Utskrift från uppsala.yimby.se
....

Erosion av städer eller utgallring av bilar

Publicerad: 2012-02-17
 
Skribent: Johannes Åsberg
Yimbys studiecirkel om Den amerikanska storstadens liv och förfall fortsätter...

Hans vision av höghus i en park översätts i verkligheten till höghus bland parkeringsplatser. Och ändå räcker parkeringsplatserna aldrig till.


I det här kapitlet beskriver Jacobs ett av de största hoten mot fungerande städer: massbilismen. Enligt Jacobs är dock problemet inte bilen sig. Städer har en inneboende motsättning mellan behovet av transporter å ena sidan och behovet av höga koncentrationer och komplexa nätverk av människor och verksamheter å andra sidan. Trängsel och trafikstockningar plågade städerna redan innan personbilen dök upp. I 1800-talets storstäder korkade hästdroskor igen gatorna, med medföljande bullerstörningar och hygienproblem.



New York runt 1900

Det nutida förhållandet mellan städer och personbilar är ett exempel på att historien ibland driver gäck med utvecklingen. Den tidsperiod då personbilen slog igenom som vardagligt transportmedel sammanföll exakt med den period då förortsidealet och stadsfientligheten slog igenom inom arkitekturen, sociologin, juridiken och samhällsekonomin.

Men personbilarna i sig själva är inte städernas förgörare. Om vi slutar berätta sagor för oss själva om att 1800-talsgator bara passar för trafik med häst och vagn, skulle vi kunna inse att förbränningsmotorn, när den kom, kunde ha varit ett utmärkt verktyg för att öka intensiteten i städerna, och dessutom för att befria städerna från en av deras osunda nackdelar. /.../

Misstaget vi gjorde var att vi i princip ersatte varje häst på de överfulla gatorna i staden med ungefär ett halvdussin motorfordon, istället för att låta varje motorfordon ersätta ungefär ett halvdussin hästar. När motorfordon blir för många går de långsamt och står ofta stilla. En konsekvens av denna ineffektivitet är att dessa kraftfulla och snabba fordon, som kvävs av sitt eget överflöd, inte rör sig mycket snabbare än hästarna.





200 personer...



...i 177 bilar...



...i tre bussar...




...på cykel...



...eller på en spårvagn.

Problemet är alltså inte bilen i sig, utan hur vi använder den. Bilen är helt enkelt alldeles för utrymmeskrävande för att fungera som masstransportmedel. Levande, dynamiska städer kräver både höga koncentrationer av människor och verksamheter och effektiva transporter. Det förutsätter att en överväldigande majoritet av de som rör sig i staden inte åker bil, utan rör sig till fots eller åker kollektivt.

Motsättningen mellan massbilismen och stadslivet har fått många att kräva "bilfria" innerstäder. Jane Jacobs är dock skeptisk till det. Så länge man inte kraftigt reducerar antalet bilar totalt så kommer idén om bilfria centrum bara att leda till avskurna och stympade reservat. Jacobs är överhuvudtaget tveksam till trafikseparation, som hon ser som ett hot mot stadens mångfald. Jacobs vill istället få oss att tänka kring trafiken som feedback-system. Massbilismen fungerar som en negativ feedback-loop, en självförstärkande logik som gradvis eroderar våra städer.



Stadsbyggande i Göteborg - Partihallsförbindelsen

I bilarnas eroderande effekter på städerna ingår en serie händelser som är så välbekanta att de knappast behöver beskrivas. Det börjar med att städerna naggas lite i kanten, men så småningom försvinner stora tuggor i taget. På grund av den ökande trafiken får man bredda en gata här och räta ut en annan gata där; en bred gata blir enkelriktad, trafikljusen programmeras med "grön våg" för snabbare genomfart, en bro får en våning till när den inte kan svälja mer trafik, man bygger en motorväg och till slut ett helt nät av motorvägar. Mer och mer mark går åt till parkeringsplatser där de allt fler bilarna kan stå när de inte används.


Ju glesare och mer anpassad för massbilism som staden blir desto sämre fungerar samtidigt kollektivtrafiken, vilket ytterligare förstärker massbilismens feedback-loop. Resultatet har vi sett i städer över hela jordklotet under efterkrigstiden. Jane Jacobs var tidigt ute med sin kritik och utvecklingen har fortsatt åt fel håll långt efter hennes bok kom ut.

