoment inblandat i tidiga skeden och de som bedömer parallella uppdrag eller ger markanvisningar tycker förmodligen att social hållbarhet är jätteviktigt. Då måste vi visa att de nya miljöerna blir attraktiva platser som inbjuder till sociala möten.

 

Hållbarhetsbegreppet

Stadsbyggandets sociala konsekvenser är jätteviktiga. Faktiskt helt avgörande för hur vårt samhälle kommer att utvecklas framöver.

Frågorna kring människors möjlighet att leva jämlikt i de växande storstäderna är så viktiga att de definitivt är värda en mer systematisk och omsorgsfull plats i planeringen än att reduceras till inklippta människor i fotomontage som visar nya byggnader. Men det är just här som problemet börjar. För även om alla anser att social hållbarhet är en ödesfråga är det ytterst få som vet vad som egentligen kännetecknar en socialt hållbar miljö. Det är lätt att se vad som är problematiskt i dagens situation men svårt att veta vad vi skall göra för att förbättra den. Till detta finns vare sig några tydliga mål eller vedertagna medel. Kopplingen mellan den byggda miljön och det sociala livet som ske mellan husen är nämligen en mycket komplex företeelse.

Själva hållbarhetsbegreppet började användas på allvar efter Brundtlandsrapporten 1987. Rapporten satte fokus på de systemfrågor som ytterst avgör människans plats på jorden långsiktigt. Målsättningen innefattade ett idealt läge för samhället där levnadsvillkor och resursanvändning möter mänskliga behov utan att äventyra hållbarheten i ekosystem och miljön.

Hållbar utveckling handlar om att långsiktigt bevara vattnens, jordens och övriga ekosystems produktionsförmåga och att minska den negativa påverkan på naturen och människors hälsa. Hållbarheten gäller tre olika dimensioner:

  • Social hållbarhet, som handlar om att bygga ett långsiktigt stabilt och dynamiskt samhälle där grundläggande mänskliga behov uppfylls.
  • Ekologisk hållbarhet, som handlar om att hushålla med mänskliga och materiella resurser på lång sikt.
  • Ekonomisk hållbarhet, det kan till exempel betyda att ekonomisk tillväxt inte får ske till priset av ett segregerat och ojämlikt samhälle och en förstörd miljö. Samhället bör i stället anpassas efter vad miljön och människors hälsa tål och där vi långsiktigt investerar i dessa resurser.

Ursprungligen användes alltså alla tre nivåer av hållbarhet för att beskriva kopplingen människa-miljö. Med tiden har den praktiska användningen av ”social”, ”ekologisk” och ”ekonomisk” hållbarhet kommit att symbolisera olika saker. Man pratar idag ofta om att ekologisk hållbarhet för att beskriva en situation där energi- och resursanvändning fungerar utan att långsiktigt äventyra planetens ekosystem och klimat. Ekonomisk hållbarhet används i allmänhet för att beskriva tillväxt, men definitionen är omtvistad och många menar att begreppet kidnappats. Att det idag ofta får symbolisera något annat än vad som ursprungligen avsågs. Social hållbarhet saknar vedertagen definition och används på helt olika sätt av olika aktörer. Ofta mer som ett vagt feelgood-begrepp i tidiga skeden än som en konkret markör för något som går att mäta och utvärdera. Kopplingen till Brundtlandsrapporten är svag.

Av de tre hållbarhetsdimensionerna är det alltså bara den ekologiska hållbarheten som har en någorlunda generell och allmänt accepterad innebörd. En innebörd som korresponderar mot en komplex men ändå greppbar målsättning – att människan skall leva på ett sätt som inte utarmar jordens resurser. Hållbart, så att naturens stabila ramverk för det mänskliga livet inte förändras. Själva begreppet ”hållbarhet” blir relevant när det kopplas till ett tillstånd man vill upprätta.

Ett socialt hållbart samhälle skulle enligt samma logik vara ett samhälle i stabilitet, där inte motsättningar, splittring och desintegration slår undan fötterna för dess existens. Men redan här börjar en lång rad varningsklockor att ringa. Vilka aspekter av samhället vill vi skall vara stabila? Och vilka medel vill vi upprätthålla dessa? Är ett statiskt totalitärt samhälle mer hållbart än ett föränderligt men liberalt? Är det socialt hållbara samma sak som det rättvisa och jämlika eller handlar det om att ge alla individuell frihet, och vem definierar i så fall grunderna? Ganska snabbt inser vi att social hållbarhet inte är ett objektivt definierbart tillstånd utan mer en uppsättning värderingsmässiga mål, vars innebörd och uttolkning borde se helt olika ut i olika politiska läger.

Vi kan fråga oss om social hållbarhet över huvud taget en lämplig term för att beskriva målen som framtidens samhällsplanering står inför. Risken med att tro att social hållbarhet är ett tillstånd är att man missar dessa komplexa karaktär. Att skriva in social hållbarhet som ett övergripande mål i tidiga visionsdokument utan att ge sig i kast med att förstå frågorna på djupet, innebär att man tappar kontrollen över vad man egentligen vill uppnå. Eller så leder det till hårt skurna förenklingar. Social hållbarhet riskerar då att bli ett tomt begrepp utan egentlig påverkan på det byggda resultatet. Att analysera vilka sociala frågor som är relevanta i det specifika fallet och länka dem till en mer övergripande helhetsbild kräver analysverktyg som dagens bygg- och planeringsapparat saknar.

 

Samhällsvetenskap och planering

Vill vi skaffa redskap att förstå komplexa sociala frågor och omsätta förståelsen till praktiskt användbara planeringsverktyg, måste vi skapa broar mellan teori och praktik, mellan samhällsvetenskap och planering. Men hur dessa broar skall se ut är inte självklart. Samhällsvetenskapen har finstämda och intrikata metoder att förstå sociala frågeställningar, men när det kommer till praktiskt användbara tillämpningar befinner man sig hästlängder bakom naturvetenskapen. Delvis för att sociala frågor är komplexa och saknar logisk förutsägbarhet, delvis därför att det inte funnits samma kommersiella incitament att utveckla tillämpningar. Effektiviteten med vilken naturvetenskaplig och teknisk forskning omsätts i användbara produkter är imponerande. I många fall är dagens vardagsprodukter av sådan art att de hade setts som ren science fiction för bara några decennier sedan. Forskningsfronten rör sig snabbt framåt och studerar man utvecklingen inom t.ex. kommunikation, medicinteknik eller IT ser man en nästan osannolik progression. De konsumentprodukter som når marknaden är i sig oerhört komplicerade, men för att använda dem behöver man inte förstå hur de fungerar. Användarvänlighet och funktionalitet är ledord i teknikutvecklingen. Försöken att omsätta samhällsvetenskaplig forskning i praktiskt handfasta rekommendationer har dock inte fallit lika väl ut. ”Social ingenjörskonst” är idag närmast att betrakta som ett skällsord. Det är konstigt, när man betänker vilka vinster som skulle kunna göras av att förse samhället med användarvänliga redskap att uppnå förutbestämda mål. Men det är lätt att mål och medel blandas ihop, och orättvist ge de teoretiska redskapen skulden för hur de använts av tveksamma ideologier.

