Utskrift från uppsala.yimby.se
....

Vilken sorts problem en stad är

Publicerad: 2012-03-16
 
Skribent: Johannes Åsberg
Yimbys studiecirkel har nu kommit fram till det sista kapitlet i Jane Jacobs bok Den amerikanska storstadens liv och förfall. Vi har haft en spännande tid tillsammans. Förhoppningsvis har inläggen och diskussionerna här gjort fler nyfikna på Jane Jacobs tankar. Vi tackar alla som deltagit och även bokförlaget Daidalos för samarbetet. Diskussionen fortsätter, på ett eller annat sätt...


 
De processer som uppstår i städerna är inga mysterier som bara kan förstås av experter. De kan förstås av nästan alla. Många vanliga människor förstår dem redan; de har bara inte satt namn på processerna eller tänkt på att vi genom att förstå dessa vardagliga arrangemang av orsak och verkan också kan styra dem om vi vill.


I bokens sista kapitel tar Jane Jacobs upp frågan om hur man bör förstå städer. För att beskriva sin ståndpunkt använder hon sig av en essä av vetenskapsmannen Warren Weaver, som handlar om naturvetenskapens utveckling. Det Weaver säger om naturvetenskapens idéhistoria tycker Jacobs passar perfekt in på stadsplaneringens idéhistoria.

Enligt Weaver har naturvetenskapen haft tre utvecklingsstadier. I det första stadiet lärde man sig hantera enkla problem, där två variabler står i direkt relation till varandra (t.ex. relationen mellan trycket i en gas och dess volym). Sådan forskning ledde fram till teorier om ljus, ljud, värme, elektricitet etc. som kunde omvandlas till en mängd uppfinningar. I det andra stadiet, som inleddes i början av 1900-talet, så lärde man sig hantera problem av "oorganiserad komplexitet" genom sannolikhetslära och statistik. Därigenom kunde naturvetenskapen göra nya stora upptäckter.

I det tredje stadiet lärde man sig hantera problem av "organiserad komplexitet". Organiserad komplexitet kan inte förstås enbart med statistisk och sannolikhetslära eftersom det rör sig om komplexa system där "ett stort antal faktorer hänger samman i en organisk helhet", som Weaver uttrycker det. De stora framstegen inom biologi och medicin berodde till stor del på att man lärde sig förstå och hantera problem av organiserad komplexitet. Jane Jacobs ser här direkta paralleller till städer som fenomen:


 
Städer råkar vara problem av organiserad komplexitet, precis som biologiska system. De utgör "situationer där ett halvdussin eller till och med flera dussin storheter varierar samtidigt och i ett subtilt samspel". Städerna, återigen i likhet med biologin, har inte ett problem av organiserad komplexitet, som om man bara begriper det förklarar allting. Städerna kan brytas ner i många sådana problem, eller segment, som precis som inom biologin hänger ihop med varandra. Variablerna är många, men de bildar inget kaos; de "hänger samman i en organisk helhet".

 

Reklam för trädgårdsstad

Ebenezer Howards romantiska småstadsdrömmar som gav upphov till idén om trädgårdsstaden var enligt Jacobs ett sätt att förstå staden just som ett enkelt problem. Le Corbusiers kyliga maskinutopier av vidsträckta husipark-prärier och enorma motorvägar passade enligt Jacobs ihop med tendensen att se staden som ett problem av oorganiserad komplexitet, som kunde hanteras med statistik och sannolikhetslära.
 


Le Corbusiers husipark-vision för Stockholm 1933
 
Sannolikhetskalkylerna innebar att ett länge eftertraktat mål - det "rätta" utbudet av affärer i förhållande till antalet omgivande bostäder eller en förutbestämd befolkning - såg ut att ligga inom räckhåll; det utvecklades metoder för "vetenskaplig" planering av standardiserade köpcenter; detta trots att planteoretiker som Stein och Bauer tidigt hade insett att förutbestämda köpcenter i storstäder måste präglas av monopol eller halvmonopol, annars skulle statistiken inte stämma och städerna skulle fortsätta uppträda dunkelt och skrämmande irrationellt.