Inte minst Sverige har under det senaste halvseklet snabbt förvandlats till ett glest bilberoende land som liknar amerikansk "urban sprawl" mycket mer än vi vill erkänna. Läs till exempel teknikhistoriken Per Lundins avhandling "Bilsamhället", trafikforskaren Anders Hagsons avhandling "SCAFT - stads- och trafikplaneringens paradigm" eller statsvetaren Gunnar Falkemarks "Politik, mobilitet och miljö".

Enligt Jacobs är lösningen på problemet med massbilismen inte förbud utan "utgallring".

Utgallringen av bilar sker genom att förhållandena blir mindre praktiska för bilarna. En utgallring i form av en kontinuerlig, gradvis process (någonting som inte förekommer idag) skulle stadigt minska antalet privatbilister i städerna. Om den genomfördes skickligt - som ett led i en stimulans av mångfalden och intensiteten i stadslivet - skulle utgallringen minska behovet av bilar i samma takt som den minskade tillgängligheten för bilar, på samma sätt som den omvända processen fungerar: erosionen ökar behovet av bilar i samma takt som den ökar tillgängligheten för bilar.

I verkliga livet, som är helt annorlunda än livet i drömstäderna, är en utgallring av bilarna förmodligen det enda möjliga sättet att minska det absoluta antalet bilar i städerna. Det är förmodligen det enda realistiska sättet att stimulera en bättre kollektivtrafik och samtidigt utveckla och skydda en större intensitet och vitalitet i stadens folkliv.

Men en strategi för utgallring av bilarna i staden får inte vara slumpmässig eller negativ. Den kan inte heller ge några dramatiska effekter på kort tid. Även om dess sammanlagda effekter skulle vara revolutionerande, måste den liksom alla strategier med syftet att få saker och ting att fungera hanteras som en form av evolution.





Den metod Jacobs förespråkar bygger på att ta fasta på de levande stadsmiljöer som finns och stegvis förbättra deras förutsättningar på bilarnas villkor. I Göteborg finns ett utmärkt exempel på det Jacobs talar om, nämligen det växande antalet gångfartsgator, en variant av det som utomlands kallas Shared Space. Jacobs betonar att utgallring alltid bör användas för att uppnå positiva och konkreta förändringar som bidrar stadens mångfald och vitalitet, att bara skapa ett "vakuum" i staden ser Jacobs ingen poäng med.



En av många gångfartsgator i Göteborg

Sambanden mellan vitala, omväxlande stadsdelar och en minskning av det totala antalet motorfordon på deras gator är så nära och så organiska, att en bra gallringsstrategi, bortsett från ett allvarligt problem, skulle kunna baseras helt och hållet på att man bygger levande, intressanta stadsdelar och i det närmaste struntar i konsekvenserna för biltrafiken - som automatiskt skulle drabbas av en utgallring.


Tidigare inlägg i serien:
Studiecirkel om Jane Jacobs
Jane Jacobs: Förord
Jane Jacobs: Inledning
Trottoarens funktioner: Trygghet
Trottoarens funktioner: Kontakt
Trottoarens funktioner: Barnuppfostran
Parkens funktioner
Bostadsområdets funktioner
Vad som alstrar mångfald
Behovet av blandade primära funktioner
Behovet av små kvarter
Behovet av äldre byggnader
Behovet av koncentration
Några myter om mångfald
Mångfaldens självdestruktivitet
Gränser och deras vakuumzoner
Avslumning och förslumning
Gradvis förändrande pengar och omvälvande pengar
Subventionering av bostäder
Gå med i YIMBY Uppsala
Facebook
Delicious
Pusha
Kommentarer:
 0
kh (22 Februari 2012 21:16):
Bra poäng, Herbert. Och parkerar bilen på tomtmark eller i parkeringshus går det åt ca 25 kvadratmeter per bil.

Bilden underskattar snarare utrymmet som tas upp av bilar. Även i låga hastigheter bör avståndet mellan två bilar vara betydligt mer än en billängd.