Under folkhemsbyggandet var det vanligt att samhällsvetenskaplig forskning knöts till stadsplaneringen. Inom modernismen fanns en stark tilltro till vetenskap och empiri. Plandokument gavs utökad tyngd genom att presentera lösningar baserade på kvantitativa studier, men den inneboende risken att mäta och räkna fel saker ter sig i efterhand som uppenbar. Naturvetenskapen sysslar i mångt och mycket med att reducera verkligheten; att finna kunskap om företeelser genom att förstå de ingående mekanismerna på en så basal nivå som möjligt. För att vinna generell kunskap använder sig naturvetaren främst av logiskt tänkande, experiment och kvantitativa studier. Filosofiskt sätt använder man sig av deduktion (att logiskt härleda slutsatser ur givna premisser), och induktion (att härleda slutsatser ur empiriska erfarenheter). Dessa slutledningar är i sig inte tillräckliga för att förstå samhälleliga fenomen då komplexiteten är för stor. Risken med att kopiera naturvetenskapliga metoder är att reducera för långt och missa den sociala verklighetens invecklade karaktär. Det är lätt att hamna i en situation där samhällsvetaren ”tvingar in” en komplex social verklighet i stolpiga modeller där de logiska sambanden inte korresponderar med det man studerar. Inom stadsplaneringen till exempel genom att anta premissen att den moderna människan önskar bo i funktionsseparerade förorter, och bygga upp hela planeringsapparaten därefter.

De kopplingar mellan samhällsvetenskap och stadsplanering som idag finns är av helt annan karaktär än på 1960-talet. Idag bedrivs mycket samhällsvetenskaplig forskning i en kulturrelativistisk tradition som är mycket skeptisk till naturvetenskapliga metoder. Det är inte ovanligt att kvalitativa studier av det sociala livet i stadsdelar knyts till stadsplaneringen. Ofta i anslutning till stundande förändringar. Denna typ av hermeneutisk forskning kan bygga upp en helt annan djupförståelse än vad empirismen mäktar med, men för bygg- och planeringssektorn är det ofta svårt att veta hur man skall ta ställning till den. Byggandets villkor dikteras till stor del av ekonomiska faktorer, och för att gå emot marknaden krävs stort politiskt mod. Specifika kvalitativa studier av gentrifieringsprocesser och sociala rörelser i förändring kan i bästa fall skapa ökad förståelse för hur människor lever i den fysiska miljön men de har svårt att utgöra tillräcklig grund för att motivera insatser som innebär att marknaden inskränks. Den postmoderna/kulturrelativistiska kunskapstraditionen producerar skarp och tankeväckande kritik, men den är vag när det gäller att formulera konkreta och praktiskt genomförbara alternativ. Istället för induktion och deduktion använder man sig av ofta av slutledningen abduktion – att tolka enskilda företeelser ur ett större sammanhang. Här finns ingen formell logik eller vederhäftig statistik att hänga upp slutsatserna på. Ställda mot byggbranschens ekonomiska kalkyler och tekniska hårdfakta tenderar abduktiva slutsatser och rekommendationer att blåsa bort med vinden när det kommer till faktiska beslut.

För att skapa fungerande teoretiska plattformar att förstå och i förlängningen styra stadens sociala utveckling behövs troligen en palett av redskap. I en idealsituation skulle målen med stadsplaneringen sättas utifrån politiska värderingar, och samhällsvetenskapen skulle sedan hjälpa arkitekter och planerare med neutrala med effektiva verktyg för att uppnå dessa mål. Utan teoretiska redskap är det lätt att vi blandar ihop visionära mål, handlingsplaner och rena detaljer. De övergripande visionerna vattnas ut och mister sin politiska kraft när de inte möts upp av genomförandeorienterade lösningar. Dessutom blir det svårt att följa upp och kvalitetssäkra dem. Alla planer kan ges visionen ”Den goda staden” eller ”Framtidens boende”. Begrepp av detta slag säger inte så mycket.

I detta sammanhang är det värt att lyfta fram att det inom samhällsvetenskapen finns en rad initiativ som syftar till att hitta konstruktiva medelvägar mellan naturvetenskapligt influerad empirism och kulturrelativism. Den tvärvetenskapliga inriktningen ”Kritisk realism” tillhandahåller en högintressant metodologi med syfte att förstå och förklara komplexa sociala fenomen utifrån ett sammanhängande tankesystem. För den intresserade rekommenderas boken ”Att förklara samhället” av Berth Danermark (red) starkt.

Den kritiska realismen förespråkar metodpluralism – att olika metoder bör utföras parallellt för att skapa en större helhetsförståelse. Inom stadsplaneringen bör kvantitativa metoder användas där de passar, t ex när det kommer till att analysera urban syntax, existerande flöden och rörelsemönster och logiska kopplingar mellan stråk och målpunkter. Men de måste kombineras med kvalitativa metoder för att skapa större djupförståelse för de sociala och psykologiska frågorna. Dessutom pläderar man för användandet av slutledningsprincipen retroduktion – att på teoretisk väg definiera de ingående faktorer som måste finnas till för att göra något till vad det är. Detta genom abstraktioner och kontrafaktiskt tänkande. På samma sätt som naturvetaren utför experiment kan samhällsvetaren laborera med ingående variabler för att förstå vad som måste till för att uppnå ett specifikt mål.

Exemplet med Västra Hamngatan från den första essän visar på ett typiskt retroduktivt resonemang. Genom att strypa trafikflödet på en innerstadsgata ändrar man en av de grundläggande egenskaper som gör gatan till det den är, vilket får konsekvenser för helheten. Man kan teoretiskt laborera med att ersätta husen med andra typer, ta bort bottenvåningarnas lokaler, öka trafikmängden eller addera målpunkter i omgivningen och utifrån detta abstrahera fram en kunskap kring vad som är centrala mekanismer och vad som är bieffekter. Genom retroduktion kan vi skapa en brygga mellan kvalitativa och kvantitativa ansatser. En kombination av statistik och djupförståelse för sociala villkor förser forskaren/planeraren med grundkunskap om förutsättningar och ingående variabler. Utifrån denna kunskap preciseras mål som både är relevanta och möjliga att uppnå. Retroduktionen blir sedan metoden att rekonstruera de villkor som måste till för att uppnå målen. På detta sätt kan vi med förvånansvärt god träffsäkerhet visa vilka de sociala konsekvenserna blir av olika alternativ och i förlängningen ge dem en dignitet i planeringsprocessen som är svår att uppnå på annat sätt.

 

Att skapa praktiskt användbara redskap

Jag vill alltså påstå att man genom relativt enkla applikationer av kritisk realistism metod kan skapa effektiva metoder för att förutse de troliga sociala konsekvenserna av olika planeringsalternativ. Kopplar man denna kunskap till ett sammanhang där de sociala målen med stadsbyggandet definieras tydligare än idag kan vi skaffa en större kontroll över stadens sociala utveckling. Vi skall inte förledas att tro att det finns enkla kausalsamband som löser samhällets sociala utmaningar. Men genom strukturerade analysmetoder kan vi påvisa vilka insatser som ger vilka resultat på olika nivåer, vad som berör grundläggande frågor respektive symptom och vilka sociala aspekter som är förutsägbara och vilka som inte är det. Ett kritiskt realistiskt angreppssätt hamnar sällan i motsats till andra metoder. Dess utgångspunkter är okontroversiella och lätta att ta till sig, vilket gör att metodologin relativt enkelt skulle kunna etableras på stadsbyggnadskontoren runt om i landet, liksom hos politiker och konsultföretag. Redskapet är en vetenskapligt förankrad grundmetod som kan appliceras på olika områden. En begreppsvärld där komplexa fenomen får adekvata beskrivningar och kopplingen mellan strukturer och aktörer etableras.