Jane Jacobs föreslår istället att man ska se städer som problem av organiserad komplexitet. Ett bra angreppssätt är då enligt henne att se stadens delar som processer, istället för statiska, abstrakta storheter. Att arbeta induktivt, dvs. att förstå helheten utifrån delarna, och att leta efter "avvikelser" och använda dem som ledtrådar, istället för "genomsnittliga" storheter.

Jane Jacobs avslutar sin bok med ett intressant resonemang om det hon anser utgör själva kärnan i den ortodoxa stadsplaneringens besynnerliga föreställningar om hur städer bör planeras, nämligen en allvarlig och grundläggande missuppfattning om människans relation till naturen:
 

 
Nu måste vi rota lite djupare i det moras av intellektuella missuppfattningar om städer som de ortodoxa reformatorerna och stadsplanerarna har grävt ner sig (och oss andra) i. Under stadsplanerarnas respektlöshet inför ämnet, i den enfaldiga tron på städernas kaos eller "dunkla och skrämmande" irrationalitet, ligger en djupt inrotad missuppfattning om förhållandet mellan staden - egentligen mänskligheten - och den övriga naturen.

Människorna är förvisso en del av naturen, lika väl som grizzlybjörnarna eller bina eller valarna eller sockerrören. Människornas städer är också naturliga, eftersom de har skapats av en del av naturen, precis som ostronbankarna eller präriehundarnas bon. Botanikern Edgar Anderson har skrivit kloka och fyndiga artiklar i tidskriften Landscape om hur städerna är en del av naturen.

"I stora delar av världen", noterar han, " är människan accepterad som en stadsälskande varelse". Naturstudier, påpekar han, "är lika lätta att utföra i staden som på landet, bara man accepterar att människan är en del av naturen. Som ett exemplar av Homo Sapiens kan man lugnt räkna med att den arten kan ge en god vägledning till en djupare förståelse av naturhistorien."

På sjuttonhundratalet hände något märkligt men förståeligt. Vid det laget hade städerna i Europa tjänat människorna så väl och varit så bra medlare mellan dem och många av naturens grymma sidor, att någonting som tidigare varit sällsynt kunde bli möjligt för många - en sentimentalisering av naturen, eller åtminstone en sentimentalisering av ett rustikt eller barbariskt förhållande till naturen.

När Marie Antoinette lekte mjölkpiga var det ett uttryck för denna sentimentalitet på ett plan. Den romantiska idén om "den ädle vilden" var ett ännu dummare uttryck på ett annat plan. En lika dum motsvarighet här i Amerika var Jeffersons avvisande hållning till städer med fria hantverkare och hans dröm om en idealrepublik av självägande bönder - en ynklig dröm för en stor och god man vars egna åkrar brukades av slavar.

I verkligheten är barbarer (och bönder) de minst fria av alla människor - bundna av traditionen, plågade av ståndssamhället, fjättrade av vidskepelse, fyllda av onda aningar inför allt främmande. "Stadsluften befriar" hette det på medeltiden, då stadsluften bokstavligen befriade en livegen bonde på rymmen. Stadsluften befriar fortfarande de som rymmer från brukssamhällen, plantager, industriella jordbruk, småjordbruk, fruktodlingar, gruvbyar och segregerade förorter.

Tack vare städernas medling blev det möjligt för många människor att betrakta "naturen" som god, förädlande och ren, och att i förlängningen uppfatta "naturfolken" (hur "naturliga" de var fick man bestämma själv) på samma sätt. I kontrast till all denna påhittade renhet, ädelhet och godhet kunde man betrakta de högst verkliga städerna som onda och - givetvis - som naturens fiender. Och så snart folk hade börjat betrakta naturen som om den var en enda stor, snäll sankt bernhardshund, kunde ju ingenting vara naturligare än att dra in denna älskade kelgris i staden, så att även staden kunde få del av all denna ädelhet, renhet och godhet.

Det finns faror med att romantisera naturen. De flesta romantiska idéer förutsätter, innerst inne, en lika djup som omedveten brist på respekt. Det är ingen tillfällighet att vi amerikaner, som förmodligen är världsmästare i naturromantik, troligen också är världsbäst på att förstöra både vildmarken och landsbygden.

