Utskrift från uppsala.yimby.se
....

Hur man räddar ett betongghetto

Publicerad: 2012-03-01
 
Skribent: Johannes Åsberg
Yimbys studiecirkel om Den amerikanska storstadens liv och förfall fortsätter...


 
Ett av de felaktiga synsätt som ligger bakom byggandet av betongghetton är att man ser de som separata projekt vid sidan om den övriga staden. Om man är inställd på att rädda eller förbättra dessa bostadsområden, som projekt, gör man om samma misstag en gång till. Målsättningen borde vara att väva in området i resten av staden, vilket även stärker den omgivande väven.


I det här kapitlet diskuterar Jane Jacobs "betongghetton", det som i engelsktalande länder kallas "projects", och vad man kan göra med dem för att få dem att bli fungerande stadsdelar. Jacobs tror inte på storskaliga rivningar, det skulle bara flytta problemen någon annanstans och det skulle dessutom vara en oerhörd kapitalförstöring.

Jacobs recept är istället att behålla befintlig bebyggelse men koppla ihop betongghettona med den omgivande staden genom att förlänga stadens gatusystem in i och genom områdena. Man drar helt enkelt ut stadens rutnät över områdena och fyller sedan på med blandstad längs med de nya gatorna.



Jacobs går igenom ett antal idéer för hur man skulle kunna få den nya stadsväven i ett betongghetto att fungera. Hon verkar i första hand tänka på betongghetton som byggts inuti eller i närheten av den gamla stadsbebyggelsen. En nödvändig förutsättning enligt Jacobs är nämligen att betongghettot kopplas ihop rumsligt med resten av staden.

I Sverige var det dock vanligt att man byggde sina "betongghetton" som så kallade "grannskapsenheter" (i engelsktalande länder känt som "New Towns") vilka medvetet isolerades från den övriga staden. I våra städer kan det därför röra sig om ganska stora avstånd som behöver överbryggas för att skapa sammankopplingar.

Frågan är alltså om Jacobs recept är genomförbart i betongghetton som inte ligger i närheten av äldre stadsbebyggelse. Sådana perifera husipark-områden, som ingår i de stora arkipelager av utspridda husklungor som omger våra större städer, påminner strukturellt sett mer om det Jacobs kallar "grå bälten", vilka hon inte säger så mycket om.

Det som trots allt skulle kunna tala för att Jacobs recept är applicerbart även på dem är att hon hävdar att principerna bakom klok stadsutveckling är desamma överallt.

Principerna för att blåsa liv i ett betongghetto, och i gränserna där det måste vävas samman med sin del av staden, är samma principer som behöver användas för att hjälpa vilket bostadsområde som helst med låg vitalitet. Stadsplanerarna måste ta reda på vilka av mångfaldens grundförutsättningar som saknas: är det en brist på primära funktioner, är kvarteren för stora, är det för liten variation i byggnadernas ålder och utseende, är befolkningskoncentrationen tillräckligt hög? Därefter måste man gradvis, så gott det går, tillföra de förutsättningar som saknas.




Bilderna i inlägget visar det ökända området Red Road i Glasgow som man planerar att riva i år.


Tidigare inlägg i serien:
Studiecirkel om Jane Jacobs
Jane Jacobs: Förord
Jane Jacobs: Inledning
Trottoarens funktioner: Trygghet
Trottoarens funktioner: Kontakt
Trottoarens funktioner: Barnuppfostran
Parkens funktioner
Bostadsområdets funktioner
Vad som alstrar mångfald
Behovet av blandade primära funktioner
Behovet av små kvarter
Behovet av äldre byggnader
Behovet av koncentration
Några myter om mångfald
Mångfaldens självdestruktivitet
Gränser och deras vakuumzoner
Avslumning och förslumning
Gradvis förändrande pengar och omvälvande pengar
Subventionering av bostäder
Erosion av städer eller utgallring av bilar
Visuell ordning: dess begränsningar och möjligheter
Gå med i YIMBY Uppsala
Facebook
Delicious
Pusha
Kommentarer:
Skriv en kommentar:

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Kommentar:

<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.