Det finns en hel del material att utgå ifrån. Såväl Boverket som många kommuner har tagit fram omfattande underlag för att behandla sociala frågor inom stadsplaneringen. I detta sammanhang vill jag lyfta fram Boverkets utmärkta skrift ”Socialt hållbar stadsutveckling” från 2010, samt etnologen Sören Olssons ”Social hållbarhet i ett planeringsperspektiv” liksom Göteborgs kommuns utredning ”Social konsevensanalys”. Den sistnämnda har fått stor användning i Göteborgs detaljplaneprocesser på senare år. Grundläggande är en uppdelning i fem geografiska nivåer (Byggnad och plats, närmiljö, stadsdel, stad och region). Med utgångspunkt i dessa nivåer bedömer man troliga konsekvenser av planerade byggprojekt i en matris utifrån målsättningarna ”sammanhållen stad”, ”samspel”, ”vardagsliv” och ”identitet”. Att etablera denna typ av analyser i pågående detaljplaner är ett oerhört bra initiativ, men slagkraften minskar av att de fyra målen är vaga i konturerna och svåra att definiera och kvalitetssäkra. Det uppstår en risk för begreppsmässiga överlappningar och sammanblandning av mekanismer och symptom, vilket man ser i vissa planer där matrisen används. Ur ett kritiskt realistiskt perspektiv är dokumentet en mycket bra grund, men det finns utrymme för ökad tydlighet och konsekvens.

På inobi har vi utvecklat en egen metod för social konsekvensanalys. Liksom Göteborgs kommun utgår vi ifrån olika geografiska nivåer, men vi nöjer oss med tre stycken; närområde, stadsdel och stad. Utgångspunkten är att retroduktivt bedöma de sociala utfallen av förändringar i den byggda miljön, utifrån en social nulägesanalys. Metoden har inga generella mål, utan dessa sätts tillsammans med beställaren. Grundläggande begrepp för målformuleringen är bl a ”Integration”, ”jämlikhet” och ”sammanhållning”. Och här blir det tydligt att olika aktörer har olika mål. En privat fastighetsägare har mindre möjligheter att arbeta med de övergripande frågorna än vad en kommun har. Men för detta skall man inte förringa privata aktörers möjligheter att bidra. I den optimala situationen är kommunens övergripande målsättningar tydliga och välmotiverade så att andra aktörer kan känna att deras insatser verkar i ett större sammanhang. Medvetenheten om de olika skalnivåerna är avgörande.

På nivån närområde är de sociala frågorna av handfast art. Det handlar om att planera människors närmiljö för att underlätta vardagen och stimulera möten. Medvetenhet om hur privata, halvprivata, halvoffentliga och offentliga rum samspelar brukar vara viktiga frågor, liksom var det finns sittmöjligheter i anslutning till entréer, hur gemensamma utrymmen som tvättstugor och cykelrum är utformade och om det finns flexibla gemensamhetslokaler och lekplatser. Frågorna berör projekterande arkitekter i hög grad. Viktiga begrepp för sociala målbeskrivningar på närområdesnivån kan vara flexibilitet, mötesplatser, sammanhållning och livsstil.

stadsdelsnivån handlar det om social sammanhållning i ett större område. Avgränsningen kan göras med hjälp av de boendes upplevelse av identitet, eller utifrån administrativa gränser. Funktionsblandning, service och genomströmning är viktiga frågor, liksom hur sociala parametrar som klass, etnicitet och demografi yttrar sig. Den inre samhörigheten är en viktig fråga. Här råder stora skillnader mellan olika områden. I traditionella ”byar” med utpräglad identitet och tydlig avgränsning mot omgivningen hittar vi starka sociala band. Vissa av öarna i Göteborgs Skärgård är exempel på sociala system med rötter långt tillbaka i tiden. Att växa upp i ett område av detta slag skapar samhörighet och identitet. Samtidigt bygger samhörigheten på en viss homogenitet, och gränserna mot omgivningen är tydliga. I andra områden är de interna banden svagare, vilket kan ha många olika anledningar. På många ställen ligger stora utmaningar i att skapa en gemensam identitet när det inte finns några hostoriska band människor emellan. Det är önskvärt att skapa identitet men undvika exkludering. Bygga gemenskapen på öppenhet och tolerans snarare än släktband och klasstillhörighet. Kunskap om de sociala strukturer som existerar och är viktig för att förstå hur en stadsdel fungerar. Viktiga begrepp för sociala målbeskrivningar på stadsdelsnivån är alltså bl a sammanhållning, identitet, karaktär och mångfald.

På stadsnivån tittar vi på den urbana helheten. Betraktar vi hela staden ur ett socialt perspektiv framträder nya problemområden. En fråga som rönt stor uppmärksamhet på senare år är hur urbana varumärken byggs upp och skapar internationell attraktivitet. En ännu viktigare fråga som bär på en stor laddning är den växande bostadssegregationen. När vi tittar på staden övergripande framträder ett problematiskt lapptäcke där olika sociala grupper bor i olika områden. Uppdelningen är som bekant inte bara ett resultat av fria val utan bär stark socioekonomisk och etnisk prägel. Människor bor i stor utsträckning nära de som är ekonomiskt och kulturellt lika. Den sociala sammanhållningen som vi lyfte som en kvalitet på stadsdelsnivån kan alltså leda till ökad segregation på stadsnivån. Detta är viktigt att ha i åtanke. Strävan mot social hållbarhet är inte någon linjär process längs en svart-vit skala utan en komplex serie avvägningar. I viss mån ställs individens intressen att bo nära likasinnade mot samhällets övergripande behov av integration. Hur vi formulerar de sociala målen på denna nivå är i högsta grad en politisk fråga. Viktiga begrepp för sociala målbeskrivningar på stadsnivån är stadens övergripande identitet, integration, frihet, jämlikhet och rättvisa.

Begreppen jag nämnt under de olika skalnivåerna skall betraktas som värderingsmässiga paraplyer utifrån vilka man måste formulera platsspecifika mål. Själva målformuleringen är en visionär och värderingsladdad process, som bör följas upp av framtagande av konkreta handlingsplaner och markörer för kvalitetssäkring. Och vi får inte glömma att målen är komplexa till sin natur. Svåra avvägningar kan behöva göras, inte minst när vi ställer långsiktiga socaial värden mot ekonomiska vinster i det korta perspektivet. Det finns en fara med att i allmän konsensusmentalitet försöka dölja detta bakom allmänt accepterade, men tomma värdeord. Och det är mycket viktigt att de sociala värdena verkligen kan motiveras.

