Sluta sponsra förglesning!

Dagens system med byggrätter hämmar centralt byggande och gynnar förglesning. Det är ett tydligt incitament för byggherrar att hålla sig borta från stadskärnorna och istället bygga nya stadsdelar med ökade avstånd och en ökad bilanvändning som följd. Det är den tydliga konsekvensen för samhället av byggrättssystemet. Men det finns också dolda konsekvenser för kommunen som driver upp kostnaderna långt bortom intäkterna från byggrätterna. En omfördelning vore på sin plats.



När kommunen tilldelar mark till nybyggen tar man ut en avgift för byggrätterna. Avgiften är tänkt att täcka kommunens kostnader för tillhandahållande av tekniska system. Exempel på dessa system är nya gator, el, vatten och avlopp. Eftersom det är mer komplicerat att bygga om befintliga system i stadskärnorna tar kommunen ut en högre avgift i centrala lägen och en lägre avgift i stadens utkanter där det är lättare att bygga helt nya system. Utanför detaljplanelagt område tas inga avgifter ut eftersom kommunens system håller sig inom samlad bebyggelse.

Naturligtvis driver avgiften upp priserna på nyproduktion i centrum och gör det mer attraktivt att istället bygga upp helt nya stadsdelar i tätorternas utkanter. Staden sprider ut sig och orörd mark bryts upp för exploatering. Genom att bygga större områden får man stordriftsfördelar och staden växer då etappvis med enformiga enklaver. Kvarngärdet och Gottsunda är klassiska exempel medan Stenhagen och Slavsta är mer moderna former av samma fenomen. Områdena byggs för att passa bra i broschyrer (se aktuella Råbyleden) men bristen på funktionsblandning gör att stadsdelarna fungerar dåligt. De boende får kämpa för att hålla dem vid liv när de istället borde kunna frodas och locka allt fler invånare.

Vad kommunen glömmer när den tar ut en avgift för sina direkta kostnader är de indirekta kostnader som kommer av att bygga helt nya områden. Kommunen är skyldig att tillhandahålla service såsom skolor, kollektivtrafik och äldrevård. När nya områden byggs måste kommunen bygga ut sin verksamhet i samma takt.

Nu är det så att även skolor och kollektivtrafik kräver ett visst underlag för att kunna överleva. Skolor behöver tillräckligt många barn och bor de inte i närheten tvingas de åka bil eller buss för att komma fram. Kollektivtrafik behöver tillräckligt många resande inom ett visst geografiskt område för att kunna vara någorlunda funktionell. Dessvärre har nya områden sällan en tillräckligt hög täthet eftersom de måste göra plats för parkeringsplatser. Då parkeringsnormen är högre i stadens utkanter tvingas byggherrarna bygga fler parkeringsplatser per lägenhet. Parkeringarna tar plats och minskar antalet lägenheter som går att bygga på en given yta. Området blir glesare och kollektivtrafiken och skolorna får svårare att bära sig.

Förr eller senare inser kommunen i varje enskilt fall att en skola eller en busslinje inte bär sig. Varje år kommer det upp diskussioner om vilka skolor som kanske får lägga ner och vilka turer som måste dras in. Verkligheten hinner ikapp och de stora bostadsområdena förlorar mer och mer av servicen. Behovet av bil ökar när föräldrar måste flytta sina barn till andra skolor och när de som tidigare kunnat ta bussen istället måste ta bilen till jobbet. De som kan börjar söka sig till andra områden. De som inte kan tvingas stanna kvar.

Kostnaden för att bygga upp servicen, försöka hålla den vid liv och sedan nedmontera den får alla stå för, oavsett var man bor. Det läggs alltså enorma resurser på att uppbära en service som aldrig kan överleva i den typ av miljöer som byggrättssystemet uppmuntrar till. Det som är så orättvist är att nyproducerade bostäder i befintliga områden blir så mycket dyrare trots att de bidrar mer till att hålla den befintliga servicen vid liv.

När man pratar om att bygga hållbara städer tänker många reflexmässigt på modernistiska hus-i-park-områden fast utan bilar. Men även om sådana områden mer än väl kan tillfredsställa vårt behov av grönska kan de inte upprätthålla den service vi vill ha. Det tvingar oss att söka den någon annanstans, och då kommer bilarna tillbaka. Vill man bygga hållbara städer måste de utgå från det som finns idag och istället rusta upp de befintliga stadsdelar som inte fungerar. Byggrättssystemet måste göras om för att främja förtätning istället för förglesning.