Motbud i förglesningsdebatten

Folkpartiet har skrivit en debattartikel som i allra högsta grad är värd att bemöta. Dels bekänner de äntligen färg om deras syn på stadsbyggande; dels bjuder de på en kontrast mot andra strömningar i debatten. Artikeln för också in flera av de element som YIMBY i olika städer redan verkar för.

Författarna Hassan och Hamenius slår fast att Uppsala är en växande stad med ett stort behov av bostäder och att förtätning är en del i processen att möta behovet. Samtidigt måste det finnas parker i staden och det är viktigt att dessa förs in tidigt i planeringsprocessen. Det här är en väldigt sund inställning. Vi behöver naturligtvis rekreativa miljöer inne i staden, även om det inte betyder att vi måste bo i själva parkerna. Behovet av parker kan dock tillfredsställas på flera sätt. I många fall där nya bostäder ska byggas centralt finns det redan bra parkmiljöer i närheten. Då är det bättre att utveckla det man har och ge plats för en ökad täthet i bebyggelsen. Där kan en parkplan istället försöka minska mängden impediment så att marken används så effektivt som möjligt.

En ny parkplan måste också se till behovet av olika parkmiljöer. Hassan och Hamenius framhäver de allmäna parkerna men det behövs också privata parker. Kvartersstaden löser den ekvationen elegant genom att skapa privata gårdar i direkt anslutning till bostäderna. Redan där tillfredsställs kravet på max 300 meter till närmaste park. Finessen är att impedimentmarken byggs bort och effekten blir att de boende inom ett område kan få privata miljöer, samtidigt som de allmäna platserna öppnas för just allmänheten. Genom att vara tydlig med den uppdelningen vågar fler använda sig av dem och parkerna nyttjas bättre.

Till skillnad från Centerpartiet vill Folkpartiet att ny bebyggelse kommer till i anslutning till befintliga områden istället för att bli isolerade enklaver. Det här är viktigt för att ett nytt område ska kunna få fäste och bli en del av staden. Då kan området ta del av grannarnas utbud medan det själv utvecklas och byggs upp. Hassan och Hamenius förordar nya rutnätsplaner vid nybyggande för att skapa en bättre stadskänsla och för att utveckla den befintliga stadsväven. Vi har vid ett flertal tillfällen påpekat fördelarna med en fast stadsplan som inte detaljreglerar bebyggelsen. Genom att staden växer organiskt underlättas integrationen till staden som helhet.



Högre hus kan tydligen också tillåtas så länge de inte står i vägen för siktlinjerna. Det är en lite mer pragmatisk hållning än exempelvis Upsala Nya Tidnings krampaktiga motstånd mot höga hus i stadskärnan. "Rätt utformat är högre hus inte störande vare sig för dem som bor och vistas där eller för silhuetten", och vi kan bara hålla med. Hushöjder är inte enbart en fråga om våningstal utan också ett sätt att skapa identitet i ett område. Ju högre huset blir desto viktigare är det med en arkitektonisk utformning som visar att byggherren faktiskt bryr sig om hur det uppfattas.

Något som dock inte framgår av artikeln är hur stadens dynamik ska förbättras, exempelvis genom funktionsblandning. Den finkorniga blandningen av verksamheter är själva grundstenen i hur en stad fungerar. Det är det som får olika människor att mötas och det som leder till den kreativa aktivitet som kännetecknar en storstad. Det är det som ger upphov till Uppsalas mångfald och låga arbetslöshet som får allt fler människor att flytta hit. Vill politikerna att staden ska fortsätta växa måste de hjälpa till att öka variationen och förändringstakten.

Har vi några fler bud på hur Uppsala stad ska utvecklas, alternativt hantera utvecklingen? Nu är det 37 dagar kvar till valet.