 

Avslutande diskussion

De närmaste decennierna kommer stora stadsbyggnadsprojekt behöva realiseras för att möta en accelererande bostadsefterfrågan. Dessa fyra essäer har syftat till att peka på de viktigaste frågorna som avgör om expansionen kommer att ge upphov till vackra, attraktiva områden där människor knyts närmare varandra, eller om vi står inför ett nytt miljonprogram, där skalan och tätheten höjs utan att sociala och estetiska värden skapas. Om expansionen kommer att befästa de sociala avgrunder vi ser idag, eller verka för ökad närhet och integration. Helt klart är att såväl politiker som planerare, arkitekter och exploatörer kommer att ställas inför stora utmaningar. Att sätta tydliga sociala mål och ha modet och verktygen att genomföra dem blir en central del av arbetet. Men detta är inte lätt. Bör målen utgå ifrån att skapa sammanhållning och identitet i närområdet eller att verka för ökad social blandning? I idealsituationen bör man givetvis sträva åt båda dessa håll.

Bostadssegregationen är värd att stanna upp vid. I min mening är det helt avgörande att finna strategier att knyta ihop staden. Uppdelningen som följer på segregationen påverkar oss alla, i synnerhet barn och unga. I uppväxtmiljön läggs grunden till våra sociala nätverk . Genom de kontakter som knyts i bostadsområdet lär sig barn och ungdomar de sociala koder som ger inträde till olika delar av samhället och arbetsmarknaden. Vi är redan nu i en situation där individens livschanser påverkas kraftigt av var man är uppvuxen. Och detta blir ännu mer oroväckande när vi ser att skillnaderna präglas alltmer av etnicitet. Fortsätter vi vandra på den vägen vi är på nu kommer samhället polariseras. Och då kan vi på allvar prata om att hållbarheten i de sociala strukturerna är hotad. Segregationen är alltså en av våra allra största samhällsutmaningar. Och en av de svåraste. För det finns så oerhört starka marknadskrafter som driver på den. När man kommer ner på den individuella nivån ställs saken på sin spets. För den strävsamma medelklassfamiljen som köper hus i en dyr villaförort för att barnen skall växa upp i lugna kvarter bland likasinnade blir plötsligt en del av den efterfrågan som leder till splittringen.

Jag vill påstå att strävan mot större integration är en av de allra viktigaste frågorna i dagens Sverige. Och här kan faktiskt stadsplaneringen åstadkomma något, i synnerhet i de större städerna. Att se varje nybyggnadsprojekt i relation till hela stadens bostadssegregationssituation är nödvändigt om en långsiktig utveckling mot integration skall bli möjlig. Genom planmonopolet har politikerna denna makt i sina händer. För om vi accepterar att bostadsmarknaden är extremt polariserad då är enda vägen till förändring att söka mildra skillnaderna. I förra essän tittade vi på Nya Hovås. Att bygga 800 nya lägenheter i direkt närhet till attraktiva villaområden innebär en strukturell förändring av helheten. Även om merparten av dessa lägenheter kommer bli dyra och exklusiva möjliggör byggnaderna ändå en social blandning som inte funnits på platsen tidigare. I detta fall ser de kringboende inte de nya husen som ett hot utan som en möjlighet. En möjlighet att få ett mer attraktivt närområde. Större serviceunderlag och bättre utbud.

Jag tror vi måste börja i den ändan. Skapa urbana kvaliteter som skapar både integration och attraktivitet. Komplettera monofunktionella områden, oavsett om det är lyxiga villaområden eller utsatta förorter, med levande stråk och centrumpunkter där mervärden skapas och möten över traditionella klass- och etnicitetsgränser underlättas. Härom året diskuterades den planerade lyxrenoveringen av Högsbohöjd i Göteborg flitigt. Detta område visade sig innehålla något så unikt som ett socialt tvärsnitt av befolkningen. Äldre hus och låga hyror möjliggjorde för resurssvaga grupper att bo här. Samtidigt gjorde det attraktiva läget mellan stad och natur området attraktivt även för medel- och överklassen. Kombinationen av stark inre identitet och blandad befolkning gjorde området högintressant ur socialt hänseende. Om den övergripande stadsplaneringen skall syfta till att minska klyftorna torde bevarandet av områden med Högsbohöjds sociala sammansättning vara högst relevant. Liksom strävandet efter att skapa nya områden med förutsättningar för social blandning.

Detta ter sig mycket svårt men vi kan fråga oss vad alternativen leder till för samhälle.

Gå med i YIMBY Uppsala
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
Denna artikel är publicerad både här och på Yimby Stockholm, Yimby Göteborg och Yimby Malmö.
Kommentarerna nedan är från alla dessa siter.
 0
Patrik Höstmad (2 Oktober 2015 11:54):
Jag är fortfarande lite lost på slutet med talet om flexibilitet, mötesplatser, sammanhållning, identitet, karaktär, mångfald, integration, jämlikhet, rättvisa... Denna flytande begreppsvärld blir för mig lite som den 3D visualisering som Fredrik inledder med att kritisera. Går det att tala ännu mer konkret om sociala frågor och verktygslådan som står till buds?
 0
Martin Kolk (2 Oktober 2015 13:22):
Jag tror verkligen att kommunpolitikerna har nyckeln till att lösa det flesta av segregationsproblemen i våra storstäder. De är ju de som är huvudskyldiga till sakers tillstånd. Vår segregation är verkligen planerad uppifrån och inte något som uppstått genom "självorganisering" (framför allt pga åtgärder från mindre kranskommuner, men även inom centrumkommunerna).
 0
Jan Wiklund (2 Oktober 2015 20:40):
Dyrt kommer det att bli; antagligen måste mycket av det som har byggts överges och annat byggas istället. De flesta städer har alldeles för stor kostym. Men frågan är hur dyrt det blir att göra ingenting. Att investera i minskat energi- och råvarubehov är ju ett av de verkligt få givna sätten att få igång den anorektiska europeiska ekonomin.

En annan sak: Jag tyckte inte det framgick särskilt tydligt i artikeln att en rimlig tolkning av begreppet "social hållbarhet" borde vara "ett samhälle som håller ihop, ett samhälle som inte spricker sönder i gynnade och missgynnade". Ett samhälle utan gullgrisar och styvbarn för att tala med Per Albin. Rimligen något att tänka på medan gini-index stiger. Det handlar ju inte om etniska grupper, det handlar om rika och fattiga, även om det finns en korrelation.
 0
Martin Ekdahl (2 Oktober 2015 22:54):
Till att börja med vill jag passa på att tacka för fyra mycket välskrivna essäer. Faktiskt så pass välskrivna att det inte finns mycket att tillföra.

Personligen kan jag aldrig sluta att förvånas över byggherrars lust att skapa spännande mötesplatser och få folk att mötas. Som om det vore det högsta målet med varje nytt bostadsområden - att få folk att mötas. I själva verket består dessa brobyggande möten ofta inte av mer än de artigheter som utdelas under ett köpet av en falafel eller gyrostallrik.

Integration är idag ett magiskt ord som används i olika sammanhang för att beskriva hur olika grupper av människor skall kunna omfattas och omslutas av ett majoritetsamhälle.

Men istället för integration skulle jag hellre vilja använda begreppet "inklusion". Vi måste sluta tala om ett majoritetsamhälle. Vi måste sluta se på folk som representanter för vissa givna grupper.