Bussar kör ofta omkring halvfulla men under rusningstid brukar bussarna vara knökfulla och det är ju då det gäller, eller hur?

Nej, biltrafik är egentligen ett ganska ineffektivt transportmedel i täta stadskärnor. Passa på nästa gång du befinner dig vid ett rödljus och kolla hur lång tid det tar för tio bilar att passera korsningen när det slår om till grönt.
 0
Simon Åslund (30 Maj 2012 16:46):
Hur många här tillbringar hela sitt liv i Storstaden? Räck upp en hand!
Jag ser inga händer. Sverige har välsignelsen att vara ett någorlunda glest befolkat land, med undantag för några överbelastade storstadsområden.
Ska man ha tillgång till de glesare befolkade delar av landet som de flesta av oss åtminstone till en del av vårt arv kommer ifrån så behöver man tillgång till bil, gärna en alldeles egen bil. Samtidigt är det problematiskt när överdriven täthet av människor leder till överdriven täthet av bilar, i storstäderna.
Hur ska man då göra för att lösa storstadens problem, utan att förvägra de fria medborgarna möjligheten att komma ut i landet bortom tullarna?
Svaret är givetvis att man måste göra det lättare att avstå att använda den bil man äger, snarare än göra det svårare att använda den bil man äger.

Bor jag på drottninggatan i Uppsala så har jag förmodligen inte bil. Vet ni varför?
Därför att det inte finns någonstans för mig att parkera bilen.
Å andra sidan behöver jag förmodligen inte använda bilen så ofta om jag bor på drottninggatan. Jag har sannolikt arbetet på gångavstånd eller lätt tillgängligt med de täta kollektivtrafikturer som går från innerstaden.
Bor jag på drottninggatan är det alltså så länge jag vistas i staden ganska enkelt att leva utan bil och jag har förmodligen tagit ett medvetet beslut att avstå bil då jag flyttat till innerstaden.
Om jag trots allt vill ha bil och bor på drottninggatan så blir det problematiskt, det finns nämligen ingenstans för mig att ha bilen parkerad på dagen. På natten kan jag utan bekymmer parkera på närliggande gator, men om jag inte vill betala rent oförskämda summor för att låta bilen stå och istället ta buss eller apostlahästar så måste jag använda bilen varje dag.
Hur göra för att ha både bostad i innerstaden och bil? Idag finns det just inga P-hus utanför staden för mig att nyttja. Jag blir hänvisad att endera leva utan bil, eller använda den varje dag. det finns inget mellanting.

Bor jag i Åkerlänna har jag förmodligen bil och inga problem att parkera den vid bostaden. Men om jag ska in till staden och inte kan eller vill anpassa mig till de glesa bussavgångarna så har jag problem. Jag måste parkera bilen i dyra P-hus och därmed bidra till trängseln inne i staden, en trängsel som inte finns så fort jag passerat Librobäck och kommit ut på 272:an.
Hur ska detta problem lösas?

Det kanske är så att man kunde anlägga stora bevakade parkeringshus i stadens utkanter där jag som boende på Drottningsgatan kan långtidsparkera min bil till överkomlig kostnad när jag inte behöver den, men ändå ha den tillgänglig på tio minuter med snabb buss när jag behöver den eller bara vill använda den och där jag som boende i Åkerlänna kan parkera min bil till överkomlig slant på väg in mot staden för att sedan ta snabb buss till innerstaden där min bil idag blir ett problem för mig och andra.

En bil ger frihet, en frihet som alla ska ha självklar tillgång till.
Sedan kan man bygga bort de situationer där bilar kan bli problematiska.

En annan viktig aspekt är att göra kollektivtrafiken tillgänglig och prisvärd. Det ska gå att stiga på en buss oplanerat, lägga en tia i automaten innanför dörrarna och få sin biljett och gå vidare in i bussen och därmed snabbt komma till annan del av innerstaden och det ska vara lätt att läsa ut och förstå bussens linje så att man kan förutsäga var man hamnar och därmed kan välja rätt buss för sin resa
 0
Niklas Öhrström (4 Juni 2012 22:51):
Simon Å:
Jane Jacobs bok handlar ju om storstäder. Uppsala är väl inte där än men kanske förhoppningsvis inom ett par decennier.

