Utskrift från uppsala.yimby.se
....

Hitta hem: En lösning 3

 
I kapitlet ”Vad ska vi bygga?” diskuterar Ola Andersson kort vikten av att bygga rätt sak på rätt plats. Att bygga nya stationssamhällen ännu längre ut på tunnelbanelinjerna är inte rätt väg. Han kritiserar också den regionala utvecklingsplanen RUFS för att vilja sprida ut förtätningen på regionala kärnor, eller ”storskaliga förorter” som han kallar dem. Istället bör huvudprincipen vara att förtäta staden inifrån och ut med flerbostadshus och komplettera existerande perifera förorter med enbostadshus.



Nästa kapitel heter ”Hur bygger vi rättvist?” och där argumenterar Andersson emot det ofta upprepade kravet på att ”bygga billigare”. Enligt Andersson har Sverige inget behov av ”social housing”-bostäder. Vi har egentligen redan alla verktyg vi behöver, i form av kommunalt planmonopol, kommunala byggbolag mm. Men vi använder dem inte.

Problemet är inte att systemet i sig inte längre skulle kunna fungera. Problemet är att kommunerna inte längre tar ansvar för bostadsförsörjningen. Istället har uppgiften lämnats åt något som varken har intresse eller verktyg för detta, och som inte heller kan ställas till svars. Marknaden kan mycket, men den har aldrig kunnat garantera medborgarna rätten till bostad.

Marknaden bygger på risktagande. Den garanterar varken att alla får tak över huvudet eller att det finns boende till alla bostäder. Efter den ekonomiska krisen 2007-2008 finns Europa 3,4 miljoner tomma bostäder, samtidigt som det fanns 4,1 miljoner hemlösa.


Istället för att subventionera fram billiga bostäder borde subventionerna riktas direkt till dem som inte har råd att hyra, som bostadsbidrag. Men idag subventionerar man istället de som redan äger bostäder genom ROT-avdraget. 2009 kostade ROT-avdraget staten 13 miljarder kronor.

Andersson förespråkar också att man ska stoppa ”lyxrenoveringar”, dvs. omotiverat standardhöjande renoveringar i hyreshus. Särskilt inom allmännyttan är det viktigt att hålla tillbaka de standardhöjande renoveringarna. Där borde det också vara lätt gjort, eftersom de är politiskt styrda. Istället för att försöka ”lyfta” utsatta områden genom kraftiga renoveringar så bör man enligt Andersson bygga enbostadshus i dem, för att höja attraktiviteten.

I bokens sista kapitel, ”Vem skall göra vad?” diskuterar Andersson vad vi alla, var och en, kan göra för att komma till rätta med bostadsbristen. Byggbranschens främsta ansvar är att bygga bra: ”Lösningen på bostadskrisen är inte industriell produktion till låg kostnad någonstans där ingen vill bo och marken därför är billig. Skall vi i byggsektorn bidra till en lösning på bostadskrisen måste vi bygga nya hus som är lika bra som de gamla”.

Politiker i riksdag och regering ska ta kommunpolitikerna i örat och se till att de följer grundlagen men också ta bort de många hinder som dagens bygglagstiftning ställer upp vad gäller t.ex. buller. Man ska också hålla ordning på Trafikverket så att de bidrar till ett hållbart stadsbyggande, istället för att göra stora satsningar på stadsutglesande infrastruktur.

Politiker i landsting och region ska se till att det finns en fungerande regional planering och styra kollektivtrafiksatsningar så att en mer sammanhängande stadsstruktur befrämjas.

Kommunala politiker ska sluta vänta på initiativ från privata exploatörer utan istället se till att kommunen själv tar fram planer för stadens tillväxt.

Kommunala tjänstemän ska inse att deras främsta uppgift är att se till att bostadsbyggandet håller jämna steg med befolkningsökningen. De ska också idka en rejäl dos ödmjukhet:

Uppfattningen att det inom plan- och byggområdet är de kommunala tjänstemännens privilegium att styre efter eget tycke, smak och personliga preferenser är utbredd på många håll. Likadant är det, på vissa håll, med uppfattningen att politiska beslut kan ignoreras om de inte stämmer överens med den expertis tjänstemännen uppfattar att de har. I längden är det förödande. Det leder till att politikerna tappar förtroendet för sina tjänstemän, och till illa grundade beslut. Detta ökar inte bara förtroendeklyftan mellan politiker och tjänstemän, utan också mellan de kommunala myndigheterna och medborgarna.


