Krönika: Låt tårtpappret falla

Illustration: Tham och Videgård Arkitekter

Nu är det klubbat: Åhlénshuset kommer få en ny fasad. Allmänhetens reaktion är väldigt splittrad, med en del som ser fram emot att betongfasaden faller medan andra minsann tycker att den ska bevaras. Man kan sammanfatta den senare ståndpunkten med argumentet att den är "unikt ful". Bevarandefundamentalismens månghövdade hydra missar sällan en chans att hugga till.

Byggnadsnämnden har sagt ja till att Axfast byter ut fasaden på det beryktade Åhlénshuset. Med andra ord kommer 60-talets betong att bytas ut mot 10-talets glas i modern tappning. Problemet är förstås att den allmänt bespottade fasaden har ett så högt kulturhistoriskt värde att den borde k-märkas, åtminstone enligt bevararna. Helt plötsligt är det alltså okej med stora betongbyggnader.

Men vad är det för fråga som byggnadsnämnden har tagit ställning i? Åhlénshusets betongfasad hänger i krokar på den egentliga bärande väggen bakom tårtpappret och dessa krokar håller på att ge efter. Förr eller senare kommer betongelementen att falla till gatan och bara slumpen avgör om någon kommer vara på fel plats vid det tillfället. Det är alltså frågan om en säkerhetsrisk och därför väljer man att agera. Uppsalas byggnadsnämnd verkar ha dragit lärdom av situation Slussen i Stockholm där en förfallen trafikapparat har dragits i långbänk och blivit en fara för allmänheten. Det är brådskande och därför valde byggnadsnämnden att rösta enhälligt ja till förslaget. Man kan hoppas att de lyckas hålla emot de överklaganden som garanterat kommer in.

UNT:s ledare har dock en annan uppfattning. Man väljer istället att bli nostalgisk över en dåtid som aldrig varit och berättar euforiskt om Scheeleapoteket som tidigare fanns på platsen. Men istället för att gå in på varför Scheeleapoteket var så märkvärdigt (platsen för syrets upptäckt) stannar ledarens argumentation vid arkitekturen, trots att samma arkitektur återfinns på flera håll i staden (Sysslomansgatan/S:t Johannesgatan, Svartbäcksgatan och området runt Övre Slottsgatan).

På samma sätt stannar argumentationen kring Åhlénshusets fasad lika abrupt vid dess arkitektur, istället för att gå in på dess historia. Det föredetta Tempohusets fasad var ett pilotprojekt för att testa ett nytt utseende för Tempovaruhusen. Fasaden skulle massproduceras och bli Tempos nya signum. Dessvärre blev metoden alldeles för dyr och man valde istället att bygga grå kartonger som alla andra. I grunden är tårtpappret samma produkt som IKEA:s gula bokstäver eller Volvo:s järnsymbol. Skillnaden är att tårtpappret av varierande orsaker aldrig slog igenom och alltså skulle passa bättre i en antologi över misslyckade varumärken. Ett monument för en sådan antologi ska alltså vägas mot allmänhetens säkerhet.

Vad som återstår är argumentet om att fasaden påminner oss om 60-talets rivningsvåg och att vi inte får göra om dåtidens misstag. Argumentet är enbart tänkt att vispa upp de starka känslor som många har för den tiden, för den har ingen saklig grund. Ett varuhus byggs ut och i samband med det byts en allmänt bespottad fasad ut mot något som är lättare att underhålla. Det har ingenting gemensamt med de regelrätta kränkningar som 60-talet medförde i form av tvångsflytt, expropriering och rivningsvåger i hela stadskärnan. Inte minst fastighetsägarna har lärt sig sedan dess.

Ledaren diktar vackert om Åhlénshusets "omistliga" värde, men likt ledaren väljer även jag att avsluta lite prosaiskt: Låt tårtpappret falla, ty verkligheten blir aldrig skönare än dikten.