Istället börja se på folk som individer. Alla med egna unika egenskaper och erfarenheter. Först då kan vi skapa det mångfacetterade samhälle med alla de spännande möten som planerarna alltid pratar om.
 0
Claes (2 Oktober 2015 23:55):
Nyckeln till social hållbarhet måste vara att skapa fler områden med blandad klassmässig och etnisk sammansättning. Vägar måste öppnas upp till möten. Som det är nu är det en katastrof. Att lyfta fram öarna i skärgården som ett ideal är helt fel. Social hållbarhet genom homogenitet?

Den mest givna platsen som ett hjärta för ett nytt tänk kring social hållbarhet är i ett expanderande centrum, precis så som det är tänkt i Centrala älvstaden. Att bereda plats för hyresrätter möjliga för låginkomsthushåll att bo i är helt avgörande för att Centrala älvstaden ska bli lyckad. Jag tror man bör undvika att bygga billigt (som i lågkvalitativt) och istället satsa på individbaserade stödsystem. En hyressättning med mycket högre spridning beroende på läge kan också ge möjligheter för låginkomsttagare.

Dessutom bör staden alltid och så mycket det går satsa på att bevara befintlig äldre bebyggelse som ger karaktär och framför allt kan innehålla lokaler och bostäder till mycket lägre priser än i nyproduktion.
 0
Daniel Andersson (3 Oktober 2015 01:56): Online
Överdrivs inte möjligheterna med att folk skall mötas i boendet och spontant när de går på stan? Är inte väl så framkomliga vägar att ställa tydliga krav på arbetsplatser och föreningsliv ett bli mer inkluderande och integrerade? De strukturella barriärerna mot inträde i svenskt arbetsliv måste också minskas. Den ekonomiska aspekten kan kanske hanteras med en global enhetslön?

Nu tar vi hög bostadsefterfrågan och befolkningstillväxt i Sverige som närmast en naturlag. Men, vad säger att det förblir så? Baltikum i vår närhet har minskat i befolkning. I USA har soliga delstater som Texas och Kalifornien växt mest under efterkrigstiden. Även nordeuropéer söker sig söderut för semestrar och konferenser. Nästa steg är kanske att alltfler även väljer att flytta till Sydeuropa för att arbeta. Inom Frankrike tror jag det funnits en sådan tendens.
Mer el från solen i framtiden talar även det för sydligare länder. Varmare klimat och vattenbrist skulle kunna tala emot en sådan utvecvkling, men avsaltning hanterar det. (Jordbruket får däremot problem.)

Är det självklart ett större problem med fattiga människor i svenska städer än om de bott i andra länder (och varit ännu fattigare)?

Att skapa stabilitet i vår omvärld är kanske främsta sättet att öka den sociala hållbarheten idag, då stora grupper människor flyr för sin säkerhet.

Likaså när folk flyttar för att trygga sin utkomst. Vore det inte mer hållbart att företagarna/entreprenörerna flyttade till de fattiga regionerna istället? Och/eller att vi exporterar de strukturer som skapar välstånd i Nordvästeuropa till mindre lyckligt lottade regioner? Globaliseringen gör väl i viss mån detta redan, men släpps kanske inte in överallt, och den kunde kanske förstärkas på något sätt i de regioner som inte är tillräckligt kommersiellt intressanta.
 0
Jan Wiklund (3 Oktober 2015 08:43):
Daniel: Naturligtvis. Ojämlikheter skapar perversiteter och konflikter på den globala skalan likaväl som på den lokala. Men vi har inte så mycket makt att påverka den sociala hållbarheten på fler ställen än där vi själva finns. Så vi kan åtminstone göra det.

Vi har förvisso en möjlighet på den globala skalan, och endast en: Sluta upp att tjyvhålla på frihandel! Alla idag rika länder har blivit rika för att dom har tillåtit sig själva att stödja sin egen industri, se Ha-Joon Chang: Kicking away the ladder, http:​/​/​www.​ilocarib.​org.​tt/​trade/​documents/​economic_​po.​.​ som radar upp en massa exempel.

Detta förbjuds enligt dagens WTO-regler, pådyvlade fattiga länder av de rika; fattiga länder ska i evighet förbli billiga råvaruleverantörer och inte tillåtas klättra upp i rikemansklubben på det sätt vi själva har använt. Endast mycket stora länder som Kina tillåts att bryta mot dessa regler, hittills med lysande framgång.
 0
Mats (3 Oktober 2015 14:22):
Svårt att skapa social hållbarhet när inte viljan hos folket finns till interaktion över gränserna.
 0
Daniel Andersson (3 Oktober 2015 15:23): Online
Jan W: Jag får inte länken att fungera. (Misstänker upphovsrättsvärnande) Men, boken verkar intressant av de korta sammanfattningar jag hittade.

Mats: Massor av folk arbetar i företag vars produkter och tjänster säljs i andra länder. Som konsumenter köper vi villigt produkter från exempelvis Kina om de är billigare. Är det inte interaktion över gränserna? Och många lägger frivilligt ut sina liv på utländska (eller globala) webbtjänster. Vi har aldrig interagerat så mycket över gränserna som idag.
Att många känner oro i turbulenta tider och en del drömmer sig tillbaka till (sin bild av) gårdagens lösningar är knappast konstigt. Den som lever får se vart utvecklingen leder.
 0
Jan Wiklund (3 Oktober 2015 22:09):
Daniel: Kanske du hittar de här:
https:​/​/​gemensam.​wordpress.​com/​20​11/​0​3/​28/​en-​bortglomd.​.​
http:​/​/​www.​project-​syndicate.​org/​commentary/​free-​trade.​.​
https:​/​/​gemensam.​wordpress.​com/​20​14/​10​/​0​8/​frihandelns-​.​.​
https:​/​/​www.​mtholyoke.​edu/​acad/​intrel/​interwar/​keynes.​.​.​

Fast yimby ska ju inte vara ett slagfält för eller emot frihandel. Det viktiga ur ett yimby-perspektiv måste vara att se till att inte städerna splittras upp på inbördes fientliga subkulturer åtskilda av ingenmansland.
 0
Hans Jörgensen (4 Oktober 2015 12:24):
Mycket läsvärd artikel. Efter lite väl långa resonemang om verktyg (som ioförsig säkert är intressant ur forskarvy) så avslutas det hela med en del praktiska uppslag.
Men: begreppet Social hållbarhet är som sagt diskutabelt. Artikelförfattaren lyfter fram homogenitet och exempelvis by-anda som exempel. Men frågan är om social hållbarhet inte istället handlar om diversitet och tolerans (för olikheter). Det skulle inte förvåna om det finns fall från till exempel öarna där den sociala kontrollen får vissa individer att känna sig ovälkomna. Social hållbarhet skulle däremot betyda inkluderande inställning.

Det är intressant att de färggranna illustrationerna inför nya (bo)stadsområden mest av allt visar upp en medelklassparad, och samtidigt lyfter fram behovet av social hållbarhet. Men det görs som sagt utan ironi.