Och vad kan vi medborgare göra? Först och främst kan vi kräva vår rätt att få flytta vart i landet vi vill och att få en bostad. Vi kan rösta på politiker och partier som vi tycker tar ansvar för bostadsfrågan. Vi kan starta nätverk, namninsamlingar och protestmöten och försöka påverka politiken den vägen. Andersson betonar också att medborgarna har ett ansvar att inte överklaga eller försvåra byggande på rent egoistiska grunder. Det är bara när det finns ett uppenbart allmänintresse att försvara som det är legitimt att sätta käppar i planeringshjulen.

När staden växer måste vi utnyttja tillfället att bygga en större, bättre, och skönare stad där alla medborgares rätt till ett eget hem är tryggad. Att det finns en lösning på bostadskrisen är uppenbart. Här har jag beskrivit ett sätt, det finns naturligtvis andra. Men det löser sig inte av sig själv, inte heller kommer marknaden att lösa den åt oss. Bara vi och vårt eget engagemang kan lösa bostadskrisen.


Så avslutar Ola Andersson Hitta hem och med det avslutas också Yimbys studiecirkel. Tack och hej!
Gå med i YIMBY Uppsala
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
Denna artikel är publicerad både här och på Yimby Göteborg, Yimby Malmö och Yimby Stockholm.
Kommentarerna nedan är från alla dessa siter.
 0
Jan Wiklund (2 Oktober 2014 10:03):
Åtminstone en av rekommendationerna verkar obegriplig. Att en del oattraktiva stadsdelar är oattraktiva beror knappast på att det saknas enbostadshus där, det beror på att de ligger avsides.

Lokaliseringen - "närhet till city" - är den enskilt största faktor som bestämmer attraktivitet enligt Spacescape, se http:​/​/​www.​spacescape.​se/​20​11/​0​4/​v%C3%A4rdering-​av-​sta.​.​ Även punkt 4 på listan "närhet till urbana aktiviteter" hänger starkt ihop med lokalisering eftersom avsideshet avskäcker etablerare av alla slag. Inte en enda av Spacescapes sju attraktivitetsfaktorer har med bostadsform att göra.

Såvitt jag kan se erbjuder RUFS ett mycket bättre teoretiskt svar på oattraktiviteten än Andersson gör - komplettering av vissa miljonprogramsområden upp till nästan citynivå. Fast sen återstår ju att förverkliga det också. Vilket nog inte är lätt.
 0
Johannes Hulter (2 Oktober 2014 11:08):
Andersson fick stark kritik på just denna punkt av en av planerarna bakom RUFS: http:​/​/​fredmanpakvarnberget.​blogspot.​se/​20​14/​0​6/​hitta-​.​.​

Måste säga att jag själv är tveksam till Anderssons resonemang här. Jag gillade mer konceptet i Vykort från Utopia, med "stadsarmar" som sträcker sig ut längs den större trafiklederna och tanken om regionala kärnor borde funka bara man gör det konsekvent. Innerstaden kan ändå växa utanför tullarna samtidigt.
 0
Daniel Andersson (2 Oktober 2014 14:44):
Jag har svårt att se att en utveckling baserad på flerkärnighet skulle gagna de boende i innerstaden med en urban livsstil (ofta utan bil). Rimligen innebär en sådan utveckling att fler arbetsplatser flyttar ut till ytterkärnorna. Då vill det till att det finns attraktiv kollektivtrafik dit, annars blir de otillgängliga för de boende i innerstaden eller så leder det till bilberoende även för denna grupp. Att ta sig mellan kärnorna är en ännu större barriär. Stockholm har kanske underlag för tät och snabb kollektivtrafik mellan alla kärnor, men i Göteborg ser jag en utveckling där specialiserade arbetsplatser och affärer i stor utsträckning flyttar ut till exempelvis Kungsbacka och Lerum (2 mil från centrum) som problematisk. Redan Åbroområdet eller Sisjön (7 km från centrum) kan upplevas som svårtillgängligt från stan.