Det är varken kärlek till naturen eller respekt för naturen som leder till denna schizofrena attityd. Det är bara en känslomässig önskan att på ett ganska nedlåtande sätt leka med en urvattnad, standardiserad, villaträdgårdsmässig skugga av naturen - förmodligen sprungen ur en oförmåga att tro på att vi och våra städer, genom vår blotta existens, också är en legitim del av naturen, och att vi tillhör den på ett mycket djupare och mer oundvikligt sätt än genom gräsklippning, solbad och kontemplation.

Och därför blir flera tusen tunnland varje dag slukade av schaktmaskiner, asfalterade och koloniserade av villaägare som har dödat det de trodde att de kommit dit för att finna. Vårt oersättliga arv av prima åkermark (som är en sällsynt resurs på denna jord) offras för att bli motorvägar eller parkeringsplatser lika tanklöst och hänsynslöst som träden i skogarna fälls, floderna och åarna förorenas och själva luften fylls av bensinångor (slutprodukten av naturens tillverkning under eoner) till följd av vår stora nationella kampanj för att krypa upp i den påhittade naturens famn och fly undan den "onaturliga" staden.

De villaförorter och andra småhusområden som vi på detta sätta skapar blir föraktade av sina egna invånare imorgon. Dessa glest utspridda bosättningar saknar all vitalitet, uthållighet och användbarhet. Få av dem, och som regel bara de dyraste, förblir attraktiva längre än en generation; därefter börjar de förfalla enligt de grå bältenas mönster. Faktum är att dagens grå bälten i mycket stor utsträckning skapats av gårdagens utflyttning för att komma "närmare naturen".

Hälften av husen på de över hundra kvadratkilometer stora, redan förfallna eller snabbt förfallande bostadsområdena i norra New Jersey är mindre än fyrtio år gamla. Om trettio år kommer vi att ha utvecklat nya problem med tristess och förfall i så väldiga områden att dagens problem i storstädernas grå bälten kommer att te sig futtiga. Men denna destruktiva utveckling är ingenting som sker av en händelse eller utan någons vilja. Detta är exakt den utveckling som vi, genom vårt samhälle, har tvingat fram.

Den sentimentaliserande natur som betraktas som stadens motsats anses uppenbarligen bestå av gräs, frisk luft och inte särskilt mycket annat, och denna skrattretande brist på respekt resulterar i förstörelse även av den natur som formellt och offentligt bevarats i tämjd form.

Vid Hudsonfloden norr om staden New York ligger en park vid Croton Point, en plats där man har picknick, spelar boll och betraktar den majestätiska (och förorenade) floden. Själva platsen Croton Point är - eller var - en geologisk kuriositet: längs en drygt tio meter lång bit av flodstranden kan blåleran, som glaciärerna placerat där, tillsammans med vattenströmmarna och solen skapa "lerhundar". Det är naturliga skulpturer som är hårt sammanpressade och brända av solen, och de finns i alla slags utföranden från enkla, vackert rundade former till fantastiska skapelser som för tanken till orientaliska konstverk. "Lerhundar" finns bara på ett fåtal platser i världen.

Generationer av geologistuderande i New York, liksom familjer på utflykt, trötta bollspelare och förtjusta barn, har gått på skattjakt bland lerhundarna och burit hem sina favoriter. Och hela tiden har leran, floden och solen tillverkat nya, utan att leran tagit slut och utan att två skulpturer varit likadana.

Det var en geografilärare som för länge sedan berättade för mig om lerhundarna, och under årens lopp har jag ibland återvänt till platsen för att göra nya fynd. En sommar för några år sedan åkte jag och min man dit med våra barn för att de också skulle få se dem och få veta hur de kommer till.

Men naturförbättrarna hade hunnit före. Den leriga sluttningen som utgjorde den korta sträckan av unik flodstrand var förstörd. Där fanns istället en enkel stödjemur, och bakom den hade parkens gräsmatta utvidgats. (Parken hade blivit större - statistiskt sett.) När vi grävde på några ställen i gräsmattan - och därmed vanhelgade det som redan vanhelgats - hittade vi skärvor av lerhundar som schaktmaskinerna hade krossat, de sista tecknen på en naturlig process som kanske hade avbrutits för alltid.

