Den unika grönskan

Frågan om grönska och staden har varit en het fråga på senare tid, inte minst här på Yimby. I helgen publicerades en debattartikel skriven av företrädare Uppsala Naturskyddsförening i UNT. Udden är riktad mot den nya översiktsplanen och den byråkratiska konspiration som vill förstöra Uppsala och göra det till en blek kopia av Stockholm.

Skribenterna anklagar andra för att föra sig med manipulativa formuleringar som hämtade från Orwells 1984. I stadsplaneringsdebatter kan ett sådant påpekande ofta vara på sin plats, jag har själv gjort denna koppling. Tyvärr är skribenterna minst lika dåliga kålsupare när de dels använder sig av liknade nyspråk och insinuerar att politikerna är kontrollerade av illvilliga byråkrater som vill medborgarna illa. Underförstått innebär detta att om politikerna inte gör som naturskyddsföreningen vill, så är de svaga.

Således bidrar tyvärr Naturskyddföreningen i Uppsala genom sitt inlägg inte att föra debatten framåt i en konstruktiv anda. Istället ägnas utrymmet i den lokala morgontidningen åt demagogi (som grepp 1A: söka stöd och auktoritet hos död, vit man - I detta fall Linné) och utmålande av ett starkt motsatsförhållande där kompromisser och nyansering inte finns på kartan.

Deras antagonister anklagas för att använda sig av skönmålande ord såsom stadsväv och stadsläkning men använder sig sedan själva av inom stadsplaneringsdebatt minst lika söndertjatade ord såsom gröna kilar och det unika Uppsala. Sanningen att säga är allt unikt. Unikt är inte nödvändigtvis det samma som bra eller värt att bevara. Som en relativt nyinflyttad, som ser Uppsala med nya ögon, är det snarare så att Uppsala utanför innerstaden, och även i delar av den, är tämligen ounikt och i likt andra städer av snarlik storlek.

Men är det nu något fel på grönytor? Nej, men det är verkligen skillnad på grönytor och grönytor. För att en vettig debatt skall kunna föras om stadens utveckling måste denna lyftas till en diskussion om vilken slags miljö som efterfrågas och som ger bäst livsmiljö för stadens invånare. Grönska i all ära men det finns andra värden att ta i beaktande. Uppsala består idag av över fyrtio procent grönyta, är detta verkligen endast ytor vi använder och behöver? Grönytor som uppstått som ett resultat av efterkrigstidens trafikplanering (Scaft) och planeringsideal är i många fall i realiteten impediment, restytor. Dessa menlösa gräsmattor har ytterst sällan något rekreationsvärde. Att i efterhand tillskriva dessa värden som gröna lungor är endast att lura sig själv. Ett aktuellt exempel på en sådan grönyta är kraftledningsfältet vid Årsta, där boende på båda Fyrislundsgatan har tillgång till stora grönytor inne i stadsdelarna, ett kvarter bort eller mindre.


Är verkligen grönytor likt denna önskvärda? (foto: Jan Wiklund)

I Naturskyddsföreningens inlägg refererat till forskning, oklart vilken. Den undersökning som jag känner till kring rekreationsytor i staden - Alexander Ståhles lic.avhandling från 2005 (pdf), se även bildpresentation (pdf) - visar att tillgången till grön- och rekrationsområden inte är en direkt funktion av hur många kvadratmeter grönska som finns i närområdet utan hur detta är sammanbundet med sin omgivning, med den tydligen så föraktfulla stadsväven. Med rutnätsstad minimeras avståndet från en plats till alla andra platser och paradoxalt kan grönskan bli mer tillgänglig trots att den är mindre än till ytan. Stora delar av den grönska som på papperet finns i Uppsala och andra svenska städer är ett resultat av en stads- och framförallt trafikplanering som separerat bebyggelse och verksamheter från varandra. Kvantitet är således inte nödvändigtvis en kvalité i sig. Det finns därför fog för att peka på att med rätt stadsplanering kan en bättre tillgång till grönytor tillföras stadens invånare än en sämre stadsplanering med stora grönytor.

För att vi skall kunna komma närmare ett sådant optimalt tillstånd behöver Uppsala anpassa don efter person. På flera platser i staden finns stora gärden som inte på något sätt står i proportion till antalet människor i närområdet. Grönytorna bör utformas utifrån den tillhörande stadsväven och anpassas efter de behov som finns i omgivningen och sättas i relation till värderingen av alternativa användningsområden. Det är viktigt att poängtera att förlust av en del grönska även kan ge vinster av annat, bättre service och kommunikationer till exempel. Parkmark kan användas för olika syften och planeringen av stadens grönområden behöver anpassas till dessa olika behov. En stadsdelspark bör vara tillgänglig och måhända även intim, en plats för lek och möten. Om stadsbon vill vara ensam med sina tankar kommer denna i allmänhet få vara beredd att röra lite längre på sig än precis utanför dörren. Exempelvis till Stadsskogen. Att alla skall ha en nästan öde skog runt husknuten är oförenligt med många andra eftersträvnadsvärda kvalitéer i staden. Såsom fungerande kollektivtrafik och närhet till service, arbete och andra delar av staden.

Vad som framförallt saknas i debatten är redogörelse för kostnaderna för människor och miljö att inte exploatera de centrala delarna av Uppsala ytterligare. En dogmatisk ovilja mot ökad exploatering i Uppsala har rimligen två möjliga alternativ. Det ena är att stoppa Uppsalas befolkningsökning (och på i alla fall kort sikt glädja bostadsrättsinnehavare) och därmed också dess tillväxt. Det andra alternativet är att bygga utåt i omkringliggande landsbygd, bland annat åkermark. Detta medför i det närmaste oundvikligen fler vägar och svårigheter att ta sig till och från arbete, skola, service och vänner på annat sätt en med bilen. Med allt detta medför av ökade avgaser och trafikproblem. Det är ytterst tveksamt om detta alternativ på något sätt är bättre för vare sig människan eller naturen. Grönskan i tätorten kommer dock onekligen att öka, i alla fall som gräsmattor längst våra nya motorvägar.