För att specialiserade arbetsplatser och affärer skall fortsätta uppleva en placering centralt i staden som attraktiv, krävs att centrum är lättillgängligt även för boende i villamattorna utanför staden. Nybyggandet står bara för en liten del av bostadsbeståndet, så det är orealistiskt att tänka bort villamattorna under överskådlig tid. Att bygga ut motorvägar in i stan möter motstånd, skapar nya barriärer och försvårar stadsbyggande. Tunnelförläggning (och parkeringshus/garage) blir dyrt. Därför ser jag i Göteborg en förstärkning av pendeltågskapaciteten som viktig för att inte centrums roll (och därmed förutsättningarna för en urban livsstil) skall utmanas på sikt.
 0
Jan Wiklund (3 Oktober 2014 08:11):
Daniel: Det bor redan en massa människor i utkanterna medan de som bor i centrum bara är en liten minoritet. Det går utmärkt att argumentera för att det är viktigare att den periferiboende majoriteten ska få ökad centralitet än att den redan centrumboende minoriteten ska få det.

Åtminstone om man ser korta avstånd och låga transaktionskostnader för samhället såväl som för den enskilde som viktigare än "urban livsstil", vilket jag gör. Urban livsstil vet jag inte vad det är.

Jag kan dock tycka att RUFS försöker bita över för stor tugga. Jag tror inte det finns utrymme för att satsa på mer än ett fåtal centra - säg Järva och Skärholmen-Kungens kurva. Om Stockholm hade växt med samma fart som Kinshasa kanske... Men att portionera ut tillväxten på sju centra plus det halvcentrala bandet leder nog bara till att det blir för lite överallt.

Vilket inte hindrar att RUFS verkar ha större teoretisk förståelse än Andersson på den här punkten.
 0
Krister Malmqvist (3 Oktober 2014 08:22):
Även större kontorsarbetsplatser överger numera centrala staden och etablerar sig i förorterna.
 0
Hans-Olof Hansson (3 Oktober 2014 11:48):
Det byggs mycket kontor centralt också. Blanda annat vid Ullevi och längs Mölndalsvägen. Mer kommer!
 0
Martin Ekdahl (3 Oktober 2014 14:19):
Det är så mycket med detta som man kan hålla med om. Men samtidigt är det en del som jag ställer mig frågande till.

RUFS 2010 har jag följt med visst intresse. Till stor del eftersom jag tidigare bodde i Haninge och intresserar mig för kommunens planer på att "urbanisera" Haninge centrum. Det är i sig ett eget kapitel och kan diskuteras separat. Jag håller dock till viss del med om principen att förtäta staden inifrån och ut med flerbostadshus och komplettera existerande perifera förorter med enbostadshus.

Så till kapitlet om ”Hur bygger vi rättvist?” Som Andersson riktigt påpekar har Sverige kommunalt planmonopol, kommunala byggbolag mm. Ändå saknas bostäder. Andersson betraktar dessa som användbara verktyg som inte används rätt. Frågan är dock om de överhuvudtaget är så användbara? Han lämnar sen raskt skulden till "marknaden" – som inte kan ställas till svars eller garantera medborgarna rätt till bostad. Som jag ser det är detta en tankevurpa. Den så kallade marknaden (i själva verket marknadens aktörer – i detta fall de som bygger, säljer och hyr ut hus) kan ställas till svars genom att man inte köper dess varor. Marknaden är inte en anonym ogripbar entitet. Det är individer och grupper av individer som köper och säljer varor och tjänster. En fri marknad kan inte "garantera" bostäder. Det kan ingen. Men den fungerar genom den enkla lagen om tillgång och efterfrågan. Om det blev enklare för små aktörer att agera på bostadsmarknaden så skulle fler bostäder byggas. Detta är ju något som även Andersson pekat på i tidigare kapitel.

Andersson pekar på subventioner som en del av lösningen: Att genom bostadsbidrag subventionera de som inte har råd att hyra. För min del tror jag att det är effektivare att "subventionera" hyresgäster och bostadsköpare genom att ta bort avifter och skatter.