Vem skulle kunna föredra denna andefattiga parkanläggning framför naturens under? Vilken parkchef skulle kunna tillåta en sådan vandalisering av naturen? Uppenbarligen är det ett alltför välbekant tänkande som fått styra: ett tänkesätt som bara ser oordning där det finns en unik och ytterst komplex ordning; samma sorts tänkande som bara ser oordning på gatorna i storstaden och grips av lust att ta bort den, standardisera den, omvandla den till ett villaområde.

De två reaktionerna hör ihop: städerna, som skapats av människor som älskar städer, respekteras inte av människor med det andra tänkesättet eftersom städerna inte är bleka kopior av villaförorter. De respekterar inte heller andra sidor av naturen som inte är bleka kopior av villaträdgårdar. En romantiserad inställning till naturen dödar allt naturligt den rör vid.

Storstaden och landsbygden kan fungera bra tillsammans. Storstäder behöver ha riktig landsbygd i närheten. Och landsbygden - ur människans synvinkel - behöver storstäderna, med sin produktivitet och sitt varierade utbud, så att mänskligheten kan få möjlighet att uppskatta resten av naturen i stället för att förbanna den.

Att vara människa är svårt nog i sig själv, och därför har alla typer av boplatser problem (utom drömstäder). Storstäder har bekymmer i stora mängder, eftersom de har människor i stora mängder. Men vitala städer står inte hjälplösa ens inför de mest svårlösta problem. De är inte passiva offer för omständigheterna, lika lite som de är naturens ondskefulla motsats.

Levande storstäder har fantastiska förutsättningar för att förstå, diskutera, tänka ut och uppfinna vad som behövs för att lösa deras problem. Det kanske tydligaste exemplet på den förmågan är storstädernas effekt på sjukdomar. En gång i tiden var städerna sjukdomarnas mest hjälplösa och drabbade offer, men istället blev de sjukdomarnas förgörare.

Alla framsteg inom sjukvård, hygien, mikrobiologi, kemi, telekommunikationer, allmänna hälsorekommendationer, forskningssjukhus, ambulanser och så vidare, som människorna inte bara i städerna utan även utanför är beroende av i det eviga kriget mot en för tidig död, är i grunden storstädernas skapelser och skulle inte vara möjliga utan storstäder. Överskottet på rikedom, produktiviteten, den mångfald av begåvningar som gör det möjligt för samhället att stödja den här sortens framsteg är i sig själva produkter av att vi organiserar oss i städer, och framför allt i stora, tätbefolkade städer.

Det är kanske mer romantiskt att leta efter botemedlen mot samhällets sjukdomar i stillsamma lantliga miljöer, eller bland oskuldsfulla, ofördärvade lantbor, om några sådana existerar, men det är bortkastad tid. Finns det någon som tror att svaren på några av de stora frågor som ansätter oss idag i verkligheten går att hitta i homogena bosättningar?

Det är sant att stillastående städer innehåller fröna till sin egen undergång och inte så mycket mer. Men levande, mångskiftande, intensiva städer bär inom sig fröna till sin egen pånyttfödelse, och där finns energi så att det räcker även till problem och behov utanför dem själva.




Tidigare inlägg i serien:
Studiecirkel om Jane Jacobs
Jane Jacobs: Förord
Jane Jacobs: Inledning
Trottoarens funktioner: Trygghet
Trottoarens funktioner: Kontakt
Trottoarens funktioner: Barnuppfostran
Parkens funktioner
Bostadsområdets funktioner
Vad som alstrar mångfald
Behovet av blandade primära funktioner
Behovet av små kvarter
Behovet av äldre byggnader
Behovet av koncentration
Några myter om mångfald
Mångfaldens självdestruktivitet
Gränser och deras vakuumzoner
Avslumning och förslumning
Gradvis förändrande pengar och omvälvande pengar
Subventionering av bostäder
Erosion av städer eller utgallring av bilar
Visuell ordning: dess begränsningar och möjligheter
Hur man räddar ett betongghetto
Att styra och planera stadsdelar
Gå med i YIMBY Uppsala
Facebook
Delicious
Pusha
Kommentarer:
Skriv en kommentar:

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Kommentar:

<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.