Den barnvänliga staden

Vill man ställa sig på tvären mot nya stadsbyggnadsprojekt eller försöka tygla Uppsalas starka utveckling finns det många värdeargument i arsenalen hos en nimbyist. Det är inne nu att ta till miljöargument mot den täta blandstaden, men här finns det mycket som istället talar för en förtätning just för miljöns skull. Ett annat klassiskt argument är "tänk på barnen!". Det finns organisationer som inte drar sig för att åberopa FN:s barnkonvention som försvar till förglesning. En sådan inställning bygger på att det är kontakten med naturen som är viktigast för barnen. Men ska man tro föräldrarna själva (och de borde känna sina barn bäst) är det närheten till kompisar och service som är viktigast.

När Kungsängen, Kapellgärdet och Fyrisäng började planeras hade man en tydlig målgrupp: medelålders par med god ekonomi och utflugna barn. Man räknade med att de skulle flytta från villan och in till stadens utbud för en lite rikare tillvaro. Denna kundgrupp tog förstås med sig bilarna in till stan och därför måste man bygga trafikleder i centrum och hålla en hög parkeringsnorm vid nybyggen så att bilarna skulle få plats. Staden var inte en plats för små barn. Men till planerarnas stora förvåning ville även barnfamiljerna ha tillgång till stadens utbud. Denna kundgrupp visade sig mindre benägen att äga bil eftersom det medförde onödiga kostnader: allt finns ändå inom gång- eller cykelavstånd. Många föräldrar ville komma bort från landsbyggdens största nackdel: det eviga skjutsandet. Efterfrågan på centrala lägenheter går bortom alla förväntningar.

Den oväntade kundgruppen ställer förstås oväntade krav på service och nu är det brist på inte minst förskoleplatser i de nybyggda bostadsområdena. Kommunen står handfallen inför uppgiften att erbjuda de nyinflyttade invånarna en god service på rätt ställe. När servicen inte finns i närområdet ökar återigen behovet av bilen, eftersom det annars blir omöjligt att få livspusslet att gå ihop. Helt plötsligt går drömmen upp i rök när skjutsandet är tillbaka. Landsbyggden har mycket effektivt blivit en del av staden, fast på helt fel sätt. Tur att trafiklederna byggdes och att parkeringsnormen var så hög.

Grundproblemet är förstås bristen på funktionsblandning. Bygger vi monofunktionella områden måste vi också räkna med transporterna däremellan. Visionen om en promenadstad försvinner direkt när målet är där där man aldrig är. Här måste både kommunen och byggföretagen rycka upp sig i planerandet och kundprofileringen. Om något skall uppföras i det offentliga rummet måste också andra delar av offentligheten tillåtas. Ansvaret ligger på kommunen, även fast den inte medger det. Planmonopolet medför dels makt men också ett mycket stort ansvar. Eftersom vi talar om ett offentligt monopol är det av största vikt att det fungerar.

Barnfamiljerna har insett stadens fördelar. När ska kommunen göra det?