Och skulle ett slopat ROT-avdrag verkligen skapa fler bostäder? Jag är skeptisk. ROT-avdraget kostar inte staten några pengar. Däremot sparade den skattebetalare 13 miljarder som staten annars skulle ha tagit och använt till exempelvis motorvägsbyggen.

Att de omotiverade lyxrenoveringarna i allmännyttan är ett gissel för de boende kan jag bara skriva under på. Jag tror också att enbostadshus i utsatta områden kan höja deras attraktivitet.

Angående bokens sista kapitel, ”Vem skall göra vad?” vill jag också lägga in ett par tankar. Byggbranschen har faktiskt enbart ett ansvar, och det är att tjäna pengar till sina ägare. Kunden ställer säljaren "till svars" genom att köpa eller inte köpa dennes tjänster och varor. Bostadens kvaliteter (utseende, standard, m.m.) är i detta fall ett gott säljargument. Så i alla fall i en relativt fri marknad.

Politikerna har definitivt mycket att göra. Främst att ta bort alla de hinder som de skapat (buller, parkeringsnormer, solljus, et cetera). Och som Andersson även säger; ta bort tjänstemännens privilegium att efter personligt tycke och smak bygga staden så som det passar dem.

Vad kan vi medborgare göra? Rösta på partier som lovar mer bostäder? Är det inte vad vi hela tiden har gjort? Jag kan inte se att det är det skarpaste verktyget i vår låda. Alla partier lovar runt och håller tunt. Det är en sak vad man säger innan ett val och det är en helt annan sak vad man gör efter valet. Däremot tror jag säkert att aktivism av olika slag (namnisnamlingar, nätverk, osv) kan vara effektivt. Det är också ganska utopiskt att önska att folk slutar överklaga för att de inte vill ha skugga på sina balkonger eller utsikten störd av bostäder. Nej, gör det istället omöjligt att överklaga av såna löjliga grunder. Det är ett problem som inte kan ändras genom att be folk sluta överklaga, utan genom ändrad lagstiftning.

Anderssons slutord "Bara vi och vårt eget engagemang kan lösa bostadskrisen" håller jag till fullo med om (även om jag tror att vi tolkar detta på lite olika sätt).

Därmed mina egna tankar. Jag tackar för denna intressanta serie och önskar alla en trevlig helg.
 0
Jan Wiklund (5 Oktober 2014 12:18):
Man kanske kan se det så här:

Kommunerna skulle kunna använda ett planinstrument av typen Lindhagenplanen och enkelt ge utrymme och stadsplanerad mark åt alla som önskar bygga. Tyvärr använder de planinstrument som är så arbetskrävande att de aldrig hinner i kapp. Därmed kan man säga att de använder sina maktmedel fel.

Jag tror också att Andersson har rätt i att marknaden i sig själv aldrig kan få bort bostadsbristen. Det krävs politiskt skapade institutioner runtom - som naturligtvis blir effektivare om de använder marknaden än om de försöker spjärna emot.