I en storstad lever många sina liv. Iband tar man sig utanför staden då med tåg eller ibland med bil.

Jag förstår inte vad du menar med att bilen ger en frihet som alla ska ha rättighet till. Alla har rätt till det, precis som alla har rätt att äta oxfilé varje dag. Men man får givetvis betala vad det kostar.

Jag ser inget principiellt fel med att ha parkeringshus i stadens utkanter. Men givetvis ska den enskilda bilisten betala vad det kostar att ha sin bil stående där. Bilism är inget som ska subventioneras (annat än möjligtvis i glesbygd).
 0
Simon Åslund (6 Juni 2012 15:43):
Förhoppningsvis blir Uppsala aldrig en storstad utan förblir en stor småstad, inom några decennier förhoppningsvis med en befolkningsmängd stabiliserad kring 170 000 personer och med trångboddheten i områden som Gottsunda eliminerad genom utflyttning, exempelvis till inlandsorter som genom upphörandet av den regionalstödspolitik man idag har för att stimulera inflyttning till storstadsområdena åter lever upp.

Vad gäller att bilismen skall betala sina egna kostnader så anser jag att den genom skattemedel redan gör det med bred marginal. Hade man dessutom använt de skatter som hävdas vara för miljöskada med mera till forskning för att få fram en mindre miljöbelastande biltrafik skulle bilen vara mindre miljöskadlig än idag.

Vad gäller mina föreslagna P-hus så skulle de givetvis betalas fullt ut av bilismen själv då P-hus är ganska billiga att bygga om de byggs på billig utkantsmark.

Själv anser jag att även kollektivtrafiken skall betala alla sina kostnader själv. Ingen skattefinansiering till dem, varken direkt eller indirekt (bussar betalar inte vägskatt i proportion till slitaget de ger på vägarna, de sponsras alltså av privatbilismen, vilket all yrkestrafik gör, särskilt den utländska cabotagetrafiken).
Kollektivtrafiksromantiker hävdar givetvis att kollektivtrafiken ger mervärden tillbaka, men det gör även bilismen och om man inte räknar in dem för det ena trafikslaget så skall man inte göra det för det andra heller och cyklarna ska vi bara inte tala om, ingen skattar för cyklismens kostnader och cykelrelaterade skador betalas av motoristernas försäkring eller av skattebetalarkollektivet.

Missförstå mig inte, jag personligen anser att vi bör ha billig kollektivtrafik, hårt sponsrad av skatterna så att vi ger det svenska folket en stor rörelsefrihet till lågt pris inom landet. Att med tåg åka från Mälardalen för att hälsa på lillasyster i Malmö ska inte kosta mer än 200 kronor, om man går till stationen och köper biljett till nästa tåg. De fruktansvärda konsekvenserna för folket av den av bägge blocken under lång tid drivna Alla Måste till Storstaden-politiken (AMS) kan i det korta perspektivet lindras av billigt resande för alla svenskar så att man kan besöka sina utspridda familjemedlemmar och i ett längre perspektiv av att man slutar gynna storstäderna på inlandets bekostnad.

I ett stort och (till vår stora välsignelse) glest befolkat land som Sverige måste resande med tåg, buss och bil vara billigt och enkelt. Gör man Buss, tåg och spårvagn billigt och lättillgänligt kommer de att få många resenärer på egna meriter. oavsett om bilen är dyr eller billig. Gör man kollektivtrafiken lika usel som idag kommer folk att välja bilen, oavsett vad bilen kostar, ty de kommer inte att ha något val. En del i att göra kollektivtrafiken tillgänglig är att göra det lätt att inte använda den bil man redan äger. Billig lätttillgänglig parkering i stadens utkant är alltså att sponsra kollektivtrafiken, inte bilismen.
 0
Simon Åslund (19 Juni 2012 14:09):
Ni anar inte hur uppmuntrande det är för varje uppsalavän att se hur lite verksamhet det är på den här sidan. Jag hoppas bara att det speglar en lika låg aktivitet från er vad gäller lobbying och kampanjande för att förstöra staden.
Skriv en kommentar:

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Kommentar:

<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.