För mig är soc.hållbarhet, på stadsdelsnivå (eller mindre-ort-nivå) att olika inkomstnivåer, utbildningsinivåer och kulturella intressen finns i balans.
Kanske lyckades ändå det så kallade folkhemmet bäst med denna slags sociala hållbarhet. Det vill säga typ 50- och tidiga 60-tals-områden i städerna, samt mindre orter med bakgrund som bruksorter. Ofta fanns där inom en begränsad geografisk yta områden för olika "klasser": villaområden, eventuellt något finare område kallat "gräddhyllan", radhuslängor, punkthus, flerfamiljehus, m.m. En av de viktigaste sakerna med denna typ av orter var att barnen från olika delområden gick i samma skola, lekte i samma skogar, gick i samma (idrotts)föreningar och att även föräldrar möttes då de var delaktiga i dessa saker. Därmed såklart inte sagt att dessa förhållanden alltid var perfekta. Det finns nog fortfarande sådana småorter och stadsdelar kvar. Intressant att Högsbohöjd nämndes i artikeln. Men det är i kontrast till vilka typer av områden som byggs idag.
 0
Jan Wiklund (4 Oktober 2015 13:02):
Hans J: Det trista var ju att just "folkhemstidens" byggande la grunden för den nuvarande segregationen. Varje område renodlades - hyreskaserner på ett ställe, villor på ett annat. Det hela var förstås oundvikligt givet det modernistiska, eller ska man kanske kallade fordistiska, byggidealet: "som om det funnes ett löpande band", fast det inte fanns...

Kontrasten mellan by och storstad är emellertid en intressant tråd att spinna på. Jag vet ingen som har gjort detta i samband med stadsproblem, utom Johan Asplund i sin bok Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (efter ett begreppspar hos sociologen Ferdinand Tönnies). Asplund refererar till Jane Jacobs: hennes tolkning av storstädernas nuvarande problem handlar enligt Asplund om att storstaden inte tillåts vara stad utan att man prompt ska pracka på dem by- eller småstadskaraktäristika som inte passar.

Något modernisterna excellerade i, för övrigt: folkhemsstadsdelarna byggdes ju som om de vore småstäder fast de inte var det. Med en massa problem som följd.
 0
Hans Jörgensen (4 Oktober 2015 18:49):
Jan, jag håller nog delvis med dig. Men det är vanskligt att jämföra olika stads/bebyggelsetyper ur social-hållbarhets-aspekt. Det finns ju flera andra faktorer som påverkar social hållbarhet (vad det begreppet nu ska stå för). Och inte minst tidskillnader, mellan folkhemsidealet och idag där inte bara planeringsideal skiljer sig utan en massa andra saker/värderingar i samhället.
Men i någon social mening kanske ändå "folkhemsstadsdelar" fungerade bäst, ett tag. Tidigare var väl kvarterstadsdelarna (de som vi strävar efter i yimby) nog inte helt oproblematiska socialt sett. Men vad jag förstått lär de ha varit skapligt blandade där det kunde skilja rejält mellan olika inkomstnivåer t o m inom samma hus. Men det betyder inte att den lägsta klassen var mindre förtryckt för det, i samhällsordningen i stort.

Det jag pekade på i exemplet med mindre tätorter (fast större än små byar) av bruksortskaraktär, var just det att villaområdet och punkthusområdet visserligen var separerade men ändå geografiskt nära. Och orten som sådan hade en gemensam identitet gentemot omvärlden (fabriken, fotbollsklubben...), vilket kanske mildrade de interna kontrasterna. Och nog viktigast av allt: barn o ungdomar från ortens olika delområden gick i samma förskolor och skolor, föräldrar möttes i olika aktiviteter eller tillställningar.

Men jag håller med om problematiken med att små-orts-idealet fick styra planeringen av större städers stadsdelar. I de flesta 40/50/60-tals-stadsdelar finns (men kanske fanns?) väl ingen tydlig ort-identitet av det slag som brukssamhällen kunde ha. De stadsdelarna blev istället sovstäder, de flesta arbetsplatser fanns någon annanstans och i takt med bilismens genomslag och den tillhörande infrastrukturens utbyggnad avtog antagligen dessa stadsdelars funktion som egna enheter. Även om det från början kanske var tänkt att de skulle ha både arbetsplatser, bostäder och centrumfunktioner inom sin geografi. Och från början kanske det fungerade något bättre socialt då det fortfarande var hemmafru-samhälle, dvs iallafall för en del av befolkningen fanns både dag- och nattbefolkning.

Slutsatsen idag borde landa i att gå mer mot verklig blandstad, alltså arbetsplatser, bostäder och verksamheter, som vi ju brukar tjata om. Inte affisch-blandstad där inget får skava. Och att det byggs för olika inkomstnivåer inom samma stadsdel. Inte som idag att hela nya stadsdelar får likvärdiga (höga) boendekostnadsnivåer oavsett om det är bostadsrätter eller hyresrätter som nybyggs, där "social hållbarhet" på sin höjd betyder att sociala problem finns någon annanstans, eller inte syns.
+1
Fredrik Rosenhall (4 Oktober 2015 21:21):
Intressant att ta del av alla kommentarer! Andemeningen i texten är att vi måste akta oss för att svänga oss med luddiga sociala visioner som inte säger något. Att skilja på mål och medel kan vara ett första steg mot större tydlighet. Kan vi skaffa oss någorlunda neutrala redskap att bedöma sociala effekter av förändringar i den byggda miljön, så kan vi också börja ställa krav på att visioner om "den goda staden", "inkluderande mötesplatser mm" måste börja stå för något konkret. Den andra viktiga saken vi måste hålla koll på är att "social hållbarhet" kan betyda helt olika saker på olika skalnivåer. Min personliga uppfattning är att den stora utmaningen ligger i att skapa lokala sammanhang där invånarna känner identitet och gemenskap, utan att detta leder till att folk bara bosätter sig med likasinnade och staden i stort blir segregerad. Socialt, etniskt och demografiskt blandade stadsdelar som har inbjudande offentliga rum för såväl boende som besökare och står i direkt kontakt med omgivningen utan barriärer bör vara målbilden för nya områden.
 0
Fredrik Rosenhall (4 Oktober 2015 21:32):
@Patrik - jag gjorde vissa justeringar av slutet i texten och hoppas att begreppsanvändningen blev lite klarare. Det är svårt att fastslå generella sociala mål för byggandet utan att dessa blir väldigt vaga. Jag tror det är viktigt att man diskuterar vilka sociala mål som är relevanta på vilken skala och i projekten tidigt sätter upp kriterier för hur målen konkret kan genomföras. Ord som "rättvisa" och "integration" är breda, men de bär på starka värderingar och lyckas man omsätta dem till realistiska målsättningar kan stora vinster göras.
 0
Fredrik Rosenhall (4 Oktober 2015 21:52):
@ Jan Wiklund - Du skriver att en rimlig tolkning av begreppet social hållbarhet borde vara "ett samhälle som håller ihop, ett samhälle som inte spricker sönder i gynnade och missgynnade". Ett samhälle utan gullgrisar och styvbarn för att tala med Per Albin. Detta är ju en politisk utsaga. Frågan är om man skall eftersträva en generell definition av social hållbarhet, eller om man skall vara tydlig med att det är ett värderingsladdat område där det råder politiska skiljelinjer? Vill man vara raljant kan man säga att de flesta politiska partier idag antar en vänsterorienterad retorik när det gäller social hållbarhet, men en marknadsliberal hållning i de frågor som påverkar frågan konkret. Hur ofta hör man t ex moderater beskriva bostadssegregationen som en naturlig följd av individens fria val? Eller hur ofta lägger socialdemokraterna fram förslag som att t ex expropriera mark och bygga billiga hyresrätter för att minska segregationen? Större ideologisk ärlighet skulle i min mening vara på sin plats.
 0
Fredrik Rosenhall (4 Oktober 2015 22:05):
@Daniel Andersson - Du ställer frågan i ett större perspektiv, och det är ju väldigt viktigt att göra. Är det den fysiska segregationen i sig som är ett problem, eller är det den sociala åtskillnaden som är kärnan? Så fort man diskuterar byggandets sociala konsekvenser kommer man in på dessa frågeställningar och då blir det väldigt komplext. Den byggda strukturen påverkar ju dels konkret hur människor rör sig och var de möts. Men det är främst på ett abstrakt socialt plan som åtskillnaden blir problematisk. Många vittnar om att den sociala statusen på uppväxtområdet präglar deras identitet i hela livet. Om egenskaper hos den fysiska miljön (husens utformning och inbördes relationer, deras koppling till gator och andra områden och vilka människor som lockas av dem) får så stora effekter på människor - då är det i min mening mycket viktigt att samhällsplaneringen tar frågorna på stort allvar.
 0
Fredrik Rosenhall (4 Oktober 2015 22:15):
@ Hans Jörgensen - Min erfarenhet är att "social hållbarhet" används på helt olika sätt i olika sammanhang. jag tog exemplet med den homogena kulturen på en ö som ett hårdraget exempel. Här råder ju stark inre gemenskap men samtidigt tydliga barriärer mot omgivningen. Mitt i en kosmopolitisk storstad kan man tänka sig att det råder större öppenhet och tolerans, men att folk lättare känner sig rotlösa. I modernismens förorter finns gränser mot omgivningen, men man har inte den nära relation mellan invånarna och husen som i ett mindre samhälle. Olika typologier med olika historia ger upphov till olika sociala miljöer. Jag tror som sagt det är viktigt att fundera över vad vi vill att de nya områden vi planerar skall ha för något socialt liv och hur detta skall relatera till den urbana helheten. Målsättningen bör vara såväl identitet och gemenskap som öppenhet och blandning. Johan Asplunds essä om Gemeinschaft och Gesellschaft som nämndes i tråden är en lysande illustration av dessa frågor.
 0
Jimi Schlichting (4 Oktober 2015 23:02):
Länken till Boverkets rapport saknas och man leds felaktigt till Sören Olssons ”Social hållbarhet i ett planeringsperspektiv”.