En sådan institution kan vara kommunala bostadsbolag med uppdrag att bygga så mycket som möjligt. Sådana tillskapades i just detta syfte i praktiskt taget alla europeiska storstäder i början av 1900-talet, just för att den oreglerade marknaden inte ledde till tillräckligt många bostäder utan snarare till att hyrorna gick upp. Det finns nämligen alltid ett element av monopolistisk marknad i en växande storstad. Marken är alltid begränsad i någon mån.
 0
MiaMaria H (6 Oktober 2014 07:21):
Hyresbostaden är en bekväm upplåtelseform. Får man efterlysa att också själva hyresbostaden kommer att erbjuda ett bättre, bekvämare liv i framtiden?
+2
Göran Johnson (16 Oktober 2014 16:28):
De flesta borde kunna inse att allt byggande i en region med 26 kommuner inte kan begränsas till de tre eller fyra mest centrala, i varje fall i ett läge när det byggs för lite. Hotet är då en fortsatt regional utspridning av bebyggelsen som blir mer och mer bilanpassad. Tanken bakom de regionala stadskärnorna är att möta detta hot och styra denna bebyggelse till begränsade områden som kan ges hög täthet och bra kollektivtrafik.
Diskussionen om regionala stadskärnor började långt före RUFS 2010, redan i slutet av 1990-talet och introducerades i RUFS 2001. Vi sökte internationella erfarenheter av flerkärniga regioner, vilket är ganska vanligt när regioner växer över en viss storlek. Forskningen visar att det finns fördelar med flerkärniga regioner. Frågan var hur många yttre kärnor som skulle pekas ut i Stockholmsregionen. Vi lät denna fråga bli föremål för samråd - ett alternativ med en något större central kärna och tre yttre, ett annat med en mindre central kärna och nio yttre kärnor. Remissvaren blev som man kanske kunde förvänta sig; eftersom konceptet mottogs positivt stödde kommunerna helt enkelt det alternativ som gav kommunen en egen kärna eller i alla fall en i närheten. I den antagna planen RUFS 2001 redovisades en kompromiss med sju yttre kärnor som i RUFS 2010 ökats till åtta. Är det för många? Ja kanske i varje fall på kort sikt. I varje fall kommer det att ta mycket lång tid att fylla delar av de yttre kärnorna med innehåll, men detta beror ju på marknadens efterfrågan. Är den centrala kärnan för liten? Knappast, eftersom den förutom innerstaden även omfattar de centrala delarna av Söderort och Västerort samt delar av Solna, Sundbyberg och Nacka. Här finns ju marknaden redan nu, men området är samtidigt mycket stort.
 0
Karl (16 Oktober 2014 16:34):
Göran: Vet du vilka internationella jämförelser som bedömdes vara mest relevanta för Stockholm? Det skulle vara intressant att höra lite mer om det och om hur vanlig/ovanlig Stockholmsregionens struktur är i ett internationellt sammanhang.
 0
Jens Ekengren (16 Oktober 2014 17:36):
MiaMaria: jag är inte riktigt med på vad du efterlyser... Skulle du kunna utveckla det lite?
 0
Anders Eriksson (17 Oktober 2014 09:36):
Ja, det handlar ju om hur många kärnorna bör vara (sett till det totala antalet invånare i regionen) och även hur långt från Stockholms centrum de lämpligen bör ligga.

Har man jämfört med andra tvåmiljonersregioner, t.ex. Turin eller Stuttgart, eller har man slagit på stort och jämfört med London och New York?
 0
Karl (17 Oktober 2014 11:06):
Även jämförelserna med Turin och Stuttgart torde halta lite eftersom de ligger i tätbefolkade områden i södra Tyskland och norra Italien. Stockholms län är inte särskilt tättbefolkat utanför den centrala kärnan och längs tåglinjerna.
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Uppsala:s medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

YIMBY UPPSALA PÅ TWITTER
 Twitter
 
...

OM YIMBY
YIMBY Uppsala är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Uppsala ska fortsätta växa och utvecklas, och vi vill att staden ska växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Vi vill att Uppsala ska bli en riktig storstad som lockar fler studenter, turister och företag. Vi vill ha en storstad med levande kultur, framstående forskning och ett aktivt idrottsliv. Vi vill ha en levande stad för alla människor.

Tät blandstad är oerhört attraktivt. Den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likformiga, glesa och trista bostadsöar som ökar bilanvändningen. Det är något som är fel.

När vi ser planer på en ny stadsdel på den outnyttjade ängen utanför fönstret skriver vi inte protestlistor för att stoppa bygget.

När vi ser planer på ett nytt höghus i kvarteret skriver vi inte arga insändare till lokaltidningen om hur hemskt det är.

Istället blir vi glada över att få fler grannar, mer utbud och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

Mer information om oss
Gå med

ANDRA BLOGGAR
Andra YIMBY-nätverk:
YIMBY Stockholm
YIMBY Göteborg

YIMBY Norge

Andra bloggar:
Betongelit
Bios Politikos
Chief Rocka
God Bostad
G-svampen
Jerker Söderlind
Linköpingsvisioner
Ljungbergs Blogg
MalmöStockholm
Operation Karlstad
Självgod och bitter
Storstad Linköping
Tidsskriften Arkitektur
Urban Dynamic Planing Forum
Urbanisma

Observera att länkade bloggar inte har någon koppling till YIMBY utan endast är länkade då de ofta har intressanta inlägg om stadsbyggnadsfrågor och/eller arkitektur.