Tack för artikelserien!
 0
Martin Kolk (4 Oktober 2015 23:37):
Hans: Intressant resonemang. Ett annat uppenbart exempel på en miljö som var oerhört socialt blandad på en liten geografisk yta var den traditionella storstaden i Sverige innan 1910 eller så. I till exempel Stockholm som bodde ju huvuddelen av befolkningen i alla sociala klasser inom en cirkel med en radie av 3 km.

Samtidigt är ju inte storstaden under den industriella revolutionen en miljö som typiskt beskrivs som socialt hållbar.
 0
Fredrik Rosenhall (4 Oktober 2015 23:54):
Städerna på 1800-talet var väldigt intressanta ur segregationshänseende. Som du skriver Martin bodde folk mycket nära varandra rent geografiskt men det var enorma sociala skillnader inom husen. Mot gården tjänstefolksbostäder, mot gatan paradlägenheter. På ena sidan gatan borgare, på andra sidan arbetare. Redan tidigt skapades en dynamik i dessa stadsdelar, eftersom husen relaterade till samma gaturum. Denna dynamik är intressant då den i brytningstider möjliggör en massa olika kulturyttringar att samexistera på liten yta. Modernismens stad är mycket mer statisk. Det är svårt för kulturlivet att hitta ut till förorten även om det finns många billiga lokaler att tillgå. Avstånden är för långa, vilke gör att den spontana sociala omflyttningen inte kommer igång.
 0
Jan Wiklund (5 Oktober 2015 09:59):
Fredrik: Det är inte konstigt att man från alla politiska läger ser med olust på själva fenomenet ojämlikhet eftersom det för med sig konkreta problem för alla:
- ökad kriminalitet, eftersom de rika anser sig stå över de lagar som gäller alla, och de fattiga, särskilt unga fattiga, börjar dra slutsatsen att eftersom spelet är riggat kan dom också skita i reglerna
- mer sjuklighet, även högt upp i övre medelklassen; det var observationen av detta som fick epidemologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett att forska vidare i saken och skriva boken The spirit level, där man konstaterar att orsaken är stress - från de fattigas sida pga det förakt de utsätts för och från de lite rikares sida pga rädsla att sjunka socialt.
- ökad misstro mellan människor och därmed minskat socialt kapital och större risk för destruktivt fusk, här har Bo Rothstein skrivit det bästa såvitt jag vet. Och om man ska vara väldigt precis är det kanske denna aspekt som bör betecknas som "minskad social hållbarhet".

Sen är det inte det minsta konstigt att olika politiska grupperingar är oeniga i vad man ska göra åt saken. Det är väl det politik går ut på - föreslå olika saker. Gärna saker som drabbar en själv och dem man företräder så lite som möjligt.

Ur yimbysynvinkel behöver man inte heller gräva ner sig alltför mycket, tror jag. Dvs det är inte så mycket man kan lösa med stadsplanering. Man kan dock skapa mer möjligheter. Eller blockera möjligheter, som jag upplever att modernisterna gjorde, med sina strikt segregerade förorter. Att överskrida deras blockeringar är väl den största utmaningen för oss.
 0
Jan Wiklund (5 Oktober 2015 10:03):
Fredrik: Jag tror man får hålla isär. Det var inte 1800-talets stadsplanering som orsakade dåtidens extrema ojämlikhet. Den skulle inte heller ha gjort en minskad ojämlikhet omöjlig eller på något sätt svår. Den var neutral, ett rutnätsmönster som gav plats åt vad fan som helst. Modernismens stadsplanering låste fast den ojämlikhet som fanns - allra mest extremt i Chandigarh där Le Corbusier frustande av lycka gav sig till att planera den perfekta staden för kastväsendet.
 0
Jan Wiklund (5 Oktober 2015 10:18):
Martin: Vår vän Jane Jacobs har beskrivit på vilket sätt det tidiga 1900-talets stadsplaneelit betraktade 1800-talsstaden som socialt ohållbar. Man kortslöt begreppet trångboddhet, och satte likhetstecken mellan små lägenheter och tät stad. Eftersom trångboddhet inte var bra var tät stad det definitionsmässigt inte heller. Hon citerar flera sådana kortslutningar i sin bok.

Dessutom fanns det förstås en rädsla från de dittills dominerande klasserna för att förlora greppet - möjligen är det detta som ligger bakom hela det tidiga 1900-talets stadsfientlighet. Man trodde helt enkelt att om man splittrade upp den farliga underklassen skulle den kunna hållas i herrans tukt och förmaning. Där är det nog Mats Franzén som har skrivit det bästa, och också kortaste, i en essä som heter Gatans disciplinering som finns på http:​/​/​www.​alternativstad.​nu/​Dokument/​gatansdiscipline.​.​
 0
krister (7 Oktober 2015 17:03):
Storstäder är främmande kroppar i den organiska världen. De är i grund och botten klippiga ökenzoner med extra stora värmeutsöndringar på grund av onaturlig import av energi. Under tidigare århundraden anlades parker, stadens gröna lungor, för att förbättra det urbana klimatet. Med tiden har den urbana marken blivit så tättbebyggd och markpriserna skjutit så i höjden att nya parker bara kan realiseras i undantagsfall. De nya innerstadsparkerna inskränker sig till fick- eller fingerstorlek.
Större parker som Botaniska och Slottskogen bör fredas från all form av exploatering. Storstäderna behöver inte växa i befolkning. Bättre att sprida ut befolkningen över hela Sverige.
 0
Martin Kolk (7 Oktober 2015 18:13):
Krister: Om storstäder inte får växa så kommer det att förvandlas till reservat för höginkomsttagare (även om vissa idag mest är "kulturellt kapital" höginkomsttagare), i ännu högre grad än i dag. Det är den enda möjliga konsekvensen av att kraftigt begränsa tillgången till något som är väldigt attraktivt. Hur ska man fördela möjligheten att bo i denna attraktiva miljö (med alla stora fina parker!) som du vill begränsa tycker du? Vilka ska behöva pendla till staden i över en timme varje väg?

Här är en mycket bra artikel om hur motståndet mot nybebyggelse helt förändrade San Franciscos karaktär. Progressiva krafter såg till att inget fick byggas, vilket resulterade i att inga nya progressiva personer hade råd att bostätta sig i staden.

http:​/​/​www.​citylab.​com/​housing/​20​15/​0​7/​whats-​the-​matte.​.​
+2
Mats (7 Oktober 2015 19:16):
Får mig att tänka på kravallerna i Shoreditch i London för nån vecka sedan när anarkister och classwar-folket gick till attack mot ett nyöppnat populärt hipstercafé i stadsdelen.

Anförda av en sociolog, dr McKenzie, hölls en "fuck-parade" mot gentrifieringen. Eller som en kommentator beskrev händelsen: "En sammandrabbning mellan två av samtidens narcissistiska stammar".

https:​/​/​vice-​images.​vice.​com/​images/​content-​images-​cro.​.​*:*&output-quality=
 0
Jan Wiklund (8 Oktober 2015 08:11):
Krister: nu talar du om biologisk hållbarhet, och det kan man förstås ha diskussioner om. Men på en annan tråd, i så fall.
 0
Jan Wiklund (8 Oktober 2015 08:14):
Martin: Den här artikeln som Gustav Svärd hade hittat är också högst relevant i sammanhanget: http:​/​/​www.​washingtonpost.​com/​news/​wonkblog/​wp/​20​15/​10​.​.​
 0
Rabin Kianifar (16 Oktober 2015 13:40):
Väldigt intressant! Man borde förankra den sociala hållbarhetens ståndpunkter och värdera den ännu högre i samhällets planering. Det görs försök men de tenderar ofta till att bli halvdana resultat ur ett framtida perspektiv.
+1
W Wallin (6 December 2015 11:47):
Här talas om hållbarhet.
Är det att bygga hus i enbart betong som sker Göteborg idag?
Dessa betongelement, som transporteras från Estland, eller Tyskland, för att sättas samman till höga betongkomplex här i Göteborg.
Det är klart att belastningen för tillverkningen av betongelementen inte då belastar den svenska miljökvoten.
Vidar så är säger man här, att man skall skapa urbana kvaliteter, som skapar attraktivitet och integration.
Vem skall göra det ? Nu sker det inte så när man har "Det Kommunala Planmonopolet", kvar.
Det blir då den grupp av kommunala tjänstemän, som dagligen arbetar utifrån en mycket stelbent och subjektiv PBL. Detta fasansfulla dokument, som Boverket i brist på arbete har skapat för att visa att man existerar. Har man många hundra anställda, (dubbelt så många som behövs enligt de egna anställda), som har svårt att sysselsätta sig på dagarna, blir ju resultatet denna kryptiska PBL, som inte tar hänsyn till företagande, konkurrens regler, eller annan företagsverksamhet. Man har effektivt slagit sönder företagandet och konkurrens regler med underliga formuleringar och sanktioner mot byggsektorn i sin helhet.
Inget annat land i hela världen har det på detta sätt. Azerbadjan hade det på -60 talet, då man styrdes av Sovjet.
Statliga och kommunala "Plankontor", som talade om i klatschiga uttalanden om att "Nu skall "VI bygga för staden", bostäder för alla.
Skillnaden är bara att nu här i Sverige måste den bostadssökande betala överpriser på de som byggs. Då i Azerbadjan fick man en bostad om man hade arbete.
Det var riktig rödgrön politik, inte det som vi har här i Sverige idag.
WW
+1
Alf . (18 December 2015 02:47):
Helt oacceptabelt att kommunen vräker och förstör folks hem och sedan hänvisar personerna till vandrarhem och härbärgen samtidigt som de tycker att de borde flytta norrut, till Gävletrakten eller nåt.

"Det finns härbärgen och vandrarhem, vi ska hitta lösningar till alla"
http:​/​/​www.​dn.​se/​sthlm/​husvagnsfolket-​vraks-​fran-​solva.​.​
 0
Martin Ekdahl (20 December 2015 00:51):
Fascistfasoner!
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Uppsala:s medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

YIMBY UPPSALA PÅ TWITTER
 Twitter
 
...

OM YIMBY
YIMBY Uppsala är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Uppsala ska fortsätta växa och utvecklas, och vi vill att staden ska växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Vi vill att Uppsala ska bli en riktig storstad som lockar fler studenter, turister och företag. Vi vill ha en storstad med levande kultur, framstående forskning och ett aktivt idrottsliv. Vi vill ha en levande stad för alla människor.

Tät blandstad är oerhört attraktivt. Den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likformiga, glesa och trista bostadsöar som ökar bilanvändningen. Det är något som är fel.

När vi ser planer på en ny stadsdel på den outnyttjade ängen utanför fönstret skriver vi inte protestlistor för att stoppa bygget.

När vi ser planer på ett nytt höghus i kvarteret skriver vi inte arga insändare till lokaltidningen om hur hemskt det är.

Istället blir vi glada över att få fler grannar, mer utbud och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

Mer information om oss
Gå med

ANDRA BLOGGAR
Andra YIMBY-nätverk:
YIMBY Stockholm
YIMBY Göteborg

YIMBY Norge

Andra bloggar:
Betongelit
Bios Politikos
Chief Rocka
God Bostad
G-svampen
Jerker Söderlind
Linköpingsvisioner
Ljungbergs Blogg
MalmöStockholm
Operation Karlstad
Självgod och bitter
Storstad Linköping
Tidsskriften Arkitektur
Urban Dynamic Planing Forum
Urbanisma

Observera att länkade bloggar inte har någon koppling till YIMBY utan endast är länkade då de ofta har intressanta inlägg om stadsbyggnadsfrågor och/eller arkitektur.